Efter nederlaget

Under de första kaotiska dagarna efter valet, medan en gastkramande rösträkning pågick, dominerades kommentarerna av det faktum att ett parti med rötterna i nynazism, Sverigedemokraterna, har tagit sig in i riksdagen. Tillika som tungan på vågen mellan blocken. Toleransens förlovade land har infekterats av den främlingsfientliga smitta som så länge har grasserat på andra håll i Europa.

Den andra stora nyheten var – och är – att den borgerliga alliansregeringen kan sitta kvar och att den faktiskt drygade ut avståndet till de rödgröna jämfört med valet 2006. Borgerliga regeringar är inte längre undantag som bekräftar regeln att Socialdemokraterna styr landet.

Men den för framtiden kanske allra viktigaste sensationen var Socialdemokraternas genomklappning till knappt 31 procent. Partiet är nu bara marginellt större än Moderaterna. Vidden av detta bakslag framgår av att man måste gå tillbaka till nyvalet i mars 1914, orsakat av borggårdskrisen, för att hitta ett lika dåligt socialdemokratiskt riksdagsresultat.

Oavsett valförlusten kommer emellertid socialdemokratin att spela en betydelsefull roll i svensk politik även i framtiden. Därför blir frågan:

Hur hanterar partiet sitt nederlag och sin besvikelse?

För tillfället verkar Socialdemokraterna befinna sig i ett tillstånd av chock och förnekelse. En kriskommission skall utreda vad som har gått galet, men signalen från ledande partiföreträdare är att man egentligen inte har gjort något fel. Framför allt: det rödgröna samarbetet skall bestå.

Om den attityden håller i sig, och om den tillåts bestämma partiets analys, så väljer Socialdemokraterna att underminera sig själva.

Dagen efter valet, i en artikel i Svenska Dagbladet, slog Christer Isaksson fast att beslutet om en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet var Socialdemokraternas ”största enskilda strategiska misstag”. Isaksson vet vad han talar om. Han har författat flera initierade böcker om socialdemokratisk politik, nu senast Den nya vän(S)tern.

En dag senare skrev Irene Wennemo i Aftonbladet. Wennemo, tidigare chef för LO:s arbetslivsenhet, uttryckte sig mer försiktigt, men budskapet kunde knappast missförstås: Socialdemokraternas identitet har ”suddats ut i ett samarbete, där V har upplevts stå för det röda och MP det gröna”.

Men mest talande var den undersökning från United Minds som i tisdags redovisades på DN Debatt: hela 32 procent av de tidigare S-väljare som bytte block gjorde det på grund av Lars Ohly och Vänsterpartiet.

Socialdemokraternas ras i opinionen inleddes hösten 2008, då en hårt pressad Mona Sahlin, som först ville regera enbart med Miljöpartiet, tvingades inkludera även Vänsterpartiet i konstellationen. I Synovates septembermätning 2008 noterade Socialdemokraterna 45,7 procent. Ett år senare var partiet nere på 34,0 procent.

Vad hände?

Socialdemokraternas långvariga särställning beror på partiets breda attraktionskraft. På ett tidigt stadium insåg man att arbetarklassen var för liten för att bära upp ett dominerande parti. Först, under mellankrigstiden, byggde Socialdemokraterna en allians med bönderna. Sedan, efter kriget, bröt de in i den snabbt växande tjänstemannagruppen.

I kraft av sin regeringsduglighet, kompetens och pragmatism kunde partiet locka mängder av medelklass- och mittenväljare. Denna effektiva strategi beskrivs och analyseras i en ofta åberopad avhandling i statsvetenskap som den socialdemokratiska kriskommissionen omgående bör införskaffa: Torsten Svenssons Socialdemokratins dominans från 1994.

Strategin förutsatte dock en tydlig rågång vänsterut:

Kommunistiskt röststöd i riksdagen? Gärna det. Direkt kommunistiskt inflytande över regeringspolitiken? Otänkbart.

I samma ögonblick som Mona Sahlin meddelade att hennes ambition var att regera tillsammans med ett av Västeuropas minst reformerade gamla kommunistpartier inleddes den bortstötning av medelklass- och mittenväljare som beseglade Socialdemokraternas öde i söndags. Partiet bröt med sitt eget framgångsrecept. Men inte nog med det. Partiet blundade också för en tydlig lärdom från det förflutna:

Socialdemokraterna har gått tillbaka i varje val där de har gjort plötsliga ryck i radikal riktning och slarvat med rågången åt vänster.

