Ett problem från helvetet

Av Ahmadinejads ganska kortfattade biografi framgår att han föddes 1956, att han har ett förflutet i revolutionsgardet och att han har varit hårdför borgmästare i huvudstaden Teheran.

Mindre uppmärksammat är att hans politiska bas är den milis, basij, som skapades 1979 av ayatolla Khomeini, shiarevolutionens andlige ledare. Numera fungerar basij som ett slags moralpolis och har bland annat använts för att slå ned studentprotester. Ahmadinejad uppträder ofta i en för basij typisk svart-vit schal.

När Saddam Husseins Irak angrep Iran 1980 köpte Khomeiniregimen en halv miljon plastnycklar från Taiwan. De hängdes om halsen på religiöst indoktrinerade pojkar och flickor, en del inte äldre än tolv år, som skickades ut i minfälten. Där gick de framåt i strikta formationer för att röja väg för reguljära iranska förband. Nycklarna skulle öppna paradisets portar.

Men alla brända och söndersprängda barnkroppar orsakade protester. ”Lösningen” blev att barnen fick vira in sig i filtar och sedan ta sig fram rullande över marken. Därmed kunde liken begravas intakta.

Dessa bestialiska martyroffensiver över minfälten organiserades av basij och enligt vissa uppgifter var Mahmoud Ahmadinejad en av instruktörerna, skriver Matthias Küntzel i senaste numret av The New Republic.

Ahmadinejad har efter sitt tillträde som president väckt bestörtning med återkommande utfall mot Israel. Han vill att den judiska staten ”utplånas från kartan” och han hävdar att Förintelsen är en ”myt”. Häromveckan beskrev han Israel som ”ett ruttet, uttorkat träd” som skall ”falla för stormen”.

Språkbruket är inte ovanligt bland extrema islamister. Det som gör Ahmadinejads tirader så illavarslande är att Iran snart kan vara en kärnvapenmakt.

Den 11 april meddelade han triumfatoriskt att Iran har lyckats anrika uran. Det är landet i sin fulla rätt att göra enligt icke-spridningsavtalet, NPT, från 1968 – så länge syftet är att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål.

Regimen tillbakavisar alla misstankar om att den försöker skaffa kärnvapen. Det är allt annat än övertygande: under arton år dolde Iran sitt nukleära program för IAEA, det FN-organ som kontrollerar efterlevnaden av NPT. Hans Blix, IAEA:s svenske chef 1981–1997, blev grundlurad.

Uran anrikas, eller koncentreras, till kärnbränsle i centrifuger. Att döma av ett uttalande från Ahmadinejad bedriver Iran forskning på en avancerad centrifug, P-2, som skulle fyrdubbla landets anrikningskapacitet. Mycket tyder på att denna teknologi överförts via AQ Khan, den pakistanska atombombens fader, som byggde upp ett illegalt nätverk för spridning av kärnvapenhemligheter.

Idag uppgår den iranska anrikningsgraden till 3,5 procent, långt från den nivå, drygt 80 procent, som krävs för framställning av vapenuran. Enligt tidigare uppskattningar kan Iran förfoga över en atombomb först 2010–2015, men med mer sofistikerade och kraftfulla centrifuger kan det gå betydligt snabbare.

Ett yrvaket IAEA har rapporterat Iran till FN:s säkerhetsråd, som den 29 mars uppmanade landet att suspendera sitt anrikningsprogram. Följaktligen var Ahmadinejads tillkännagivande den 11 april en ren provokation.

Nästa vecka, den 28 april, samlas säkerhetsrådet för ett avgörande möte. USA vill se en kraftfull markering mot Iran: ett beslut om sanktioner, helst med en hänvisning till FN-stadgans sjunde artikel, där militära tvångsmedel utgör en option.

Men Kina och Ryssland, båda med vetorätt i säkerhetsrådet, motsätter sig sanktioner. Därför stod Iranfrågan högt på dagordningen när USA:s president George W Bush tog emot sin kinesiske kollega Hu Jintao i Washington i torsdags.

