Det finns inga ursäkter

Offren i London ”betalade priset” för premiärminister Tony Blairs uppslutning bakom USA:s president George W Bush, dundrade Blairhataren George Galloway i underhuset. Robert Fisk, Mellanösternexpert och medarbetare i The Independent, spädde på med att sambandet är ”kristallklart”.

Tongångar av det slaget har förstås gett eko i Sverige.

Att statstelevisionen och statsradion tappar koncepterna är inte förvånande; där brast fördämningarna redan i september 2001.

Märkligare är att en av landets ledande tidningar på nyhetsplats återgav Robert Fisks resonemang – som om Fisk vore representativ och trovärdig.

Dagens Nyheter hade kunnat upplysa läsarna om att Fisk gjorde sig bemärkt genom att våren 2003 förneka att amerikanska styrkor hade nått den irakiska huvudstaden och att han 1990 förutspådde att befrielsen av Kuwait skulle sluta med ”katastrof” för den USA-ledda FN-alliansen och att han på hösten 2001, när al-Qaidas talibanska beskyddare drevs bort från makten i Afghanistan, hävdade att allt gick Usama bin Ladins väg.

Fisk har förvisso beundrare. En av dem är Usama bin Ladin.

”Jag anser att han är neutral”, har al-Qaidas galjonsfigur sagt om Fisk.

Något som Nick Cohen i The Observer snabbt påminde om – med det bittert ironiska tillägget att man nog bara bör åka tunnelbana om man hittar en plats bredvid Mr Fisk.

Motståndet mot Tony Blairs allians med Bush är djupt och starkt i Storbritannien. Men det anmärkningsvärda med den brittiska reaktionen efter attentaten är ett trotsigt och samlat lugn: stiff upper lip.

Ken Livingstone, radikal borgmästare i London och stenhårt kritisk mot Blair, var noga med att lägga ansvaret, hela ansvaret, på terroristerna.

De ville mörda så många oskyldiga civila som möjligt. För sådant finns inga ursäkter.

På många håll härskar ändå en föreställning om att de som drabbas av islamistisk terror har sig själva att skylla. Därför kan det vara på sin plats att syna några vanliga påståenden. Och då visar det sig, för den som närmar sig problemet med någorlunda öppet sinne, att de innehåller korn av sanning, men att de inte duger som förklaringar.

*Terroristerna hämnas för Afghanistan och Irak.

Visst har dessa militära ingripanden – framför allt en illa planerad ockupation av Irak – orsakat vrede bland många muslimer.

Men:

De hittills största och mest spektakulära terrorattackerna genomfördes mot New York och Washington den 11 september 2001. Före Afghanistankriget. Före Irakkriget.

Om länder som hjälpt USA i Irak har dragit på sig islamistisk terror borde länder som avstått vara fredade.

Så är det inte.

Turkiet vägrade öppna sitt territorium för den nordliga front i Irak som USA-koalitionen räknade med. Det hindrade inte självmordsbombare från att i november 2003 attackera två synagogor i Istanbul, Turkiets största stad.

Efter terrordåden i Madrid i mars 2004 tillkännagav den nyvalda socialistregeringen att de spanska trupperna skulle tas hem från Irak. Idag vet vi, som Philip Stephens stillsamt påpekat i Financial Times, att terroristerna i Madrid, trots besked om spansk reträtt, planerade fler illdåd.

Det var terrorn som utlöste kriget mot terrorismen, inte kriget mot terrorismen som utlöste terrorn.

*USA och dess allierade straffas för stödet till Israel.

Visst fungerar den judisk-palestinska konflikten som katalysator för radikal islamism.

Men:

”Det Amerika nu får smaka på är obetydligt i jämförelse med vad vi fått smaka på i många år. Vår nation har smakat förnedring och degradering i mer än 80 år.”

Så motiverade Usama bin Ladin terrorattackerna mot USA. Han kan inte ha syftat på Israel, som grundades 1948. Han hänvisade istället till tiden närmast efter första världskriget: det ottomanska väldets kollaps, vilket ledde till kalifatets avskaffande efter den kemalistiska revolutionen i Turkiet.

Usama bin Ladin och hans proselyter drömmer febrigt om ett islamistiskt imperium, ett nytt kalifat, en religiös diktatur som rensar världen från orena och otrogna och som förvisar kvinnor till medeltiden och homosexuella till galgen.

De hämtar inte inspiration från Koranens budskap om frid, det som vägleder de allra flesta muslimer, utan från förvridna tolkare av urkunderna:

Hasan al-Banna (1906–1949) bildade Muslimska brödraskapet och beundrade nazisterna.

Sayyid Qutb (1906–1966) dömde ut västerlandet som barbariskt och dekadent och förkunnade att den som offrar livet behagar Gud.

Förakt för demokrati och för anglosaxisk liberalism. Dödskult. Judehat. Den extrema islamismen, vår tids folkmordsideologi, har tydliga beröringspunkter med 1900-talets bruna, svarta och röda farsoter.

*Terrorismen är de fattigas svar på globaliseringens härjningar.

Visst föder misär desperation.

Men:

Den islamistiska terrorns spjutspets består inte av medellösa stackare. Usama bin Ladin kommer från en rik saudisk familj. Flygplanskaparna den 11 september 2001, terroristerna i Madrid och Londonbombarna var unga män från medelklass, flera av dem högutbildade.

De palestinska ungdomar som spränger sina laddningar på israeliska bussar och restauranger luras inte i döden med hjälp av antikapitalistiska slagord. De lovas en plats i paradiset.

Att globaliseringen endast orsakar nöd och fattigdom är en seglivad myt: aldrig tidigare har så många människor lyfts ur fattigdom.

Arabvärlden har haft svårare än andra regioner att utnyttja möjligheterna, men det beror inte på globaliseringen i sig, utan på förtryck, korruption och religiösa dogmer.

Anne Applebaum, känd för en magnifik bok om Gulag, har granskat internationella opinionssiffror när det gäller synen på USA, terroristernas huvudfiende. Hennes slutsatser är tänkvärda.

Medan USA betraktas med växande misstro i Europa förekommer starkt proamerikanska underströmmar i fattigare länder: Indien, Vietnam, Indonesien, Filippinerna, Brasilien. De mest positiva attityderna till USA finns bland människor som börjat höja sin standard. Fortsatt globalisering och modernisering kan därmed bidra till att försvaga hatet mot väst i allmänhet och USA i synnerhet.

Men det behövs också demokratiska reformer i arabvärlden. Den processen skulle inte gagnas av ett amerikansk-brittiskt återtåg från Irak: det hade varit ett svek mot miljoner irakier som trotsade terroristerna i valet i januari.

Bomberna i London hade ett syfte, liksom attentaten i New York och Madrid och på Bali och i Bagdad:

Upprättandet av det rena, perfekta tusenårsriket.

Somliga menar att sådana hot lämpligast bemöts genom att fria samhällen ber om ursäkt för sig själva.