Eslöv visar vägen

Det var i tisdags som Kallifatides, 72, framträdde i Medborgarhuset i Eslöv, en magnifik byggnad i sent funktionalistisk stil som ritats av Hans Asplund. Uppslutningen bekräftade att Kallifatides är en folkkär författare. Och själv bekräftade han, med ett slags lågmäld intensitet, att han talar lika lysande som han skriver.

Kallifatides berättade om sin livsresa utifrån den självbiografiska romanen Det gångna är inte en dröm, en omtumlande och gripande historia om prövningar, uppbrott och framgång.

Han föddes och växte upp i ett oroligt Grekland: först den tyska ockupationen, sedan inbördeskriget och dess destruktiva följder för det grekiska samhället. Han skälldes för kommunistunge på grund av faderns vänstersympatier, stängdes ute från universitetet och övervägde vid ett tillfälle, när hopplösheten tycktes total, att ta sitt eget liv.

Att välja döden var en inte helt ovanlig utväg för människor i ett Grekland präglat av misär och skriande orättvisor. Kallifatides blev personligen vittne till två självmord och det var vid det andra tillfället som han bestämde sig.

Bokens epicentrum utgörs av en gastkramande scen:

”Det låter underligt när en människokropp faller från hög höjd. Ett dovt ljud och ett pysande som ett exploderande däck. Ingen annan fanns där. Gatan var tom. Han levde ännu men hans armar och ben var brutna och det kom honom att likna en sprattelgubbe. Baksidan av huvudet var krossat och blodet sipprade fram genom håret. Han andades ännu, såg på mig med tårfyllda ögon och sa: ’Förlåt mig … jag ville inte skrämma dig.’ Sedan slöt han ögonen en sista gång.”

Kallifatides fortsätter:

”Vilken sorts människa ber om ursäkt för att man stör sekunderna innan hon dör? Den kuvade. Den fullständigt kuvade människan.

Det ödet skulle inte bli mitt.”

På 1960-talet, i efterkrigstidens stora våg med arbetskraftsinvandring, kom Kallifatides till Sverige, som han hade upptäckt genom Ingmar Bergmans filmer. Han försörjde sig med enkla restaurangjobb, kämpade sig in i det svenska språket genom att läsa Strindberg, studerade filosofi och tog sedan modet till sig och skickade ett lyrikmanus till bokförläggaren Gerard Bonnier, som genast såg den unge mannens talang.

Resten är, skulle man kunna säga, litteraturhistoria.

Theodor Kallifatides är idag varmt uppskattad av en bred läsekrets för sin eleganta, skimrande svenska och för sitt underfundiga sätt att närma sig tillvarons gåtor.

En av Sveriges stora författare är alltså invandrare, en person med rötterna i ett annat land, ett annat språk och en annan kultur. Inramningen i Eslöv var därför synnerligen lämplig: arrangör var Herbert Felix-institutet, en ideell förening som inrättades för några år sedan i syfte att sprida kunskap om invandringens betydelse för Sveriges utveckling och bistå invandrare som vill starta eget, bland annat genom ett mentorsprogram.

För min egen del kändes Kallifatides Eslövsbesök som ett stort ögonblick. Institutet bildades som ett direkt resultat av uppmärksamheten kring Konservkungen, min biografi över Herbert Felix, en österrikisk-tjeckisk flykting av judisk börd som kom till Eslöv 1939. Herbert, som 1943–1945 kämpade som frivillig med de allierade, förlorade sin familj i Förintelsen, men trots detta trauma hade han tillräckligt med krafter för att bygga upp en av Sveriges största livsmedelsindustrier.

Få platser i Sverige är så formade av invandring som Eslöv. Efter kriget blev Felix ortens i särklass största privata arbetsgivare och Herbert, mån om att återgälda den generositet som räddat honom, höll fabriksgrindarna öppna mot omvärlden; under arbetet med boken intervjuade jag en gammal förman som hade basat över medarbetare från arton olika länder.

Men nu skriver vi oktober 2010 och i Malmö, endast några mil från Eslöv, utsätts människor med invandrarbakgrund för skottlossning från ett grovkalibrigt vapen. Poliser och medier talar om ”skjutningar”, en platt eufemism för vad det i verkligheten handlar om: mordförsök.

