Gäster med gester

En omvänd logik kan anas bakom Vladimir Putins värdskap för det pågående toppmötet i S:t Petersburg:

Vill du se mindre despotisk ut? Umgås med demokrater.

För första gången möts G8 i Ryssland. G8 är en informell diskussionsgrupp som skall bestå av ledarna för världens rikaste demokratier. Mötena började 1975, i skuggan av oljekrisen, och hade länge beteckningen G7: USA, Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Kanada.

Sedan 1977 är även EU representerat.

Men Ryssland?

Den ryska ekonomin är, trots imponerande tillväxt på senare år, relativt liten. Rysslands inkomst per capita motsvarar en knapp tiondel av nivån i övriga G8. Och Ryssland utvecklas inte i demokratisk riktning, utan i auktoritär.

Det var vid toppmötet i Denver 1997 som Ryssland accepterades i den exklusiva klubben. Den dåvarande presidenten Boris Jeltsin skulle belönas för att Ryssland hade rört sig mot marknads-ekonomi och demokrati.

Men numera styrs Ryssland av Vladimir Putin, en före detta KGB-man som öppet beklagar Sovjetunionens sammanbrott. G8-mötet i S:t Petersburg erbjuder ett lysande tillfälle för honom att vinna demokratisk legitimitet. Han kommer att utnyttja det – med gästernas benägna bistånd. Dessutom kom den tjetjenske terroristledaren Sjamil Basajevs död i måndags lägligt för Putin, som gärna vill framstå som en beslutsam allierad i kriget mot terrorismen.

Brännande problem som upptrappningen i Mellanöstern, Irans nukleära ambitioner och Nordkoreas missiltester är självklara ämnen i S:t Petersburg, men Putin vill fokusera på tre områden: global energisäkerhet, infektionssjukdomar och utbildning.

Den första punkten, energisäkerhet, är inte bara den känsligaste. Den är också uttryck för hyckleri: Ryssland är ingen säker leverantör.

Ukraina, som vill närma sig väst, straffades vid årsskiftet med chockhöjt gaspris. Eftersom Ukraina är transitland för rysk gasexport drabbades även andra länder och Rysslands agerande fick, för en gångs skull, internationell kritik. Men det var långtifrån första gången som Ryssland använde energivapnet. Det har skett vid ett femtiotal tillfällen mot länder som Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Georgien.

Robert L Larsson, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, påpekar i en gedigen rapport att Ryssland betraktar sin energisektor som ”ett offensivt redskap för säkerhetspolitik”. Det slås uttryckligen fast i den officiella ryska energipolicyn från 2003.

Omvärlden oroar sig för rysk utpressning. EU försöker samla sig kring en gemensam energipolitik och den oljeledning från Azerbajdzjan till Turkiet som invigdes häromdagen skall ses som ett led i ansträngningarna att minska den ryska kontrollen över leveranser västerut.

Oron är befogad, ty Rysslands tillgångar är enorma:

* Ryssland är den i särklass största producenten av naturgas med 22 procent av världsmarknaden. En fjärdedel av Europas naturgasbehov tillgodoses av Ryssland. Ett tiotal europeiska länder köper mer än 80 procent av sin gas från Ryssland.

* Ryssland är världens näst största olje-exportör. Bara Saudiarabien exporterar mer. Cirka 10 procent av oljan på världsmarknaden är rysk. Andelen lär öka. Stora områden i Ryssland har ännu inte prospekterats.

Dessa resurser är en anledning till att Putin behandlas som jämbördig partner av de stora demokratiernas ledare. Men det kan också finnas ett annat och mindre tydligt skäl:

Vladimir Putin representerar en trend som västvärlden måste förhålla sig till.

Putin valdes till president med 53 procent av rösterna i första omgången år 2000 och valdes om 2004 med 71 procent. Valet för två år sedan fick kritik av internationella observatörer, men Putin åtnjuter starkt folkligt stöd – även för sina auktoritära böjelser: sju av tio ryssar vill att medierna censureras och lika många beklagar Sovjetunionens upplösning.

Fareed Zakaria, redaktör för Newsweek International, har beskrivit fenomenet som ”illiberal democracy”.

Demokratin, definierad som valt majoritetsstyre, har dragit segrande fram över världen, men på många håll ignoreras eller försvagas de institutioner som skall upprätthålla demokratins normer.

Majoritetsprincipen är en nödvändig men inte ensamt tillräcklig förutsättning för verklig demokrati. Den liberala demokratimodellen förutsätter också respekt för minoriteten, skydd för mänskliga rättigheter, oberoende rättsväsende, fungerande maktdelning och fria medier. Men dessa värden har satts på undantag, från Venezuela till Indonesien. Allra tydligast är det i Ryssland:

* Sedan 2003 kontrollerar Kreml alla nationella TV-kanaler. Lagom till G8-mötet har ryska radiostationer som sänder västproducerade program fått problem med licenserna.

* Genom konstitutionella manipulationer kontrollerar Putin två tredjedelar av duman, parlamentets underhus. Ryssland är i praktiken en enpartistat. Dagarna före toppmötet slog polisen till mot en oppositionskonferens i Moskva.

* Domstolarna är helt i händerna på Kreml. Ett uppmärksammat fall är processen mot den oppositionelle oljemiljardären Michail Chodorkovskij.

* Icke-statliga organisationer, NGOs, som arbetar med sådant som mänskliga rättigheter och miljöfrågor, mals sönder i den ryska säkerhetsbyråkratin.

Kan det rent av vara så att Putins gäster i S:t Petersburg i någon mening känner igen sig? Att det även hemma hos dem finns tecken på ”putinisering”, för att låna en formulering från Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson?

Silvio Berlusconi regerade Italien i fem år genom ett korrupt utnyttjande av sin politiska, ekonomiska och massmediala makt. Putins störste beundrare, Tysklands Gerhard Schröder, har belönats med ordförandeskapet i det konsortium som bygger en gasledning genom Östersjön.

Berlusconi och Schröder är borta från scenen, men Frankrikes Jacques Chirac är kvar. Chirac är en av Putins flitigaste uppvaktare och är, precis som sin ryske kollega, misstänksam mot de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa och besatt av föreställningar om nationell ära och storhet.

Vita huset och George W Bushs ultrakonservativa stödtrupper är mitt uppe i en kampanj mot New York Times och andra tidningar som anklagas för att skada USA:s nationella säkerhet genom avslöjanden om hemlig terroristspaning. Det förfärande språkbruket ger ryska -associationer.

Statsminister Göran Persson ingår inte i G8-kretsen, men hade nog passat in. Han har offentligt desavouerat tre organ – KU, JO och JK – som ursprungligen inrättades för att motverka envälde. ”Putinisering” på svenska.

Tendensen, även i etablerade liberala demokratier, är att den verkställande makten förstärks på bekostnad av den lagstiftande och att demokratins kontroll- och granskningsfunktioner undermineras. Ibland åberopas hotet från terrorismen, ibland trycket från globaliseringen, ibland påstådd illvilja hos inrikespolitiska motståndare.

Det betyder ingalunda att västvärldens stora demokratier är på väg att bli tomma skal likt Putins Ryssland. Motkrafterna är alldeles för starka. Men ”putiniseringen”, i kombination med Rysslands väldiga energiresurser, gör demokratiska ledare mer benägna att reagera med förstående gester på Putins despotiska politik. Det är illa nog.

Vill du se mindre svag ut? Umgås med starka män.