Flugan under glaset

Bara ett par månader tidigare, när New Orleans hemsökts av orkanen Katrina, vältrade sig europeiska medier och politiker i skadeglädje. USA beskrevs som ett ”u-land”, oförmöget att skydda sina medborgare, väsensskilt från ett solidariskt och medkännande Europa.

Men så började det brinna i Paris, Lyon och Marseille. En generad tystnad lägrade sig.

Den amerikanska samhällsmodellen, med djupa klyftor och grovmaskiga skyddsnät, är det knappast någon som vill kopiera i Europa. Men det finns en del att lära. Till exempel när det gäller invand-rares integration på arbetsmarknaden.

Att Europa har allvarliga problem på det området framgår av en rad OECD-studier. Och det gäller i allra högsta grad Sverige, där sysselsättningsgapet mellan utlands- och svenskfödda uppgår till 15 procentenheter.

I början av 1990-talet, när Somalia kollapsade, flydde hundratusentals somalier utomlands. De som kom till Sverige var närmast chanslösa på arbetsmarknaden: 1997 var andelen sysselsatta somalier 10 procent. Det är bättre nu: omkring 30 procent är sysselsatta. Fast det är långt kvar till den nationella nivån: 77 procent.

Benny Carlson, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har i samarbete med tankesmedjan Zufi i Malmö gett ut en tankeväckande skrift: Somalier i Minneapolis – en dynamisk affär.

Många somalier som hamnade i USA sökte sig till den nordliga delstaten Minnesota och till Minneapolis-Saint Paul, The Twin Cities, ett storstadsområde med drygt tre miljoner invånare.

I Minnesota lever uppskattningsvis 25000 somalier och i Minneapolis har de samlats kring avenyerna Cedar och Riverside, en stadsdel som alltid har lockat invandrare. För hundra år sedan var det svenskar som dominerade; Cedar Avenue kallades Snoose Boulevard, Snusboulevarden.

Somalierna utgör, skriver Benny Carlson, ”inte en välmående grupp, men väl en arbetande grupp och sannolikt en grupp i dynamisk utveckling”.

Sysselsättningen bland Minneapolis somalier uppgår till 55–60 procent. Den är alltså dubbelt så hög som i Sverige.

Den första – och sannolikt viktigaste – förklaringen stavas entreprenörskap.

Omkring 800 företag i Minneapolis drivs av somalier. Antalet växer snabbt. År 2003 fanns det 38 somaliska egenföretagare i Sverige.

Den andra förklaringen, som delvis hänger samman med den första, är att somalierna i Minneapolis har bildat en så kallad enklavekonomi. Människor med gemensamt etniskt ursprung startar verksamheter för att försörja sig, för att hjälpa varandra – och för att sedan växa ut i det omgivande samhället:

Små livsmedelsbutiker blir supermarkets. Enkla ”hål i väggen” blir riktiga restauranger. Taxichaufförer slår sig ihop och startar åkerier.

På restaurang Safari träffar Benny Carlson Jamal Hashi, som driver stället med sin bror. Från början var de helt inriktade på sina gamla landsmän och hade inte ens någon meny, men nu har de inte bara en meny, utan också en kundkrets med icke-somalier. De har tretton anställda: sex mexikaner, fyra etiopier och tre somalier.

Affärerna går bra: ”There’s opportunity here.”

Bröderna har högtflygande planer på en afrikansk snabbmatskedja. Det kan, säger Jamal, rent av bli en restaurang i Sverige, som han beskriver genom att citera en vän i Stockholm:

”Man är som en fluga fångad i ett uppochnervänt glas. Man känner att ens drömmar går i kras.”

Hussein Samatar kom till Minnesota 1994. Då kunde han inte engelska. Nu leder han ett nyföretagarcenter och påpekar att ”dollarn är grön, inte vit eller svart”.

Omer Hassan, som var revisor i Somalia, driver ett ”multiserviceföretag” som hjälper till med deklarationer, ansökningar och resehandlingar. Han sliter hårt, men är, säger han, ”top man on the market”.