Eftersom ingen har gripits för dåden går det ännu inte att med säkerhet veta vad som ligger bakom. Är det en ensam gärningsman? Är det en tillfällighet att invandrare drabbas, eller har de valts ut just på grund av sitt ursprung? Men jämförelser med ”lasermannen” John Ausonius framfart i början av 1990-talet är ofrånkomliga.

Ausonius utförde attentat mot invandrare i ett samhällsklimat som har likheter med dagens. Då var det högerpopulistiska Ny demokratis intåg i riksdagen som underblåste främlingsfientligheten. Nu är det Sverigedemokraternas stora valframgång den 19 september som påverkar stämningarna: ett parti som delvis vuxit fram ur den nynazistiska rörelsen har blivit tungan på vågen i riksdagen.

På lokal nivå är Eslöv idag ett starkt fäste för SD. Partiet samlade 13,47 procent av rösterna i kommunalvalet och i vissa distrikt var röstandelen över 17 procent.

Politiskt har den prekära situationen hanterats på föredömligt vis. Eslövs starka kvinna sedan flera år, den kloka och rekorderliga socialdemokraten Cecilia Lind, har slagit sig ihop med Moderaterna, som leds av Henrik Wöhlecke, även han en ansvarskännande lokalpolitiker. Därmed har Sverigedemokraterna ställts helt vid sidan av.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) kunde gott göra en gemensam studieresa till Eslöv. Inte därför att en samregering är möjlig eller ens önskvärd på det nationella planet: så breda lösningar stärker bara ytterligheterna. I en liten kommun förhåller det sig annorlunda. Där handlar politik om jordnära och vardagliga ting som måste fungera så bra som möjligt.

Vad Lind och Wöhlecke kan lära sina partiledare är istället vikten av att i tillspetsade lägen lägga prestige och ingrodda motsättningar åt sidan och sträcka ut en hand åt rivalen. Hittills efter valet har det synts alldeles för lite av den varan i rikspolitiken; det är inte händer som sticker fram, utan armbågar.

Fast på en punkt kan Sverigedemokraternas riksdagsinträde föra något gott med sig: det sätter integrationspolitikens brister i blixtbelysning. Inom få områden är det lika angeläget att vända trenderna, eftersom Sverige av demografiska och ekonomiska skäl behöver mer invandring, inte mindre.

Det finns tre svar på den integrationspolitiska utmaningen: jobb, jobb och jobb.

Det så kallade sysselsättningsgapet mellan infödda och utlandsfödda är större i Sverige än i de flesta jämförbara länder: omkring 15 procent. I vissa av Malmös invandrartäta kvarter står majoriteten av de vuxna utan arbete. Dessa missförhållanden, orsakade av politiska beslut och ekonomiska systemfel, låser fast människor i utanförskap och eldar på fördomar om invandrare som arbetsskygga bidragsexploatörer.

I Eslöv uppehöll sig Theodor Kallifatides vid språkets betydelse för integrationen; helt följdriktigt med tanke på att han är författare. Han gjorde sig, med all rätt, lustig över de torftiga och infantila läroböcker i svenska som möter nyanlända:

”Det här är Ahmed.

Ahmed har ont i tanden.

Det här är Ahmeds tand.”

Men på frågan vad som är allra viktigast gav han glasklart besked:

”Nyckeln till samhället är arbete, språket kommer sedan … Att inte ha jobb är källan till allt ont … Det finns en föreställning om att med lite pengar i handen och en lägenhet så är man nöjd. Men det räcker inte.”

Här borde socialdemokratin och borgerligheten kunna mötas i den anda av gemensamt ansvar som nu har lägrat sig över Eslöv. För sysselsättningskrisen bland utlandsfödda är en tickande social bomb, som bara kan desarmeras genom massiva offentliga satsningar på utbildning och upprustning av nergångna bostadsområden i kombination med en grundlig liberalisering av företagsklimatet: undersökning efter undersökning visar att invandrare är mer intresserade än infödda svenskar av att starta och driva egna företag. Potentialen är enorm.

När Theodor Kallifatides talar i Herbert Felix Eslöv känns allt detta som fullkomligt självklart. Ty utan dem hade våra bokhyllor och våra skafferier varit så mycket fattigare.