Hur kan det då komma sig?

Historien är ungefär lika övertygande som när en familj i Texas tidigare i år meddelade omvärlden att Jesus framträtt i deras stekpanna. Men Diane är säker på sin sak. Hon åberopar systern som sanningsvittne och vill att katolska kyrkan undersöker ”miraklet”.

Det var brittiska Daily Mail som berättade om Jesus i ugnen. Svenska kvällstidningar hakade på och publicerade storyn i tisdags.

Samma dag lade regeringen, med stöd av vänsterpartiet och ett yrvaket miljöparti, fram sin budgetproposition för valåret 2006.

En ren tillfällighet, förstås. Men en tänkvärd tillfällighet.

För i båda fallen handlar det om ett speciellt fenomen:

Autosuggestion.

Att genom inbillningskraft övertyga sig själv.

T ex om att Jesus bor i ugnen.

Eller om att Sverige är perfekt.

Finansplanen, det inledande avsnitt som redogör för budgetens riktlinjer, slår fast:

”Jämfört med EU och OECD som helhet har Sverige en väl fungerande arbetsmarknad. Sysselsättningen är högre och arbetslösheten lägre.”

Finansminister Pär Nuder har spätt på med att han levererat ”en av de starkaste statliga budgetar som någon finansminister i Europa kan lägga fram”.

Budskapet är outtalat, men ändå tydligt:

Sverige är bäst.

Det började redan i riksdagens partiledardebatt i juni, då Göran Persson gång på gång återkom till att det inte finns något land som ”lyckats bättre” än Sverige. Av alla samhällen i hela världen finns det, menade statsministern, inte något som ”väger av” ekonomisk politik, jämställdhet, forskning och annat till en lika fulländad helhet.

Antag att budgeten är så stark som finansministern påstår.

Hur kan det då komma sig att de offentliga finanserna försvagas i en uppåtgående konjunktur, att regeringen inte når sitt eget överskottsmål på 2 procent av BNP och att utgiftstaket endast kan klaras genom en form av kreativ bokföring – utgifter förvandlas till skatteavdrag – som tidigare kritiserats av Riksrevisionen?

Antag vidare att den svenska arbetsmarknaden fungerar precis så föredömligt bra som regeringen gör gällande.

Hur kan det då komma sig att det krävs extraordinära insatser mot arbetslösheten?

Regeringen vill inrätta 20 000 offentliga ”plusjobb”. Det är de jobb som Persson aviserade när han i augusti höll sitt traditionsenliga sommartal i sörmländska Björkvik.

Arbetslösa skulle, sade han då, anställas för att tex byta gardiner hemma hos äldre. I finansplanen talas det, mindre specifikt, om ”kvalitetshöjande arbetsuppgifter som inte utförs idag”.

Det rör sig alltså om konstruerad sysselsättning. Sådant som regeringar brukar använda sig av i kristider. Men nu skall dessa metoder sättas in i ett gynnsamt konjunkturläge, efter tio år då Sverige haft högre tillväxt än genomsnittet i EU och OECD.

På en väl fungerande arbetsmarknad hade det, i goda tider som dessa, funnits riktiga jobb för de arbetslösa som nu skall slussas in i gardinbytarbranschen för att, lagom till valet, hyfsa statistiken.

Likadant förhåller det sig med de särskilda insatserna för arbetslösa akademiker.

Sverige är, sägs det i högtidstalen, en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Hur kan det då komma sig att de arbetslösa akademikerna på tre år har ökat med 50 procent och att en fjärdedel av de öppet arbetslösa har högskoleutbildning?

Hos Försäkringskassan och Arbetsmarknadsverket skapas 800 nya arbetstillfällen för att ”höja kvaliteten och öka kontrollen”. Museerna får 600 nya arbeten för att ”registrera, restaurera och konservera” samlingar som enligt regeringen är ”eftersatta och behöver tas om hand”.

Regeringen har länge – och harmset – tillbakavisat uppgifter om fusk i trygghetssystemen. Nu, ett år före ett val där sysselsättningen blir huvudfråga, är problemet plötsligt så påträngande att det behövs hundratals nya kontrolltjänster.

Att Sveriges museer lever under knapphetens stjärna är ingen nyhet, men nu, ett år före valet, har läget plötsligt blivit akut.

Det ger, om man säger så, ingen vacker bild av effektivitet och framförhållning i statlig verksamhet.

Den stora, underliggande svagheten i svensk ekonomi är för få nya och växande företag. Välfärdens privata produktionsbas blir allt bräckligare. Men i budgeten är företagandet satt på undantag: regeringen gör närmast en poäng av att merparten av sysselsättningsökningen skall ske i den offentliga sektorn.

Sverige har, så går den nationella skrytvalsen, ett företagsklimat i världsklass. Den svenska välfärdsmodellen gör människor trygga – och trygga människor vågar satsa, bland annat på att starta företag.

Hur kan det då komma sig att Sverige hamnar på 20:e plats bland 26 europeiska länder när det gäller företagarnas andel av befolkningen, att blott 3,5 procent av landets högutbildade naturvetare och tekniker väljer att satsa på eget företagande och att inget svenskt storföretag har startats efter 1970?

I regeringsförklaringen den 13 september framhöll Göran Persson att det förra året startades 40 000 företag i Sverige. Det innebär en ökning från den nivå, cirka 36 000 om året, som Nutek, verket för näringslivsutveckling, anger för det senaste decenniet. Utmärkt. Men enligt Nutek behövs ytterligare 10 000 nya företag – bara för att balansera globaliseringens effekter på sysselsättningen.

En femtedel av Sveriges befolkning i arbetsför ålder uppbär ersättning för att de inte kan arbeta. Över en halv miljon är förtidspensionerade. Allt färre skall försörja allt fler.

Statens hårda kärna – polis, domstolar och försvar – vittrar sönder. T o m vice statsminister Bosse Ringholm är bekymrad, åtminstone när han tror att han har lagt på luren. Samtidigt kanaliseras mer och mer resurser till myndigheter som skall få oss att tycka och tänka politiskt korrekt: två miljarder kronor om året går, lågt räknat, till dessa statliga opinionsinstitut.

I rapport efter rapport påtalar Riksrevisionen, den oberoende granskningsmyndigheten, allvarliga brister i regeringens styrning på områden som omsätter hundratals miljarder kronor: usla underlag, dålig uppföljning, oklara mål.

Men allt är bra i Sverige. Bättre än i något annat land.

Regeringens världsuppfattning för tankarna till det litterära slottsoraklet Pangloss:

”Det är bevisat att tingen icke kan vara annorlunda än de är ... således har de som påstått, att allt är gott, sagt en dumhet; man måste säga att allt är bäst så som det är.”

Sådan självsuggestion har sina risker. Det kan bli fel, rejält fel, när inbillningen kolliderar med verkligheten. Som i SVT:s partiledardebatt för tre veckor sedan.

Då påstod Göran Persson att Sverige har Europas lägsta arbetslöshet. Men arbetslösheten är lägre i bland annat Österrike, Norge, Nederländerna, Storbritannien, Irland och Schweiz.

Detta vet naturligtvis statsministern, innerst inne. Han hade kunnat säga att Sverige har lägre arbetslöshet än många andra europeiska länder, men det gjorde han inte. Det var som om mantrat om den svenska överlägsenheten försatt honom i trans, suggererat honom in i ett stämningsläge som inte medger några tveksamheter eller reservationer.

Sverige är himmelriket. I evighet. Amen.

Bara en fråga så här på slutet: Hur kan det då komma sig att Jesus föredrar en plåtbit i England?