Spekulationerna om ett förestående amerikanskt angrepp mot Iran tog nyligen fart efter en artikel i The New Yorker, författad av den namnkunnige reportern Seymour M Hersh. Där gjorde Hersh gällande att det finns långtgående planer på en militär intervention och att de inbegriper bruk av taktiska kärnvapen, så kallade bunker-busters av typen B61-11. Endast så kan USA vara säkert på att slå ut de underjordiska och kraftigt förstärkta utrymmen som antas finnas vid bland annat Natanz. Med anledning av detta skall flera ledande amerikanska militärer ha hotat med att begära avsked.

Efter Hershs artikel tog två tidigare antiterrorismexperter i Vita huset, Richard Clarke och Steven Simon, till orda i New York Times, där de varnade för konsekvenserna av en USA-attack. Iran skulle, påpekade de, slå tillbaka genom terrordåd runt om i världen. De shiitiska miliserna i Irak, redan under iranskt inflytande, skulle göra de amerikanska styrkornas situation där ännu besvärligare.

På senare år har ett pyrande iranskt missnöje manifesterats på internet, trots prästväldets försök att kväsa yttringarna. År 2004 fanns det 64000 bloggar på farsi. Många av dem citeras i Nasrin Alavis fascinerande We Are Iran. Ett exempel från 2002:

”Död åt Amerika! Död åt Bush! Död åt Colin Powell! Död åt Elizabeth Taylor! Men jag vill flytta till Amerika.”

Den folkliga misstänksamheten mot USA är likafullt stor. Så har det varit sedan 1953, då Mohammad Mosaddeq, premiärministern som ville nationalisera oljan, störtades i en CIA-organiserad kupp. Misstänksamheten förstärktes därefter av USA:s stöd till shahens repressiva politik.

Det komplicerade förhållandet mellan USA och Iran, häromåret utrett i den amerikanske Mellanösternexperten Kenneth M Pollacks tänkvärda bok The Persian Puzzle, bygger delvis på överdrifter och missförstånd. Bilden av Mosaddeq som en god demokrat är till exempel något av en efterhandskonstruktion. Han hade despotiska drag och drog sig inte för att helt sonika avbryta röstningen när parlamentsvalet 1952 inte gick i den riktning han önskade.

Men myten om Mosaddeq som martyr för Irans oberoende – och föreställningen om USA som det ständiga hotet – är starkt levande i det iranska medvetandet. Om USA ingriper militärt kommer större delen av befolkningen att helhjärtat sluta upp bakom regimen, hur reaktionär och repressiv den än är. Inget skulle vara mer förödande för den iranska demokrati-opinionen.

Irans kärnvapenambitioner är ”ett problem från helvetet”, menar Pollack, som för några år sedan argumenterade för en militär intervention för att störta Saddam Hussein. I The Persian Puzzle, som kom ut före Ahmadinejads valseger, konstaterar han att endast en multilateral strategi med ”morot och piska” kan fungera mot Iran:

”USA är en extraordinärt mäktig nation, men inte allsmäktig. Det finns problem som vi helt enkelt inte kan lösa själva. Problemet med Iran är ett av dem.”

Hur är det ställt med den insikten i Vita huset, där multilateralism närmast är ett fult ord? Hur skall Iran med 70 miljoner invånare kontrolleras militärt när det visat sig vara så svårt i Irak med 30 miljoner invånare? Hur skulle ett amerikanskt anfall påverka USA:s redan försvagade ledarställning i världen?

Kärnvapen kan inte tillåtas i händerna på en religiös fascistregim som har utplåning av andra stater på sitt program. Det står alldeles klart. Men om George W Bush verkligen tror att han kan åstadkomma det på egen hand så står även detta klart:

Världens dummaste president ger sig ut i krig mot världens farligaste.