* 1976 var det LO-ekonomen Rudolf Meidners löntagarfonder som spökade. Socialdemokraterna förlorade makten för första gången på fyrtio år och kunde 1982 återkomma i regeringsställning först sedan Meidners ursprungliga förslag, en de facto-socialisering via fackföreningsrörelsen, hade blivit ordentligt urvattnat.

* 1948 rasade planhushållningsdebatten. De borgerliga, anförda av Folkpartiets Bertil Ohlin, varnade för farliga socialiseringsplaner och Socialdemokraterna, ledda av en då ganska oprövad Tage Erlander, var hårt pressade, även om förlusten blev ganska begränsad: minus tre mandat.

Fast det socialdemokratiska nederlag som påminner allra mest om årets är det så kallade kosackvalet 1928.

Detta andrakammarval är mest känt för en vettlös propaganda från högerhåll med budskap som att den som ”röstar på arbetarepartiet röstar på Moskva”.

Kampanjen föranleddes främst av att Socialdemokraterna och kommunisterna samverkade valtekniskt under kartellbeteckningen Arbetarepartiet. Arrangemanget, en kvarleva från partisprängningen 1917, blev allt mer graverande till följd av utvecklingen i bolsjevikernas Ryssland och exploaterades hänsynslöst av högern.

Socialdemokraterna tappade fjorton mandat, partiets dittills största valförlust, medan högern ökade med åtta.

Kosackvalets excesser är omöjliga numera, Sovjetunionen har svepts bort och Sverige ser helt annorlunda ut. Men den tidens ledande socialdemokrater – Per Albin Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Rickard Sandler – befann sig efter valet 1928 i ungefär samma situation som nu Mona Sahlin och kretsen kring henne:

Samverkan vänsterut fick väljarna att fly.

Per Albin förstod vad som behövde göras. Han såg till att distansera Socialdemokraterna från kommunisterna samtidigt som han kämpade ned sin egen partivänster. Det blev särskilt tydligt under efterspelet till dödsskjutningarna i Ådalen 1931. När det gällde den bakomliggande arbetskonflikten var Per Albin noga med att fördela skuldbördan mellan arbetsgivarna, som kallat in strejkbrytare, och kommunisterna, som underblåst de upprörda stämningarna.

Vid partikongressen i mars 1932, som genomfördes när depressionen var som djupast, presenterades motioner med långtgående socialiseringskrav. En av dem hänvisade till Sovjetunionen, ”som visat fördelarna av planekonomi framför den nuvarande privatkapitalistiska anarkien”.

Per Albin skickade fram den i ungdomen starkt radikale Rickard Sandler för att slå tillbaka socialiseringsivrarna. Det lyckades. Och den för partiet besvärliga frågan begravdes i den märkliga socialiseringsutredning som tillsatts 1920 och som avvecklades 1935 utan att ha kommit fram till någonting. Utredningens drivande kraft var – Rickard Sandler.

Valet på hösten 1932 blev Socialdemokraternas bästa dittills. Partiet samlade nästan 42 procent av rösterna och tog igen förlusterna från 1928.

Per Albin bildade regering och ingick året därpå en krisuppgörelse med Bondeförbundet, kohandeln, som lade grunden till en stabil riksdagsmajoritet och en era med socialdemokratisk hegemoni.

Partipolitiskt blev det en exempellös framgångssaga. Med några få undantag, som ATP och löntagarfonderna, möjliggjordes den av att Socialdemokraterna föredrog breda lösningar.

Är Socialdemokraterna verkligen beredda att kasta loss från denna historia? Om så blir fallet kommer de, på lite längre sikt, att omforma det politiska landskapet i betydligt högre utsträckning än ett gäng gapiga Sverigedemokrater.

Genom att partierna har grupperat sig i två formaliserade allianser har den gamla blockgränsen blivit en veritabel betongmur, som utgör ett destruktivt inslag i den svenska konsensusdemokratin.

Muren måste rivas. Det kan bara ske om dagens socialdemokrater är lika kloka som Per Albin.

MER ATT LÄSA: Den nya vän(S)tern. Åt vilket håll går Socialdemokraterna? (Ekerlids Förlag) av Christer Isaksson. Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi (Acta Universitatis Upsaliensis) av Torsten Svensson. Svenska valkampanjer 1866–1988 (Publica) av Peter Esaiasson. Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson.