Röster till salu

Eftersom Sverige, åtminstone här hemma, anses vara en fulländad demokrati blir det ganska ointressant att diskutera demokratins status. Allt står ju ändå rätt till.

Denna svenska, eller skandinaviska, självuppfattning har en gång för alla formulerats av biståndsminister Carin Jämtin:

”De enda demokratier som finns i världen är väl Sverige och Norge och några stycken till.”

Det var på Dagens Nyheters debattsida som professor Leif Lewin, högt respekterad statsvetare i Uppsala, tog till orda den 16 juni. Han konstaterade, närmast uppgivet, att vårt styrelseskick ändrat karaktär:

”Vi lär ut att demokrati är en styrelseform, varigenom politiska eliter får förtroende genom konkurrens om folkets röster och att regeringen kan bytas ut om den förlorar detta förtroende. I praktiken fungerar demokratin som en väckelsesång med löften för framtiden som ej kunna svikas och en ovilja mot att, likt griniga kamrerer, rota i det som varit.”

Riksdagen har, skrev Lewin med utgångspunkt i statsapparatens tsunamihaveri, avslutat mandatperiodens arbete ”utan att ha förmått samla sig till något ansvarsutkrävande av regeringen efter flodvågskatastrofen, trots den allvarligaste kritik som någon kommission i modern tid riktat mot landets styrelse”.

Leif Lewin betonade att de borgerliga knappast hade skött sig bättre om de suttit vid makten annandag jul 2004, men det är, framhöll han, inte det som är poängen:

”Det var just den här regeringen och ingen annan som hade ansvaret.”

De uteblivna konsekvenserna – ingen misstroendeförklaring, inga avsatta ministrar, en allmänhet som tycks ha tröttnat på debatten – speglar ett demokratiskt problem.

Ansvarsutkrävande, ett centralt begrepp i demokratiteorin, är till sin natur bakåtblickande.

Vem gjorde vad? Vem visste vad? När gick det galet?

Men politiken blir mer och mer inriktad på löften om kommande satsningar och kommande reformer, enligt Leif Lewin:

”Valmanifesten talar till 80, 90 procent om vad man tänker göra i framtiden, bara i mycket liten utsträckning beskriver man vad som utförts.”

Det politiska intresset – och väljarnas prioriteringar – förskjuts från form till innehåll.

Hur makten faktiskt har utövats blir mindre viktigt än vad makten kan tänkas leverera.

Brister i ansvarsutkrävande är inget specifikt för Sverige. Tendenserna märks runt om i Europa, där demokratiska rättigheter tas för givna och välfärdsfrågor dominerar den politiska dagordningen. Men problemet blir särskilt accentuerat i ett land som Sverige, där ett och samma parti har regerat under sextiofem av de senaste sjuttiofyra åren och där demokratin, med Anders Isakssons ord, ”mer liknar en bransch för professionella yrkesutövare än ett brett förankrat folkstyre”.

Med en makt som är så koncentrerad blir det extra betydelsefullt med institutioner som kan utkräva ansvar och motverka missbruk. Kruxet är att dessa institutioner är svaga i Sverige – och den nuvarande regeringen är i färd med att ytterligare försvaga vissa av dem.

*Riksdagens konstitutionsutskott, KU, skall granska regeringen. Men utskottets ”prickningar” av statsråd betyder i praktiken ingenting. Det har – återigen – bekräftats i flodvågsärendet.

*Sverige saknar författningsdomstol och lagprövningsrätten är svag. Svenska domstolar får bara vägra tillämpa lagar som ”uppenbart” strider mot grundlagen.

*I den svenska förvaltningsmodellen skall myndigheter och verk vara opartiska i sin verksamhet och ledas av ämbetsmän som tillsatts ”på sakliga grunder”. Så ser det ut på papperet. I verkligheten håller förvaltningen på att politiseras, inte minst genom regeringens ogenerade användning av den slutna utnämningsmakten.

