Per T Ohlsson: Varför just Israel?

I Darfur, där Sudans islamistiska regim underblåser terror mot civilbefolkningen, räknas dödsoffren i hundratusental och miljoner har fördrivits. I Nordkorea kastar Kim Jong Il missiler omkring sig medan han låter folket svälta. I Tjetjenien har ryska styrkor sedan mitten av 1990-talet begått bestialiska övergrepp.

Men ingenting väcker så mycket vrede och bestörtning som när Israel brukar våld.

Varför just Israel?

Låt detta stå klart:

Den israeliska offensiven i Libanon drabbar civila och civil infrastruktur i oacceptabel omfattning. Den kan dessutom vara kontraproduktiv, för Israels egen del och för hela Mellanöstern. Tankarna går till den israeliska invasionen av Libanon 1982.

Men det är inte Israel som har orsakat detta krigsliknande tillstånd. Israel har attackerats av Hizbollah, en shiamuslimsk terrormilis, som dödade åtta israeliska soldater och kidnappade två i en räd på israelisk mark.

FN:s säkerhetsråd har, genom resolution 1559, krävt att den libanesiska regeringen, där Hizbollah ingår, avväpnar milisen och tar kontroll över södra Libanon, som Israel lämnade i maj år 2000. Men Hizbollah har fortsatt sin aggression.

Israel kan således åberopa självförsvarsprincipen. Men inte nog med det. Varje stat har en skyldighet att se till att dess territorium inte utnyttjas av grupper som angriper grannländerna. Det elementära kravet har inte Libanon kunnat, eller velat, leva upp till.

Här avtecknar sig, mitt i kaoset, konturerna av en lösning: Hizbollah avväpnas, de israeliska soldaterna återlämnas och södra Libanon ställs under internationell övervakning.

Bakom Hizbollahs provokation ligger, som så ofta i Mellanöstern, flera olika men destruktivt samverkande faktorer:

*Hizbollah testar beslutsamheten hos Ehud Olmert, som efterträtt Ariel Sharon som israelisk premiärminister.

*Kidnappningsräden var ett slags islamistisk solidaritetshandling med en liknande operation som tidigare genomförts av militanta Hamasaktivister.

*Via ombud visar Syrien och Iran att de är att räkna med. Syrien vill återta sin förlorade maktställning i Libanon. Iran, som beräknas subventionera Hizbollah med 100–200 miljoner dollar om året, demonstrerar sin förmåga att ställa till problem ifall omvärlden ökar trycket mot landets nukleära ambitioner.

Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, skryter med att hans organisation förfogar över mer än 12 000 raketer. De flesta är av typen katjusja, förbättrade versioner av ett sovjetiskt artilleri från andra världskriget. Räckvidden är begränsad till cirka 25 kilometer.

Men enligt israeliska uppgifter disponerar Hizbollah nu även iranskbyggda missiler som Fajr-3 med en räckvidd på 45 kilometer, Fajr-5 med 75 kilometers räckvidd och möjligen Zelzal-2 , som kan träffa mål på omkring 200 kilometers avstånd. Därmed skulle Hizbollah kunna hota Tel Aviv. Haifa, Israels tredje stad, har redan attackerats.

Det kan förklara Nasrallahs hotfulla varning: ”Ni ville ha öppet krig. Ni skall få öppet krig.” Talmannen i det iranska parlamentet har spätt på med att ”ingen del av Israel kommer att vara säker”.

Mahmoud Ahmadinejad, Irans president, har deklarerat att Israel måste raderas från kartan. Den målsättningen delar han med Hamas och Hizbollah. Han avfärdar Förintelsen som ”myt” – samtidigt som Iran om några år kan vara kärnvapenmakt.

Den som tror att Ahmadinejad feltolkas bör ta del av en kuslig och utförlig intervju i Der Spiegel nyligen:

”Vi säger att om Förintelsen inträffade så måste Europa ta konsekvenserna och att det inte är Palestina som skall betala priset. Om Förintelsen inte inträffade måste judarna återvända till varifrån de kom.”

