Slutet på en era

Kanske anade Churchill också att Pearl Harbor var början på en amerikansk era. Ty den världsordning som formades efter krigsslutet 1945 definierades i hög grad av amerikanska idéer och initiativ och av ett USA som gång på gång visade sig från sin bästa sida: tack vare Marshallhjälpen kunde ett sönderbombat Västeuropa påbörja sin återuppbyggnad, Japan demokratiserades och utmed järnridån höll amerikanska soldater vakt mot Sovjetkommunismen.

För idag exakt tio år sedan, när vi stod stumma framför TV-apparaterna och såg World Trade Center kollapsa och röken stiga från Pentagon, var det många av oss som tänkte:

Detta är vår tids Pearl Harbor.

Minnesbilden är trivial i sammanhanget, men typisk för stämningen. När jag skakad satte mig framför datorn på kvällen för att skriva – sedan mina korrespondentår i New York på 1980-talet och nedslag i ett fyrtiotal delstater betraktar jag USA som ett andra hemland – inledde jag med att citera vad president Franklin D Roosevelt sade efter överfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941:

”Ett datum som kommer att leva i vanära.”

Inte för ett ögonblick tänkte jag på att terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001, eller snarare svaret på dem, skulle dra vanära även över USA.

En del blev rätt. Efter en briljant improviserad aktion i Afghanistan störtades de medeltida talibanerna och terrornätverket al-Qaidas bas- och ledningsstruktur slogs sönder. Världen frälstes inte från islamistisk terror: Bali, Madrid, London. Men tack vare ett fördjupat samarbete på underrättelseområdet har otaliga illdåd förhindrats.

Iraks Saddam Hussein var inte involverad i attackerna, men hans fall 2003 var likafullt en följd av USA:s offensiva respons. En mordisk tyrann som anfallit sina grannar, understött terror och gasat sin egen befolkning avlägsnades från makten. Det var gott så.

Men mycket, alldeles för mycket, gick snett.

Genom den republikanska och aggressivt reaktionära Bushadministrationens onödigt nedlåtande behandling av gamla vänner förvandlades sympatierna för USA snart till avståndstagande.

Insatsen i Afghanistan sattes på undantag efter Irakinvasionen och talibanerna har idag återtagit kontroll över stora delar av det härjade landet.

Saddam Husseins armé krossades snabbt och effektivt, men en närmast kriminell likgiltighet och brist på planering släppte loss ett sekteristiskt våld som var nära att förstöra Irak. Bilderna på amerikanska soldaters övergrepp i Saddams ökända Abu Ghurayb-fängelse utplånade varje spår av moralisk auktoritet bakom ockupationen.

Den 11 september bidrog därutöver till att underminera USA:s ekonomi och måste betraktas i ljuset av dagens eländiga situation med nedgraderad kreditvärdighet, en statsskuld på 100 procent av BNP, det största budgetunderskottet någonsin och en arbetslöshet som i realiteten kan vara nästan dubbelt så hög som den officiella siffran 9,1 procent. Till saken hör att USA hade överskott i den federala budgeten 2001 och att arbetslösheten i september det året uppgick till 4,9 procent.

Kostnaderna för ”kriget mot terrorismen”, en term som har mönstrats ut av George W Bushs demokratiske efterträdare Barack Obama, uppgår till drygt 2  000 miljarder dollar. Det är, justerat för inflation, dubbelt så mycket som priset för Vietnamkriget.

Det är inte enbart militär- och säkerhetsutgifterna som hotar att knäcka USA:s statsfinanser; försvarsanslagen motsvarar knappt 5 procent av BNP. Bushs stora skattesänkningar, beskyddade av kongressens republikaner även i dessa kristider, spelar en minst lika stor roll.

Efter tio år står det likafullt klart att terrorattackernas konsekvenser har accelererat en process med geostrategiska implikationer: Internationella valutafonden, IMF, räknar med att Kinas BNP går om USA:s redan 2016.

Men det finns också en annan aspekt av 9/11 som grumlar bilden av USA som ledare och föredöme: paranoians återkomst. På 1960-talet myntade den amerikanske historikern Richard Hofstadter rent av begreppet ”the paranoid style in American politics”.