*Maktdelningen är underutvecklad i det svenska systemet, där statsministern personligen har en utomordentligt stark ställning, till fullo exploaterad av Göran Persson. Tidigare i år förklarade Persson, i en konstitutionellt häpnadsväckande kommentar, att han är ”mycket distanserad” till ”alla de här förkortningarna” som är delaktiga ”i en politisk kampanj” mot regeringen. Han avsåg, förutom KU, justitieombudsmannen (JO) och justitiekanslern (JK), organ som ursprungligen inrättades för att förhindra envälde.

Om politikens aktörer är ointresserade av att utkräva ansvar och om granskningsmakten har svårt att göra sig gällande har medierna en desto viktigare uppgift. Men även medierna är, som Leif Lewin ser det, helt inriktade ”på att skärskåda framtidslöftena”.

Professorn behagar generalisera. Uppståndelsen kring Lars-Erik Lövdéns lägenhetsaffär i Stockholm är ett aktuellt exempel på ansvarsutkrävande via medier: Lever ledande socialdemokrater som de lär?

Men Lewin får delvis stöd i årets rapport från SNS Demokratiråd, Mediernas valmakt. Det är ovanligt att mediebevakningen under svenska valrörelser innehåller granskningar av den gångna mandatperioden. Enligt en undersökning från valet 2002 innehöll mindre än 1 procent av artiklarna kontrollerbar granskning av den förda regeringspolitiken.

Svensk demokratidebatt brukar uppehålla sig vid det mekaniska och kvantitativa. Mera sällan handlar det om principiella och kvalitativa frågeställningar. Den grundlagsutredning som tillsattes 2004 för ”en samlad översyn” av Regeringsformen är ett exempel. I direktiven ligger fokus på just mekanik och kvantitet: valsystemet och valdeltagandet. Särskilt valdeltagandet spelar en viktig roll för Sveriges demokratiska självbild.

Trots en viss tillbakagång sedan 1970-talet kan Sverige fortfarande stoltsera med högt valdeltagande: 80,1 procent 2002. Men frågan är om valdeltagandet i sig är ett mått på demokratisk kvalitet.

Länder med lägre valdeltagande har mer aktiva väljare. Det framgår av en undersökning, The Comparative Study of Electoral Systems, som redovisas i rapporten från SNS Demokratiråd.

Bland 24 studerade demokratier hamnar Sverige i botten när det gäller medborgarnas aktivitet i valrörelser. Endast 3 procent av svenskarna är själva aktiva. USA, ett land med klart lägre valdeltagande, har de mest aktiva medborgarna: 31 procent.

Redan på 1960-talet ifrågasatte Herbert Tingsten, med en raljant formulering, den svenska fixeringen vid valdeltagande som ett mått på demokratiskt engagemang:

”Valen är snarast att likna vid en folkräkning, och man uppger sin partifärg med samma slöa tillmötesgående som då det gäller att deklarera ålder, yrke och civilstånd.”

Folkhemsdemokratin har börjat uppvisa skavanker som på sikt kan bli riktigt allvarliga, i varje fall om vi med demokrati menar ett styre som inte bara bygger på majoritetsmakt, utan också sätter tydliga gränser för vad de styrande kan tillåta sig.

Det är därför som Leif Lewins debattartikel framstår som så angelägen. Lagom till valet har han pekat på ett gapande tomrum i vår demokratiska idyll: ansvarsutkrävandet fungerar inte.

Kanske är det, skriver professor Lewin i en smått ironisk avslutning, dags att ersätta den demokratidefinition som betonar konkurrens och förtroende med ”en styrelseform, varigenom politiska eliter ges möjlighet att planera och verka för medborgarnas framtida välfärd”.

Mer brutalt uttryckt:

En styrelseform där makten lånas ut övergår i en styrelseform där makten köps.

Vill vi verkligen ha det så? En retorisk fråga som borde vara en valfråga.