När staten bränner pengar

Hittills har debatten mest kretsat kring påträngande reklam och löpsedlar.

Men det är hög tid att även ta itu med sexualiseringen av den svenska geografin.

Runt om i landet konfronteras vi med anstötliga platser.

Porrarp och Kvinnaböske i Skåne.

Bocktjärn och Stora Pungen i Dalarna. Gökhöjden i Värmland.

Trekanten i Jämtland. Luståker i Västerbotten. Kåtorp i Kalmar län. Hångeln i Gävleborg.

Pungpinan och Tuttboda i Stockholms-trakten.

I vissa fall är budskapen mer försåtliga: Ullared, Utvik. Och ibland märks påverkan från rå USA-slang. Exempelvis i norrländska Fucke.

Detta är oacceptabelt.

Staten måste ingripa.

Ett sätt kan vara att inrätta en myndighet som identifierar och korrigerar olämpliga ortsnamn.

En annan metod, som dessutom har fördelen att motverka besvärande insyn, är att regeringen tar initiativ till en ideell, ”fristående” förening som finansieras med skattemedel:

Centrum mot geografisk sexualisering (CMGS).

Initialt skulle det, uppskattningsvis, räcka med 14 miljoner kronor. Givetvis behövs det snygga och ändamålsenliga lokaler, även om sammanträden och konferenser bör anordnas på bättre hotell och näringsställen.

Föredömet, organisatoriskt och ekonomiskt, är Centrum mot rasism (CMR).

Den senaste veckan har det handlat mycket om CMR, en statsfinansierad förening som bildades 2003.

Uppgiften, att fungera som paraplyorganisation för kampen mot rasismen, är ytterst angelägen. Men det har varit si och så med aktivitet och resultat. Trots att regeringen pumpat in över 14 miljoner skattekronor i verksamheten.

CMR har egentligen bara gjort ett ordentligt avtryck i offentligheten:

Den utskrattade kampanjen mot Nogger Black, en påstått rasistisk glass.

Svenska Dagbladet har synat CMR i en serie artiklar. Interiörerna – och det handlar verkligen om interiörer – är anmärkningsvärda.

Kansliet i centrala Stockholm renoverades för 330000 kronor förra året. I år har CMR budgeterat ytterligare 140000 kronor för renovering. ”Om toaletterna går sönder eller så”, framhåller föreningens kassör. Under 2004 spenderade CMR över en halv miljon kronor på hotell och restauranger.

Stig Wallin, CMR:s ordförande, gick på Aktuella frågor i gårdagens Sydsvenskan till hårt angrepp på SvD, men hans konspiratoriska tirader övertygar inte.

Integrationsminister Jens Orback, han med hästen, vill skynda på Integrationsverkets utvärdering av CMR. Bra. Fast betydligt viktigare blir Riksrevisionens oberoende granskning.

Ståhejet kring CMR erbjuder inte sommarens enda exempel på slapp hantering av skattemedel.

Häromveckan berättade Expressen om en tjänsteman vid regeringskansliet som lurat till sig hundratusentals kronor genom att lämna in bidragsansökningar från påhittade organisationer och projekt.

Det har gällt ett annat angeläget och prioriterat område: jämställdhet.

Tjänstemannen har onekligen hittat de kodord och kombinationer – ”Genus, teknik & högskola” med mera – som får politiker att gripa efter attestpennan.

Avslöjandena om CMR och den fifflande regeringstjänstemannen rymmer förvisso komiska detaljer, men de är också symptom på något allvarligt:

Den svenska staten är så vildvuxen och politiserad att den börjat tappa kontrollen över pengarna och kontakten med uppdraget.

Enligt Regeringsformen, en av grundlagarna, skall ”förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ... iakttaga saklighet och opartiskhet” (RF1:9). Och vid tillsättning av statlig tjänst ”skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” (RF11:9).

Riktigt så fungerar det inte: allt större resurser läggs på opinionsbildning, dels via myndigheter, dels via olika offentligt konstruerade och finansierade instanser.

Bland generaldirektörer med politisk bakgrund finns klar överrepresentation för det parti som styrt Sverige under 64 av de senaste 73 åren. I torsdags var det dags igen: Bo Bylund, tidigare statssekreterare (s) och tillika sambo med socialminister Berit Andnor, blir ny chef för Ams.

Ingen vet exakt hur många myndigheter det finns i Sverige och en utredning har fått i uppdrag att ta reda på det, vilket säger något om bristen på kontroll och uppföljning inom den statliga sektor som slukar 54 procent av de samlade skatteinkomsterna.

Men ett är säkert: myndigheterna blir fler och fler.

För några dagar sedan kom beskedet att Sverige får ännu ett opinionsverk: den myndighet för jämställdhet som Göran Persson aviserade i våras – samtidigt som han, i ett häpnadsväckande utspel, hotade ingripa mot opassande medier.

De flesta av oss förknippar nog Skatteverket med nitiska statstjänstemän som ser till att skatterna drivs in och som just därför är noga med hur skattemedel används.

Men Skatteverket vill inte bara att vi skall betala skatt. Verket vill också att vi skall tycka om att göra det – och lägger följaktligen miljoner på att upplysa om skattesystemets fördelar.

Verket var på plats vid Hultsfredsfestivalen, där ungdomar, en prioriterad målgrupp, lockades med ”gratis internetcafé”.

Datorer och personal kostar.

Enbart markhyran i Hultsfred uppgick till 100000 kronor.

Någon måste betala.

Men när det rör sig om skattemedel är det ”gratis”.

Inget är så lätt att sprätta iväg som andras pengar.

En undersökning som Timbro genomförde i våras visar att svenska myndigheter 2004 lade drygt två miljarder kronor på så kallat idé- och opinionsarbete.

Det är ett rejält belopp. Tänk vilken nytta dessa miljarder hade kunnat göra inom domstolsväsendet, polisen och andra statliga kärnverksamheter som håller på att vittra sönder.

Men den verkliga kostnaden för statens pekpinnar är mycket högre än så. Timbrostudien omfattar inte statliga bolag som Apoteket, Systembolaget och Svenska Spel.

Alldeles oavsett kostnaderna står det klart att den svenska förvaltningsapparaten i allt större utsträckning ägnar sig åt ideologiproduktion.

I klartext:

Propaganda.

”Det blir ett samhälle där folket skall göra som staten vill istället för tvärtom. Jag anser att det är ett brott mot andan i grundlagen”, menar statsvetaren Bo Rothstein.

Kritiken kan inte avfärdas som högerstyrd.

”Med oro ser vi ¿ hur verk och myndigheter allt oftare uppträder som opinionsbildare utifrån ett snävt verksamhetsintresse. Vi finner det stötande och anser att det är en misshushållning med skattemedel.”

Det skrev Demokratiutredningen redan för fem år sedan. Utredningens ordförande var socialdemokraten Bengt Göransson.

Grundlagsutredningen, under Göranssons partivän Lars Engqvist, kommer förhoppningsvis att spinna vidare på tråden. Det faller sig naturligt: utredningen skall bland annat se närmare på den utnämningsmakt som regeringen använder som ett slags förläningssystem, där rätt personer med rätt åsikter placeras på rätt plats.

För tydlighetens skull: det där med Centrum mot geografisk sexualisering var ett dåligt skämt.

Bäst att tala om det – innan någon minister börjar attestera utlägg för kampanjer mot Ballabo i Halland, Vekerum i Blekinge och Koddeböke i Småland.

Risken finns.

Det är ju bara pengar.

Andras pengar.

Våra pengar, närmare bestämt.