USA må ha världens äldsta och mest vördade konstitution med ett starkt rättighetsskydd, men det hindrar inte att amerikanerna gång på gång har tappat fattningen i kritiska lägen.

* När den unga republiken 1798 stod på randen till krig med ett revolutionärt Frankrike antog kongressen The Sedition Act, som bland annat kriminaliserade ”illojala” yttranden.

* Abraham Lincoln upphävde principen om habeas corpus under inbördeskriget 1861–1865, det vill säga förbudet mot godtyckliga frihetsberövanden.

* Under första världskriget infördes en spionerilag som gjorde det möjligt att kasta krigsmotståndare i fängelse.

* Efter Pearl Harbor internerades 120 000 personer av japansk härkomst.

* Det kalla kriget orsakade åren kring 1950 en epidemisk hysteri, där liv och karriärer slogs i spillror i jakten på verkliga eller inbillade kommunistsympatisörer.

* Vid tiden för Vietnamkriget hade den federala polisen, FBI, som mål att undergräva och ”neutralisera” krigsmotståndet.

Efter 9/11 har det skett igen.

Fånglägret på Guantánamobasen på Kuba är en skamfläck på stjärnbaneret. En gigantisk kontroll- och övervakningsapparat har byggts upp med ett superdepartement för hemlandssäkerhet som nervcentrum. Genèvekonventionen sattes ur spel. The USA Patriot Act, undertecknad av George W Bush i oktober 2001, gav myndigheterna utökade befogenheter för spaning mot medborgarna: telefonsamtal, mejl, journaler, bibliotekslån.

Paranoian har dessutom underblåst en successiv radikalisering och polarisering, framför allt på högerkanten, där politiker och opinionsbildare skamlöst exploaterar oron för terrorism och nu även den dåliga ekonomin.

Ett exempel är de rasistiskt anstrukna kampanjerna mot Barack Obama, USA:s förste svarte president, som påstås vara född i Afrika och därmed illegitim. En förbluffande stor andel av amerikanerna, nästan 20 procent, tror att Obama är muslim. Han sägs vara socialist och ibland även nazist.

Via den spritt språngande Tea Party-rörelsen har denna paranoia ätit sig långt in i det republikanska parti som med sin majoritet i representanthuset har framkallat infarkt i USA:s politiska system. Mer än varannan republikansk sympatisör uppger sig vara Tea Party-anhängare i en Gallupmätning från augusti. Och inför nästa års presidentval har ett par vettvillingar seglat upp som tänkbara republikanska utmanare:

Texasguvernören Rick Perry, som stoltserar med avrättningsrekord, och kongressledamoten Michele Bachmann.

Vem av dem som är mest galen är svårt att avgöra.

Rick Perry, för tillfället favorit, har bett till Gud för såväl mer regn i Texas som hjälp med den ekonomiska återhämtningen. Han vill avskaffa den federala inkomstskatten, ifrågasätter evolutionen och har antytt att centralbankschefen Ben Bernanke är en landsförrädare in spe som bör akta sig för att resa till Texas.

Bachmann, vars man driver en konsultfirma som ”botar” homosexuella, har anklagat president Obama för att hysa ”oamerikanska” åsikter och har låtit förstå att det knappast var en tillfällighet att svininfluensan bröt ut när USA hade en demokratisk president. Jordbävningen i New York och orkanen på östkusten var, enligt Bachmann, en signal från Gud om att han är missnöjd.

Det har, som sagt, alltid funnits ett stråk av galenskap i amerikansk politik. Men mer galen – och mer destruktiv – än så här har den nog aldrig varit i modern tid.

Usama bin Ladin och hans terrorister tvingade inte USA på knä den där katastrofala tisdagen för tio år sedan. De drevs på flykt. bin Ladin har dödats.

Trots alla amerikanska missgrepp och övertramp – och den djupaste konjunkturnedgången sedan depressionen – har de heller inte omintetgjort USA:s särställning. Med sin ansenliga ”soft power” – kulturen, universiteten, innovationsklimatet – förblir landet en oundgänglig tillgång under överskådlig tid.

Men de lyckades, paradoxalt nog med hjälp av en ansvarslös och paranoid höger, påskynda slutet på en era som nästa generation kommer att sörja.

Den amerikanska.