Zonterapi

Dessa länder – och då särskilt Grekland – sänder nu chockvågor genom den eurozon som för inte så länge sedan såg ut att erbjuda en trygg valutahamn mitt i finansstormen.

Vad PIGS har gemensamt är ineffektiva produktionsapparater, svaga statsfinanser och hög skuldsättning. Den grekiska statsskulden beräknas i år uppgå till 125 procent av bnp, långt över de 60 procent som stipuleras av EU. Grekland, med en av Europas mest korrupta förvaltningar, har därtill ertappats med att redovisa vilseledande ekonomisk statistik.

Den nya socialistregeringen i Aten under Giorgos Papandreou har lagt fram ett hårdhänt sparpaket, men möts av protester. I onsdags var delar av landet lamslaget av en strejk bland offentliganställda och en ännu större strejk har utlysts till den 24 februari.

Problemen i Portugal, Italien och Spanien är något mindre påträngande, men likafullt oroande.

Portugal, tyngt av stora underskott, styrs av en svag minoritetsregering. Italien, med en statsskuld som motsvarar 117 procent av bnp, misstänks för att liksom Grekland trixa med statistiken. Spanien, där arbetslösheten är nästan 20 procent, sitter fast i djup recession: bnp krympte med 3 procent sista kvartalet 2009.

Grekiska, spanska, portugisiska och italienska statspapper har blivit föremål för våldsam spekulation, bland annat via så kallade Credit Default Swaps, en form av försäkringar mot konkurs, eller i detta fall statsbankrutt, som blev ökända när finanskrisen gick in i sin akuta fas hösten 2008.

Denna skakiga situation för fyra av eurozonens länder riskerar att sprida sig till de övriga tolv och destabilisera hela valutaområdet. Nervositeten har manifesterat sig i slängiga börskurser och en fallande euro.

Efter ett rungande nej i folkomröstningen 2003 har Sverige i likhet med Storbritannien och Danmark valt att tills vidare stå utanför den gemensamma valutan. Men på senare tid har det synts tecken på en opinionsmässig omsvängning som hänger samman med den allmänt mer positiva inställningen till EU bland svenskarna och kanske även med en lite förhastad känsla av att euron ger bättre skydd i kristider.

I Statistiska centralbyråns senaste stora mätning, från slutet av förra året, hade euroanhängarna en svag övervikt: 44 mot 42 procent.

Det rör även på sig i debatten bland politiker och experter. Folkpartiet förordar en ny folkomröstning om euron 2011 och för en månad sedan efterlyste företrädare för de tre andra regeringspartierna – Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna – en ny och förutsättningslös eurodebatt. (DN-Debatt 14/1)

Men för det tyngsta inlägget svarar professor Lars Calmfors.

Nationalekonomen Calmfors ledde den utredning som 1996 rekommenderade att Sverige, delvis av statsfinansiella skäl, borde avstå från att införa euron när valutaunionen EMU sjösattes 1999. Nu har Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet, kommit fram till att Sverige bör gå över till euron.

Calmfors argument är inte i första hand ekonomiska; inkomstvinsterna av en euro-anslutning är enligt hans uppfattning ganska små. Han resonerar istället politiskt och ser det ”som ett övergripande värde att ett svenskt deltagande i eurosamarbetet kan antas bidra till ökad politisk integration i Europa”. (DN Debatt 15/1)

Flera skäl, politiska lika väl som ekonomiska, talar för att Sverige någon gång i framtiden ersätter kronan med euron. Men först måste euroländerna, med Tyskland och Frankrike i spetsen, klara sin hittills allvarligaste kris. Den pågår just nu och blottlägger inte bara en ekonomisk förkastningslinje mellan norra och södra Europa, utan också en inneboende svaghet med EMU-projektet:

Eurozonen är inget optimalt valutaområde.

Med ett optimalt valutaområde avses i detta sammanhang en grupp ekonomier där det råder så likartade förhållanden – produktionsstruktur, konjunkturmönster, finanspolitik – att riskerna för störningar minimeras vid övergång till gemensam valuta. Det är alldeles uppenbart att eurozonen inte uppfyllde dessa kriterier 1999 – och att den inte gör det nu heller.

Euroländerna lyder under samma penningpolitiska regim, verkställd av Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt. Svårigheten har varit – och är – att väga av penningpolitiken så att den fungerar i länder med olika förutsättningar och i olika konjunkturfaser.

Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.

En förutsättning för en sådan konvergensprocess är ett starkt, tydligt och övergripande ram- och regelverk. Där brister det.

Euroländer som slarvar med statsfinanserna och bryter mot EU:s stabilitets- och tillväxtpakt kan bötfällas, men formerna för dessa sanktioner är oklara. Varje medlemsland bestämmer över sin egen finanspolitik, vilket försvårar samordning på skatteområdet. Och att Grekland i åratal lämnade friserad statistik utan att det upptäcktes av EU-kommissionen visar att kontrollmekanismerna är otillräckliga.

Så hur skall EU lösa PIGS-problemet? För lösas måste det. En grekisk statsbankrutt, med oanade konsekvenser för övriga eurozonen, kan annars inte uteslutas. Enligt kreditvärderingsinstitutet Moody’s är Grekland ett av de tio länder – Ukraina, Venezuela och Argentina ingår också i församlingen – som löper störst risk att haverera.

Torsdagens EU-toppmöte i Bryssel resulterade i ett uttalande om politiskt stöd åt Greklands ansträngningar att bringa ordning i sina statsfinanser. Reglerna förhindrar euroländerna att kollektivt hjälpa Grekland med direkt finansiellt stöd, men enskilda medlemmar, främst Tyskland och Frankrike, kan bistå med till exempel lånegarantier och stödköp av grekiska statspapper.

Som motprestation skall Grekland genomföra en grundlig budgetsanering, övervakad av ECB och EU-kommissionen. IMF, Internationella valutafonden, tilldelas en mer undanskymd roll.

Risken med denna modell är att EU blir syndabock för smärtsamma nedskärningar i Grekland och – i förlängningen – kanske också i Portugal, Italien och Spanien. Det kan underminera unionens redan ansträngda folkliga legitimitet.

Bättre vore om IMF fick ta ledningen. Fonden har, till skillnad från EU, gedigen kompetens och erfarenhet när det gäller att reda ut statsfinansiella härvor och den är van vid att fungera som ”buse” när regeringar avkrävs ekonomiskt ansvar.

Men prestige verkar väga tyngre än klokskap. Införandet av euron är, vid sidan av östutvidgningen 2004, det största som hänt EU sedan Romfördraget. Inför eurons tioårsjubileum förklarade kommissionen att den gemensamma valutan hade blivit ”en väldig framgång” och en ”symbol för Europa”. Den har, hette det vidare, ”strategisk betydelse för EU och för hela världen”. Att låta IMF rädda ett så viktigt projekt skulle, befarar man, bekräfta unionens ekonomiska och politiska impotens. EU måste ta ansvar för sin egen skapelse.

Grekland, som på det mest flagranta vis har misskött sin ekonomi, är i behov av operation. Istället blir det zonterapi.

Med tanke på hur EU har hanterat tidigare trovärdighetskriser är oddsen för framgång inte de bästa.

Dessutom sammanfaller PIGS-krisen med en period av osäkerhet inom EU.

En ny kommission har just blivit godkänd av EU-parlamentet och det dröjer innan den blir varm i kläderna och Lissabonfördragets nya besluts- och ledningsordning har hittills producerat fler frågor än svar.

Europeiska rådets nye ”president”, den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy, tog initiativet till veckans toppmöte, ursprungligen inkallat för att diskutera EU:s ekonomiska strategi 2020. Men vem samordnar insatserna? Van Rompuy eller den nyss omvalde kommissionsordföranden José Manuel Barroso eller unionens roterande ordförandeskap – för närvarande Spanien?

Oklarheten blev generande tydlig när Vita huset nyligen meddelade att USA:s president Barack Obama inte skall delta i det europeisk-amerikanska toppmötet i maj – eftersom han inte vet vem som talar för EU.

Medgivandet tar emot för en inbiten EU-vän och kan möjligen uppfattas som en smula nationellt trångsynt. Men det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år.

MER ATT LÄSA: Varför ska Sverige gå med i EMU? (Sieps, Europapolitisk analys 6/2009) av Lars Calmfors. EMU efter 10 år. Ska Danmark, Sverige och Storbritannien ansluta sig? Konjunkturrådets rapport 2009 (SNS). Monetary Policy on the Way Out of the Crisis (www. breugel.org) av Jürgen von Hagen. www.scb.se, www.euobserver.com.