En sådan statsminister?

Därav ett begrepp som nu fått politisk aktualitet:

Canossavandring.

Med tyrannen Kaddafi dödad i Libyen och med ett växande ifrågasättande av utrikesminister Carl Bildts (M) tvivelaktiga bakgrund i Lundin Petroleum har Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt hamnat i nyhetsmässigt bakvatten. Det är han säkert tacksam för. Likafullt är den process som kritiken mot honom bottnar i – socialdemokratins långsamma implodering – det för tillfället viktigaste skeendet i svensk politik. En epok håller på att ta slut.

Efter en kaotisk period med avgångskrav och krismöten har Juholt inlett en egen canossavandring för att möta partivänner och väljare runt om i landet.

Det lovade han göra när partiets verkställande utskott, med tempererad entusiasm, gav honom sitt förtroende vid ett maratonmöte förra fredagen.

Juholts vandring, som startade i Sundbyberg i måndags och fortsatte till Göteborg i onsdags, lär behöva pågå ett bra tag. Genom upprepade fadäser har han underminerat sig själv och ett parti som redan var skakat av två valnederlag. Veckan då Juholts dubbla hyresersättning dominerade nyhetsflödet tappade partiet 8,1 procentenheter hos Sifo. Hans förtroendetal, 17 procent hos Synovate, är miserabelt.

I en vass analys för tankesmedjan Policy Network använder sig Erik Sundström, chefredaktör för Dagens Arena, av rockartisten Tom Petty när han beskriver situationen för svensk socialdemokrati.

Juholt försökte vid sitt tillträde identifiera sig med Pettys I Won’t Back Down. Men nu är det, konstaterar Sundström, en annan Pettylåt som gör sig påmind: Free Fallin’.

Det är frestande att fortsätta på Pettyspåret. Med Juholt, lika jovialisk som tanklös, är Socialdemokraterna på väg Into The Great Wide Open.

Håkan Juholts budskap är att han bara har gjort ett fel: kvitterat ut för mycket i hyresersättning. De första dagarnas självömkan har eroderat och partiets vänsterfalang, massmedialt anförd av Göran Greider, erbjuder eldunderstöd: allt var en konstruktion av skandalsugna journalister som lät sig utnyttjas av Juholts fiender, vilket bevisas av att åklagaren lade ned förundersökningen.

Men dessa konspirationsteoretiker blundar för affärens hårda kärna, som inte handlar om juridik:

Även politiker förväntas leva någorlunda som de lär.

Under flera år reflekterade Juholt inte över det orimliga i att riksdagen betalade hans sambos hyra. Och när felaktigheten påtalades lät han saken bero fram till Aftonbladets avslöjande (7/10). Ett beteende av det slaget kan inte förenas med partiets ihållande utfall mot girighet och brist på moral.

Årets socialdemokratiska budgetmotion, som Juholt fick bakläxa på i riksdagsgruppen, råkar vara extremt tydlig på denna punkt med formuleringar som att den enskilde måste ”i moralisk mening, utöver det som lagen reglerar” ta ansvar för att inte överutnyttja offentliga tjänster.

Och så var det skrönan om hans ungdomliga hjältedåd i Polen.

I olika sammanhang, senast i maj i år i radiokanalen Mix Megapol, har Juholt skroderat om dessa bedrifter, som skall ha ägt rum 1980 när han var 18 år:

”Jag höll på att smuggla ner lite grejer till en fackföreningsrörelse som hette Solidaritet ... Det var tidningen Östra Smålands gamla tryckpress som vi smugglade ner i omgångar till Polen.”

Tidningen Resumé (13/10) var först med att notera att något inte stämmer här. Andra som var inblandade i arbetet med att bistå Solidaritet har aldrig hört talas om Juholts medverkan och de påpekar att kommunistregimen temporärt öppnade upp Polen 1980. Fram till undantagstillståndet i december 1981 var det fritt fram att skicka material till Solidaritet.

Ännu mer pinsamt blev det när Expressen (15/10) intervjuade Arne Andersson, VD för Östra Småland på 1980-talet:

”Det stämmer inte alls ... man lyfter inte ut en tryckpress utan att VD vet om det. Att en sådan skulle ha smugglats till Polen är något som är taget fritt ur det blå.”

Två dagar senare framträdde den lastbilschaufför som Juholt åkte till Polen med. Till Expressen sade han:

”Vi hade absolut ingen tryckpress med oss.”

För några dagar sedan bröt Håkan Juholt tystnaden i Expressen-TV (18/10) med en av sina allra märkligaste krumbukter.

