Landet utan ansvar

Redan före Katastrofkommissionens rapport den 1 december hade det uppstått en hälsosam diskussion om utnämningsmakten.

Göran Persson använder, i högre grad än tidigare statsministrar, de statliga utnämningarna som belönings- och förläningssystem. Det rör sig ibland om politisk nepotism som tangerar det korrupta: goda vänner, gamla vapendragare och tom släktingar placeras på förvaltningens kommandohöjder.

Ett närbesläktat ämne är statsministerns ställning. Den svenska författningen ger regeringschefen närmast presidentlika befogenheter. Persson har som ingen annan exploaterat denna position.

Koncentrationen av makt till Persson fick ödesdigra konsekvenser annandag jul 2004: när statsministern valde att prioritera julfirandet på Harpsund var det ingen som kunde, eller vågade, ta initiativ för att bistå tusentals svenskar som drabbats av tsunamin.

Nu, inför Konstitutionsutskottets granskning av tsunamikaoset i regeringskretsen, är det dags att sätta nästa ”styrelsefråga” på dagordningen:

Ansvarsutkrävandet.

Ingen av de ministrar eller höga tjänstemän som pekas ut som ansvariga av Katastrofkommissionen har avgått. Trots att Göran Persson i en bok från 1997 beklagade att det är klent ställt med ansvarstagande i Sverige:

”Det hänger samman med att vi är så rädda att lyfta fram det personliga ansvaret. Vår politiska kultur utmärks av att man begär gemensamt ansvar ... Men någon i kollektivet, gruppen, rörelsen, styrelsen måste kliva fram och säga: Jag tar personligen ansvaret. Om det inte går rätt är jag ... beredd att avgå.”

Persson har, efter kommissionsrapporten, krånglat sig undan med två cyniska argument:

För det första menar han att om någon skall avgå så är det han själv, eftersom kommissionen gör honom huvudansvarig. Det låter stiligt. Men om statsministern avgår måste hela regeringen avgå. Därmed sänder han en ultimativ signal till riksdagen. Antingen får han fortsätta göra som han vill. Eller så blir det regeringskris. Mindre än ett år före valet finns det inget större intresse för det sistnämnda alternativet.

För det andra skulle avskedanden, enligt statsministern, inte ”lindra nöden och lidandet hos enskilda personer”.

Men är det något som anhöriga och drabbade kräver så är det just konsekvenser på toppen. Den 12 december rapporterade Ekot om deras besvikelse över att ingen ansvarig avgått. Några citat:

”Ett stort hån.”

”Som att spotta oss i ansiktet.”

”Det är ju inte bara en Toblerone den här gången.”

Pigge Werkelin, som förlorade hustru och två söner, sade till Expressen:

”Laila Freivalds måste få sparken ... Om man inte klarar sitt jobb måste man kliva åt sidan.”

Så intensiv är kritiken mot utrikesministern att hon på julafton tvingades meddela att hon bestämt sig för att avstå från att delta i minnesceremonin på Skansen.

Det är fullt möjligt att Freivalds avgår efter KU:s granskning – eller strax före om det står klart att hon kommer att få skarp kritik. Men då faller hon därför att det är politiskt nödvändigt, inte därför att det är rätt att utkräva ansvar av henne för UD-maskineriets sammanbrott.

Denna ansvarsbrist kan förklaras av den svenska demokratisynen, där majoritetsprincipen är närmast allenarådande: den som samlat mer än 50 procent erhåller ett slags obegränsad licens för maktutövning. Juridisk kontroll och maktdelning betraktas med misstro.

Ett styre som bygger på folkviljan, manifesterad genom fria och allmänna val, är självfallet en förutsättning för demokrati. Men det är inte en tillräcklig förutsättning. Det framgår av Parisstadgan, ett dokument som europeiska stats- och regeringschefer ställde sig bakom 1990, året efter Berlinmurens fall:

”Demokratin, som till sitt väsen är representativ och pluralistisk, medför ansvar inför valmanskåren, en förpliktelse för myndigheterna att följa lagen och en opartisk rättsskipning. Ingen står över lagen.”

Här tydliggörs två former av demokratiskt ansvar: det politiska och det rättsliga. Båda är satta på undantag i Sverige.

Fokuseringen på majoritetsprincipen innebär att valen blir den viktigaste formen av ansvarsutkrävande. Men valsedeln har brister som instrument för utkrävande av enskilt ansvar:

*Valen gäller i första hand partier.

*Väljarna har mycket små möjligheter att påverka vilka personer som placeras i ansvarig ställning.

*Ansvarsutkrävande är till sin natur bakåtblickande medan valen är framåtblickande.

Statsråd kan avpolletteras genom misstroendeförklaring i riksdagen, men grundlagen saknar detaljerade regler för hur och varför ett sådant förfarande kan vara motiverat. Misstroendeförklaringar riskerar följaktligen att bli godtyckliga.

Förut löd statsråden under en särskild ansvarighetslag, men sedan 1970-talet har trenden varit att begränsa det straffbara området för politiska beslutsfattare.

Riksdagens konstitutionsutskott skall granska ”statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning” och kan, i enlighet med Regeringsformens 12:e kapitel, besluta om åtal ”för brott i utövningen av statsrådstjänsten”. Åtalet skall prövas av Högsta domstolen. Men tröskeln är hög. Statsråd får bara åtalas om de ”grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt”.

Så uppstår en institutionaliserad brist på ansvar som fortplantar sig genom statsförvaltningen.

Regeringen skall utkräva ansvar av myndighetscheferna. Det gör den sällan. Det finns en rad exempel på allvarliga fel i myndighetsutövning som inte fått konsekvenser på ledningsnivå, exempelvis Göteborgskravallerna, Osmo Vallo-fallet och nu senast Migrationsverkets tårtkalas efter ”lyckade” avvisningar.

Ofta framställs Sverige som en mönsterdemokrati. Men på ett område, ansvarsutkrävande, har vi mycket att lära av andra:

*Våren 2002 tillkännagav Nederländernas premiärminister Wim Kok sin och regeringens avgång. Anledningen var en rapport som visade att regeringen och de nederländska FN-trupperna i Bosnien bar ett ansvar för massakern i Srebrenica 1995. ”Det internationella samfundet är anonymt och kan inte ta sitt ansvar. Det kan och gör däremot jag”, sade Kok.

*Den danska Tamilaffären i slutet av 1980-talet gällde tamilska flyktingar som ville återförenas med sina familjer. Trots att lagen gav dem rätt till återförening fick de vänta på beslut i upp till två år på grund av justitiedepartementets passivitet. Ministern, Erik Ninn-Hansen, hade inte uppfyllt sina skyldigheter och dömdes till fyra månaders fängelse.

*I Finland är såväl president som regering underställd Justitiekanslerns och Justitieombudsmannens granskning. Ett av skälen är att ansvar skall kunna utkrävas även allra högst upp. I Sverige är regeringen undantagen från JK:s och JO:s granskning.

Tolv år med ett oavbrutet maktinnehav som tas för givet av det styrande partiet. Tio år med en unikt maktfullkomlig statsminister. Och nu, efter Katastrofkommissionen, den mest förödande utredningskritik som någonsin riktats mot en svensk regering.

Med ett sådant utgångsläge borde årets valrörelse handla om något mer än ersättningsnivåer och skattetryck.

Till exempel det förhållandet att vi lever i ett land som styrs u.p.a.