Shejk Sàad Muse, ålderman och religiös ledare, håller en miniföreläsning om att Somalia ligger strategiskt vid Afrikas horn och att somalierna därför är vana vid att resa, handla och anpassa sig: ”Vi kan vara somalier, muslimer och amerikaner på en gång.”

Carlsons främsta avsikt är inte att jämföra Minnesota och Sverige, men han konstaterar att det torde ”finnas inslag som kan tjäna som tankeställare på vår sida av Atlanten”.

Så är det. Hans lilla bok, 74 välmatade sidor, borde cirkulera i det svenska regeringskansliet och bland kommunala makthavare i Malmö, Göteborg och Stockholm:

Företagande, eget och andras, är nyckeln till framgångsrik integration.

Vart femte nytt företag i Sverige startas av någon som är född utomlands. Dessa entreprenörer är välutbildade: 44 procent av dem har högre utbildning. I hela befolkningen i yrkesverksam ålder är andelen högutbildade 29 procent.

Men de invandrade företagarna hade kunnat vara fler – och mer framgångsrika – om de erbjudits bättre betingelser:

* Bland personer födda utomlands skulle 33 procent helst vilja vara företagare jämfört med 26 procent bland personer födda i Sverige.

* Fyra av tio utlandsfödda företagare anser att svenska myndigheter saknar positiv inställning till småföretag. Nästan varannan anser att regler och tillståndskrav är ett hinder för tillväxt.

* 84 procent av företagarna födda utomlands vill expandera verksamheten. Den svenska genomsnittssiffran är 63 procent.

* Sex av tio utlandsfödda företagare upplever Sverige som främlingsfientligt.

Följaktligen har Sverige ett och annat att lära av Minnesota och USA. Där spelar, vilket framgår av exemplet Minneapolis, tjänstesektorn en viktig i roll som inkörsport.

Det faktum att Sverige och andra europeiska länder har en mindre privat tjänstesektor än USA förklarar varför arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer: när det blir färre jobb i tillverkningsindustrin uppstår det inte tillräckligt med nya företag och nya arbetstillfällen i tjänstebranscherna. Hårdast drabbas redan utsatta grupper på arbetsmarknaden.

En färsk SNS-studie visar att Sverige, med sina regleringar och offentliga monopol på tjänsteområdet, är det OECD-land som uppvisar det svagaste långsiktiga sambandet mellan tillväxt och sysselsättning.

Amerikanerna förstår – och bejakar – invandrarföretagens ekonomiska och sociala betydelse. För invandrarna själva och för samhället som helhet. I ett land som Sverige anses det däremot inte vara företagsamma individer som driver utvecklingen framåt, utan välvilliga system.

Men även här har entreprenörer utifrån, historiskt, haft stor betydelse: Carnegie, Bonnier, Bukowski, Becker, Mazetti, Zoéga, Felix. Det var en brittisk invandrare, Samuel Owen, som i början på 1800-talet lade grunden till den svenska verkstadsindustrin.

Hur många chilenska, libanesiska, iranska och somaliska motsvarigheter har vi missat?

Malyun Ali kom till USA 1997 via ett flyktingläger i Kenya och driver en liten butik i Minneapolis parallellt med att hon jobbar i hemtjänsten.

”Livet i Amerika är hårt men bra. Om du har en dröm kan du genomföra den”, säger hon till Benny Carlson.

Själv drömmer hon om en ännu större butik. Och om att anställa personal.

Visst låter det idylliskt i överkant. Alla lyckas inte. Livet som fattig invandrare i USA är hårt, precis som Malyun framhåller. Attityderna till muslimer har påverkats av terrordåden den 11 september 2001.

Men det är också hårt att kvävas av missriktad välvilja. Att redan från början stämplas som hopplöst fall.

En fluga under glaset.

MER ATT LÄSA: Somalier i Minneapolis – en dynamisk affär (Zufi) av Benny Carlson. Den invandrade tillväxtkraften (B2005:06, Nutek). Vem vill bli företagare? (B2005:2, Nutek). NBER-rapporten II. Att reformera välfärdsstaten. Amerikanskt perspektiv på den svenska modellen (SNS) red. Freeman, Swedenborg, Topel. Inte bara valloner. Invandrare i svenskt näringsliv under 1000 år (Timbro) av Anders Johnson.