Så talar Hizbollahs viktigaste sponsor.

Trots Hizbollahs uppenbara aggression, trots den libanesiska regeringens ansvar och trots den roll som Iran och Syrien spelar framställs Israel som samvetslös angripare. Särskilt i europeisk debatt och rapportering. Frankrikes president Jacques Chirac har rent av undrat om Israel har en ”önskan att förinta Libanon”.

För några år sedan visade en opinionsundersökning, beställd av EU-kommissionen, att sex av tio invånare i EU ansåg att Israel, en demokrati med sju miljoner invånare omgiven av fiender, utgör det allra största hotet mot världsfreden.

Hur kan det komma sig?

Det enkla svaret är att Israel förfogar över den starkaste militärmakten i en region som är en storpolitisk krutdurk. Israel, uppbackat av USA, förväntas använda dessa resurser med större urskillning.

Men det kan inte vara hela förklaringen till att just Israel fördöms med sådan hetta. Landet är bara en av flera parter i en komplicerad konflikt.

Rena tillfälligheter kan ibland vara tänkvärda:

De ensidiga och ursinniga reaktionerna mot Israel har överskuggat hundraårsminnet av Alfred Dreyfus upprättelse.

Dreyfus, den ende juden i Frankrikes arméledning, anklagades 1894 för spioneri för Tysklands räkning, dömdes till livstid och skickades till Djävulsön. Men mer och mer kom fram som tydde på att han var oskyldig. Efter en väldig kampanj, ledd av bland andra Émile Zola, återvände Dreyfus till Frankrike för att få sin sak prövad på nytt. Han dömdes igen, men benådades. I juli 1906 ogiltigförklarades domen. Dreyfus återinsattes som officer och fick Hederslegionen.

Dreyfusaffären har blivit synonym med såväl antisemitism som justitiemord. Den var också ett mörkt omen: ett av Dreyfus barnbarn deporterades till nazistiskt dödsläger under Vichyregimen.

Först 1995 förklarade den franska armén officiellt att Dreyfus var oskyldig. Och när det föreslogs att hans kvarlevor skulle placeras i Panthéon, bredvid Zolas, motsatte sig Dreyfus sonson detta med en motivering som säger en hel del om klimatet i dagens Frankrike:

”Jag är rädd att det skulle väcka liv i antisemitismen.”

Historikern och publicisten Walter Laqueur beskriver i en ny bok hur antisemitismen har ändrat skepnad. Kanske är inte ens det gamla antisemitismbegreppet användbart längre. Men, påpekar Laqueur, ”oavsett ordvalet existerar fortfarande fientlighet gentemot judar som individer och/eller kollektiv och den lär inte upphöra inom överskådlig tid”:

*63 procent av spanjorerna, 44 procent av belgarna, 42 procent av fransmännen och 40 procent av österrikarna anser att judar har för mycket makt i näringslivet.

*58 procent i Tyskland, 57 procent i Spanien, 56 procent i Österrike och 46 procent i Frankrike tycker att judar talar för mycket om Förintelsen.

Det är knappast orimligt att tänka sig att dessa attityder även påverkar inställningen till den judiska staten.

Vilka mekanismer får den omsusade diplomatveteranen Sverker Åström att på DN Debatt jämföra Hamas med den antinazistiska motståndsrörelsen i Norge? Om han menar allvar ter det sig ungefär lika motiverat att påminna om att unge Åström, som tillhörde Sveriges nationella förbund, studerade folkrätt och statsvetenskap i Nürnberglagarnas Tyskland 1936–1937 utan att ha något ”egentligt minne av nazistiska inslag”.

Kritik mot Israel är inte antisemitism. Även vänner av Israel måste se med förfäran på det raseri som släppts loss över Libanon. Men Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, har erbjudit en utmärkt distinktion:

”Att kritisera Israel är inte antisemitiskt¿ Men att välja ut Israel för smädelser och internationella sanktioner – utan att det sätts i proportion till någon annan part i Mellanösternkonflikten – är antisemitiskt, och att inte säga det är ohederligt.”

Därför just Israel.