”Jag har aldrig organiserat en smuggling av någon tryckpress”, sade han. Men ”vid ett tillfälle”, efter hemkomsten till Sverige, var det någon som berättade att Juholt hade varit med om något stort, för i lasten hade det funnits tryckeriutrustning. ”Jag hade ingen aning”, tillade Juholt, som alltså skall ha fått kunskap om leveransen först när han återvänt hem. Till detta fogade han en brasklapp.

”Jag vet heller inte om det är sant.”

Så talar en politikens Raskenstam.

Plötsligt gäller en annan version än den som Juholt redogjorde så tvärsäkert för i Mix Megapol. Smuggling ”i omgångar” har reducerats till ”ett tillfälle”. Och han vet inte längre ifall det faktiskt rörde sig om en tryckpress.

Säg den medelålders man som inte skarvat en smula om sina lumparminnen. Somliga erinrar sig kanske hur Vänsterpartiets Lars Ohly hånades för sitt påstående att han hade spelat fotboll mot ”Nacka” Skoglund. En kontroll visade att det inte kunde vara sant; Ohly var elva år. Generande för honom, men oförargligt. Barndomens fotbollsdrömmar lurade det vuxna minnet.

Att på missvisande grunder framhäva sig själv i ett världshistoriskt förlopp och använda det i sin politiska marknadsföring tyder emellertid på uselt omdöme. Den krystade förklaring som Juholt till sist lämnade blir därtill ännu en bekräftelse på att han har för vana att slira på sanningen. Eller så begriper han inte vad han säger. Var och en får avgöra vilket som är värst.

Därmed väcker den polska episoden samma fråga som hyresersättningen, pensionerna, Libyen, budgetmotionen, sambons bedrägeridom och den systematiska utrensningen av kompetens, intelligens och erfarenhet i partiets ledarskikt – och det är en fråga som utgör en rejäl huvudvärk för Socialdemokraterna inför valet 2014:

Kan man ha en sådan statsminister?

Mona Sahlin, som 2007 efterträdde Göran Persson som S-ledare, lyckades aldrig ta sig upp ur den förtroendegrop som hon hamnade i efter Tobleroneaffären 1995. I undersökning efter undersökning om ledarskap och regeringsduglighet blev hon utklassad av statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Ändå hade hon kunnat bli Sveriges första kvinnliga regeringschef. Ty stödet för partiet var så starkt att det uppvägde misstron mot Sahlin.

I Synovates augustimätning 2008 samlade Socialdemokraterna 45,4 procent av sympatierna, en siffra på Erlandernivå. Mindre än ett år senare, i april 2009, var partiet nere på 33,5 procent.

Vad som hände däremellan var att Socialdemokraternas ideologiskt blockerade vänsterflygel, som aldrig tålt Sahlins öppna attityd, tvingade henne att inkludera Lars Ohly och Vänsterpartiet i det rödgröna alternativet; från början ville Sahlin samverka enbart med Miljöpartiet.

Denna interna revolt inträffade på hösten 2008 när botten gick ur den globala ekonomin. Av lätt insedda skäl flydde mittenväljarna från en socialdemokrati som i den värsta krisen sedan depressionen hade slagit sig samman med ett halvreformerat kommunistparti. Strax efter valet visade en undersökning att 32 procent av de S-väljare som bytte block gjorde det på grund av Vänsterpartiet.

Att Mona Sahlin är införstådd med detta framgår av en öppenhjärtig intervju i Aftonbladet (16/10). Hon ”sörjer ... att vi inte fick gå fram, bara vi och Miljöpartiet” och fortsätter:

”Det skadade mig som partiledare ... Det skapade en oändlig uppförsbacke för de rödgröna att skapa den trovärdighet som vi behövde.”

Det är en historiens ironi att de krafter inom socialdemokratin som omintetgjorde en valseger 2010 är samma krafter som röjde väg för Håkan Juholt, denna vandrande katastrof.

Få har uttryckt sig lika pregnant som Jonas Sjöstedt, sannolikt blivande ordförande för Vänsterpartiet. I SR:s Studio Ett (17/10) förklarade han:

”Man kan vara olämplig för ett uppdrag även om man inte gjort något brottsligt.”

Fast då handlade det förstås inte om Juholt, utan om en annan politiker med ett problematiskt förhållande till klara besked: Carl Bildt.

MER ATT LÄSA:

Swedish social democracy: free fallin’ (www.policy–network.net) av Erik Sundström. Den nya vän(S)tern (Ekerlids Förlag) av Christer Isaksson. På väg mot en kunskapsbaserad ekonomi. Socialdemokraternas budgetmotion 2012 (www.socialdemokraterna.se).