All vår början

Det är företagandet, dumbom. Denna parafras på Bill Clinton – it’s the economy, stupid – rymmer svaret på Sveriges tre stora framtidsfrågor valåret 2006: ökad sysselsättning, uthållig finansiering av välfärden och integration av ”de nya svenskarna”.

Problemet är alla dumbommar.

I slutet av februari var finansminister Pär Nuder i Lund och berömde den socialdemokratiska företagarpolitiken, men gav också uttryck för viss självkritik:

”Vi har länge sett företagarna som folk med cylinderhatt och fet cigarr. Den bilden stämmer inte, vilket vi har börjat förstå.”

Observera: ”börjat förstå”.

All vår början bliver svår.

Landet har styrts av socialdemokraterna tolv år i rad. Redan hösten 1994 utlovade Ingvar Carlsson mer gynnsamma villkor för företagen. Två år senare tog Göran Persson över från Carlsson som statsminister och slog i sin första regeringsförklaring fast att kampen mot arbetslösheten hade högsta prioritet. Politiken skulle vila på fyra hörnstenar. En av dem var ”goda villkor för företag och företagande”.

Vid två tillfällen, 1999 och 2002, har riksdagen uppmanat regeringen att höja takten i arbetet med att förenkla regelverket för mindre företag.

Vad har hänt?

Inte mycket.

Riksrevisionen konstaterade häromåret att regeringen ”i påfallande liten utsträckning” ägnat sig åt att förenkla reglerna för företagande.

Det socialdemokratiska svaret på sådan kritik är att problemen överdrivs. Sverige har, heter det, ett företagsklimat i toppklass.

Men det finns en grupp som inte delar regeringens bedömning: företagarna själva.

Enligt en Sifoundersökning bland 4 000 småföretag, presenterad av SEB i onsdags, planerar bara 12 procent av företagen nyanställningar det närmaste året. Trots rådande högkonjunktur. Inte ens bland de företag som växer snabbast finns det någon större vilja att anställa: endast en fjärdedel tänker utöka personalstyrkan.

Det är framför allt sociala kostnader, höga skatter och besvärlig byråkrati som lägger hinder i vägen.

När det gäller ensamföretagare drar verket för näringslivsutveckling, Nutek, liknande slutsatser i sin matnyttiga årsbok:

”Det som i första hand avskräcker soloföretagare från att anställa är arbetsgivarens kostnader på grund av sjukfrånvaro, möjligheterna att säga upp anställda och svårigheterna att överblicka vad som gäller för arbetsgivare.”

Regeringen bär därmed ett eget och direkt ansvar för att arbetslösheten vägrar vika trots det goda konjunkturläget. Politiska beslut har gjort småföretagen ovilliga att nyanställa. En enorm potential för sysselsättning förblir outnyttjad: Sverige har 693 000 privata företag, varav den helt övervägande delen, 99 procent, har färre än 50 anställda.

Sambandet mellan företagande och sysselsättning är uppenbart, liksom sambandet mellan offentlig välfärd och privat sysselsättning: det är endast i den privata sektorn som det kan skapas nya jobb utan att de offentliga systemen, netto, drar på sig ytterligare kostnader. Detta förklarar varför ledande socialdemokrater, åtminstone då och då, ger läpparnas bekännelse åt företagandets betydelse.

Men det är si och så med trovärdigheten.

Samtidigt som finansministern säger att han har ”börjat förstå” tyder den praktiska politiken på att polletten ännu inte har trillat ned. Inte sedan löntagarfondernas 1970-tal har näringslivet varit utsatt för en liknande offensiv med regleringar och diktat, från förbud mot olika former av tidsbegränsade anställningar till lagstadgad heltidsrätt.

Blir det bättre med en borgerlig regering? Kanske, men i så fall rör det sig om gradskillnader snarare än om artskillnader. Alliansen har tonat ned företagarfrågorna i sin iver att framstå som mindre högerbetonad.

