Från ljus till mörker

Siffrorna är förfärande:

*Nästan 14 procent av 18–24-åringarna är arbetslösa.

*Den så kallade etableringsåldern i yrkeslivet har höjts från 20 till 25 år under det senaste decenniet och andelen 19–20-åringar med jobb har på tjugo år minskat från 64 till 32 procent.

*Andelen 19–20-åringar som varken arbetar eller studerar har på tio år ökat från 10 till 20 procent. Den grupp där förtidspensionerna ökar snabbast är 25–35-åringarna.

För inte så länge sedan var studenten något mer än en skolavslutning och en biljett till högre studier.

Det var också ett löfte om jobb. Bra jobb.

Så är det inte längre. Trots alla högtidstal om utbildning som vägen till framgång:

*De senaste tre åren har de arbetslösa akademikerna ökat med 50 procent till drygt 60000 personer.

*Av de öppet arbetslösa har 25 procent högskoleutbildning; 1999 var siffran 13 procent.

*Andelen anställda som anser sig ha mer utbildning än vad deras arbete kräver ökade från 18 procent 1974 till 37 procent år 2000.

Hur har det blivit så här?

Ett svar, kanske det enskilt viktigaste, är att det saknas företag. Framför allt finns det inte tillräckligt med växande företag som behöver – och vågar – anställa unga och oprövade medarbetare.

Men de styrande vill inte lyssna på det örat. Allt är bra som det är.

”Vi socialdemokrater tror att i en tid av oro och förändring är tryggheten produktiv. Trygga människor vågar ta en utbildning eller starta ett företag”, skrev statsminister Göran Persson nyligen i Svenska Dagbladet och framhöll att Sverige ”så bra klarar att möta de nya utmaningar som hela västvärlden nu står inför”.

Låt oss närmare granska statsministerns båda teser: att människor som är ”trygga” i socialdemokratisk mening vågar starta företag och att Sverige är ”så bra” på utmaningar.

Om det föreligger ett samband mellan Perssons trygghet och företagande borde Sverige vara världens främsta entreprenörsland.

Så förhåller det sig inte:

*Vid en jämförelse mellan 26 europeiska länder – EU:s medlemmar plus Norge – hamnar Sverige på 20:e plats när det gäller andelen företagare i befolkningen.

*Andelen företagare i EU ökade 2002-2003 med 1,3 procent. I Sverige minskade den med 1,4 procent.

*Inget av dagens svenska storföretag har startats efter 1970.

Med ”utmaningar” syftar Göran Persson förmodligen på globaliseringen och det växande konkurrenstrycket mot gamla industrier och strukturer.

Att döma av en färsk enkät från Svenskt Näringsliv riskerar Sverige att förlora 30–40000 industrijobb om året. Och under den gångna veckan har de dystra nyheterna avlöst varandra: Autoliv, Billerud, Pfizer, Saab.

En undersökning från revisions- och konsultfirman Grant Thornton – drygt 6000 medelstora företag i 24 länder ingår – visar att 52 procent av de svenska företagen redan har flyttat, eller planerar att flytta, hela eller delar av sin verksamhet till EU:s nya medlemsländer i Öst- och Centraleuropa. Det är bara Grekland som har mer flyttbenägna företagare.

Minst intresserade av att flytta österut är de brittiska företagarna: 6 procent.

Storbritannien, med måttligt skattetryck och begränsad ”trygghet”, är bättre än Sverige på att hålla arbetslösheten nere. Möjligen kan det bero på att Storbritannien också är bättre på att behålla sina företag.

Nutek, statens eget organ för näringslivsutveckling, har räknat ut att Sverige skulle behöva 10000 fler nyföretagare – om året – för att balansera globaliseringens effekter på sysselsättningen.

Någon sådan ökning är inte i sikte: antalet nystartade företag i Sverige har under de senaste tio åren legat konstant kring 36000 per år.

Nutek konstaterar:

”Ett antal strukturella faktorer är illavarslande för tillväxten på sikt. De har att göra med förnyelsen av näringslivet. Ett villkor för ökad tillväxt är att det startas nya företag, som växer och blir konkurrenskraftiga. I denna kedja finns brister ... Att både förädlingsvärde och effektivitet är högst hos stora företag som är minst ett halvt sekel gamla kan tolkas som att förnyelsen av näringslivet fungerar dåligt. Nya företag förmår inte att bli tillräckligt effektiva och saknar möjlighet att ta nya marknadsandelar som skulle gynna deras tillväxt.”

Likafullt hävdar regeringen, villigt förförd av friserad statistik, att allt är precis som det skall vara. Finansminister Pär Nuder säger att han ”underkänner hela resonemanget” om att jobb försvinner från Sverige.

Över hälften av svenskarna mellan 18 och 70 år, 57 procent, uppger att de kan tänka sig att satsa på företagande. I åldersgruppen 18–30 år stiger andelen till 75 procent. Det är alltså inget fel på den allmänna attityden. Ändå är det få som verkligen blir företagare.

En studie av alla invånare med högskoleutbildning på naturvetenskapliga och tekniska områden 1990–2000 visar att endast 3,5 procent valt eget företagande som huvudsaklig sysselsättning.

De som har möjlighet att överta familjens företag är måttligt roade av det, att döma av Grant Thornton-rapporten. Nästan 200000 företag i Sverige ägs och drivs av fyrtiotalister som närmar sig pensionen. Bara 28 procent av dem har börjat planera för ett ägarskifte, en anmärkningsvärt låg siffra jämfört med tex Kanada (73 procent) och Nederländerna (64 procent). Och i enbart 17 procent av dessa svenska företag är det aktuellt för nästa generation att ta över.

Bristen på företag och företagare hänger sannolikt samman med myndigheternas – och lagstiftarnas – inställning. För bakom allt skryt om Sveriges effektiva och ärliga förvaltning döljer sig en mindre tilltalande verklighet med krångel och osäkerhet.

Sverige har omkring 75 myndigheter som samlar in information från företag. En företagare som till punkt och pricka vill följa regelverket måste fylla i 1150 dokument. Varje år kostar denna byråkrati 30000 kronor. Per anställd.

Att administrera och följa upp lagar på skatteområdet kostar svenska företag 5,3 miljarder kronor. Varje år.

Utan att värdera den ekonomiska betydelsen av skattekrånglet konstaterar Nutek i en ny rapport om medelstora företag att skattelagstiftningen har ”negativ effekt eftersom den uppfattas som orättvis och diskriminerande”.

Den som tror att Skatteverket alltid arbetar med ädla och rättssäkra metoder bör ta del av Mikael Wokanders initierade och ganska obehagliga bok Skattmasens manifest. Wokander, som arbetat på Skatteverket i 37 år, skildrar en myndighetskultur där varje företagare betraktas som presumtiv skattebrottsling.

På cykel genom försommarvackert Malmö. Fullt med folk utanför gymnasieskolorna. Plakat och blommor. Och sången, överallt sången:

Inga stormar än i våra sinnen bo,

hoppet är vår vän, vi dess löften tro,

när vi knyta förbund i den lund,

där de härliga lagrarna gro...

Kanske borde en lyckligt lottad femtiotalist stanna till. Beklaga. Be om ursäkt.

Ty någonstans på vägen mot Den Stora Tryggheten glömde vi bort en liten detalj, långtifrån oviktig för en ljusnande framtid:

Utan arbetsgivare inga arbetstagare.

De lagrarna gror inte här längre.