I veckan lade Socialstyrelsen fram sin senaste rapport om de sociala förhållandena i Sverige. Där finns förvisso en hel del att glädjas åt. De allra flesta har fått det bättre efter krisen i början på 1990-talet. Andelen fattiga har minskat. Men rapporten förmedlar också nedslående iakttagelser:

Drygt 20 procent av befolkningen i arbetsför ålder, 16–64 år, står utanför arbetsmarknaden. Ungdomars etablering på arbetsmarknaden försenas mer och mer. Långtidssjukskrivnas möjligheter att komma tillbaka i arbete har försämrats.

De allvarliga problem som Socialstyrelsen pekar på hänger alltså samman med brist på egna försörjningsmöjligheter. Det gäller i synnerhet invandrarna, den mest utsatta gruppen: en tredjedel av alla fattiga vuxna i Sverige är födda utomlands och segregationen ökar i storstadsområdena.

Nya siffror från Integrationsverket visar att gapet i sysselsättningsgrad mellan utlandsfödda och svenskfödda har varit i stort sett konstant de senaste åren, 60 procent jämfört med 75 procent, trots Göran Perssons besked i regeringsförklaringen 2002: att det var en av regeringens viktigaste uppgifter ”att öka de invandrade svenskarnas tillträde till arbetsmarknaden”.

Misslyckandet speglar ett ofta förbisett samband mellan integration och företagande.

Socialstyrelsen framhåller att de flyktingar som kom till Sverige under 90-talets krisår har haft svårt att hitta arbete. Det är en sanning med regional modifikation.

Åren 1993–1994 anlände 48 000 bosnier till Sverige. Ett forskningsprojekt vid Växjö universitet följde hur det gick för dem. Det visade sig att de som hamnat i Malmö hade en sysselsättningsgrad på 32 procent 1999. De som istället slagit sig ned i det småländska småföretagarbältet kring Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo hade en sysselsättningsgrad på 86 procent.

Där det finns gott om företag finns det gott om jobb – för alla.

Men det handlar inte bara om möjligheterna att få arbete i andras företag. Det handlar också om möjligheterna att starta eget.

Vart femte nytt företag i Sverige startas av en person med invandrarbakgrund. Det finns idag uppskattningsvis 70 000 företag i landet som drivs av invandrare. De sysselsätter nästan en kvarts miljon personer.

Här slumrar en formidabel tillväxtkraft, visar undersökningar från Nutek:

*84 procent av de utlandsfödda företagarna vill att deras verksamheter skall expandera. Den svenska genomsnittssiffran är 63 procent.

*33 procent av de invånare som är födda utomlands vill helst försörja sig som företagare. Bland personer födda i Sverige är siffran 26 procent.

*44 procent av de utlandsfödda företagarna har högre utbildning. I hela befolkningen i arbetsför ålder är andelen högutbildade 29 procent.

Kruxet är att invandrarföretagen drabbas särskilt hårt av de politiska krav, regleringar och attityder som hämmar företagandet:

Nästan varannan anser att regler och byråkrati utgör ganska eller mycket stora hinder och fyra av tio anser att svenska myndigheter helt saknar positiv och hjälpsam inställning till småföretagare.

Att underlätta för invandrade entreprenörer borde därför ha högsta integrationspolitiska prioritet. Så är det tyvärr inte.

Jens Orback, statsråd med ansvar för bland annat integrationsfrågorna, lade i måndags fram ett tiopunktsprogram för en ”förstärkt och effektivare integrationspolitik”. Företagandet finns med, fast först på femte plats och reducerat till satsningar på ”lån- och rådgivningskompetens” och ett ”nationellt mentorprogram”.

Inte ett ord om regelförenklingar. Inte ett ord om skatter. Inte ett ord om myndigheternas attityd.

Sverige behöver fler företag och företagare. En formlig entreprenörschock. För sysselsättningens skull. För välfärdens skull. Och för ”de nya svenskarnas ” skull.

Men politikerna är inte så dumma att de går i den reaktionära fällan.

För alla vet ju hur klassisk högerpolitik ser ut:

Full sysselsättning, god välfärd och fungerande integration.