Landet ovanför

Vid endast två tillfällen har socialdemokraterna själva samlat mer än 50 procent av rösterna. Bägge valen genomfördes i internationella krislägen: 1940 rasade andra världskriget alldeles inpå folkhemmets knutar och 1968 hade Warszawapakten just invaderat Tjeckoslovakien.

Möjligen spelade internationella förhållanden också en roll, om än bara marginellt, i valet för fyra år sedan. Genom ett framgångsrikt ordförandeskap i EU och ett resolut uppträdande efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 hade Göran Persson profilerat sig som trygg och stabil statsman.

Nu, en dryg månad före årets val, vill Persson glänsa på samma sätt. Förra söndagen, när han talade i Björkvik, meddelade statsministern att Sverige erbjuder sig att stå som värd för en givarkonferens för Libanons återuppbyggnad. Lagom till valet, får man förmoda.

Enligt Demoskops löpande mätningar för Expressen och TV4 hyser väljarna betydligt större förtroende för Persson än för moderatledaren Fredrik Reinfeldt när det gäller förmågan att ”sköta Sveriges relationer med andra länder”. Självklart är det frestande för Persson att utnyttja övertaget.

Dessutom behöver han mobilisera en missnöjd partivänster. Hård kritik mot Israel och utfästelser om svenska insatser för att bistå Libanon är precis vad dessa socialdemokrater vill höra.

Föreställningen om att Sverige har en särskild internationell mission utgår från alliansfriheten och från en avvecklad neutralitetspolitik som lever kvar som ett slags statsreligion: eftersom Sverige inte är insnärjt av säkerhetsmässiga beroenden och förpliktelser har landet unika möjligheter att bygga broar och främja dialog.

Men denna självuppfattning baseras på en lögn. Det har blivit ännu lite tydligare på sistone.

Först var det författaren och journalisten Mikael Engström som i sitt sommarprogram redogjorde för hur han som anställd vid Försvarets radioanstalt på 1980-talet körde till Arlanda för att hämta amerikansk utrustning för signalspaning.

Sedan presenterade Robert Dalsjö, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, uppgifter ur en doktorsavhandling, som nyligen godkänts i London. Dalsjö har studerat de svenska förberedelserna för militär hjälp från väst under perioden 1949–1989. Avhandlingen, Life-Line Lost, ges ut i Sverige under hösten.

Neutralitetspolitikkommissionen, NPK, redogjorde 1994 för en del av dessa förbindelser fram till 1969. Med statsminister Tage Erlanders godkännande fick t ex Storbritannien 1951 tillgång till den svenska försvarsplaneringen.

Till detta fogar nu Dalsjö detaljer som tyder på ett ännu djupare samarbete. Mest häpnadsväckande – och säkert alldeles omtumlande för somliga – är en notering av den svenske försvarsstabschefen Richard Åkerman 1957 om -”a-bomber och rekvisition av a-bombsfällning”.

Den svenska krigsplaneringen utgick från att kärnvapenbärande flyg från Nato skulle slå ut sovjetiska baser och hamnar i Baltikum.

Denna militära ”livlina” till väst försvagades successivt på 1970-talet, men Sverige fortsatte att samverka med USA och andra Natoländer på områden som underrättelser, utbildning och teknik. In på 1980-talet gällde sannolikt också den ensidiga amerikanska säkerhetsgaranti som slagits fast av Kennedyadministrationen i ett sekretessbelagt riktlinjedokument från 1962.

En kris i kontakterna med USA uppstod kring 1980, under den så kallade Datasaabaffären, då embargobelagda amerikanska kretskort hamnade i Sovjetunionen via Sverige.

Den tidigare statssekreteraren Carl Johan Åberg berättar i sina memoarer hur han efter Olof Palmes valseger 1982 blev handelsansvarig på UD med uppdrag att återställa USA:s förtroende för Sverige som mottagare av känslig teknologi. Det var inte särskilt svårt, minns Åberg, eftersom det svenska försvaret sågs som ”en första viktig barriär gentemot Warszawapaktens militära resurser”.

Två svenska diplomatveteraner har reagerat starkt på Robert Dalsjös avslöjanden. Den ene är Sverker Åström, flerårig kabinettssekreterare och neutralitetspolitikens överstepräst. Den andre är Rolf Ekéus, som utrett svensk säkerhetspolitik mellan 1969 och 1989, en period som inte granskades av NPK. Det är värt att notera brytpunkten: 1969, året då Olof Palme efterträdde Erlander som statsminister. Ekéus utredning har, på mycket goda grunder, kritiserats för att vara politiskt tillrättalagd.

Åström och Ekéus har en gemensam försvarslinje: militär samverkan med väst var bara aktuell om Sverige hade angripits, alltså om neutralitetspolitiken hade misslyckats med att hålla landet utanför krig. Följaktligen kan man inte påstå att förberedelserna stred mot den svenska säkerhetsdoktrinen.

Här har de en poäng, som egentligen formulerades redan av NPK: det ”hade varit oförenligt med det ansvar som åvilade landets politiska och militära ledning” att inte vidta åtgärder för hjälp i händelse av krig.

Men problemet är inte att Sverige hade en ”livlina”. Det verkligt stötande är hyckleriet.

Mycket har sagts och skrivits om Tage Erlander, som 1959 kategoriskt uteslöt militär samverkan med väst. Mer flagrant var Olof Palmes bannbulla mot den centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson 1981.

Palme var då oppositionsledare, men iklädde sig rollen som neutralitetspolitikens väktare. Han uppmanade statsminister Thorbjörn Fälldin att avskeda Gustafsson, som sagt så här apropå utbildning av svenska officerare i USA:

”Även om vi betraktar oss som neutrala så vet vi var vi hör hemma.”

Uttalandet måste, dundrade Palme, ”tydas som att försvarsministern betraktar neutralitetspolitiken mer som en formalitet, som inte hindrar vissa typer av militärt samarbete med de länder där vi ‘egentligen hör hemma’”.

Idag vet vi att Gustafsson bara sade som det var. Vi vet också att även socialdemokratiska regeringar ansåg det uppenbart var Sverige hörde hemma. Varför var det annars USA och Nato – inte Sovjet och Warszawapakten – som skulle komma till vår undsättning?

Det bekräftades, kanske oavsiktligt, av Sverker Åström i en replik till Dalsjö. Ett angrepp från Sovjet var, framhöll Åström, ”det enda krigsfall som vi hade att räkna med”. Likafullt hette det i årtionden att den svenska försvarskraften var riktad mot både öst och väst. Periodvis framställdes USA, inte minst av Palme, som ett betydligt allvarligare hot mot freden än Sovjet. Därav hemlighetsmakeriet.

Som Dalsjö skrev i Dagens Nyheter den 24 juli:

”Man kan fundera över vad reaktionen blivit om det runt 1975 kommit ut bevis för att den svenska statsledningen i hemlighet räknade med att Sverige skulle räddas från ett sovjetiskt angrepp av de B-52:or vars räder mot Vietnam man fördömt i de hårdaste ordalag.”

Bland sommarens övningar för att upprätthålla äreminnet av neutralitetspolitiken står ett smått freudianskt uttalande från vice statsminister Bosse Ringholm i en klass för sig. Ringholm, denne riddare av det mindre vetandet, förklarade i Ekot att det ”inte vid något tillfälle varit regeringens ambition att inarbeta någon form av öppet Natosamarbete eller öppet militärt samarbete”.

Just så.

Samarbetet var inte ”öppet”. Och det är precis därför som hyckleriet var så monumentalt.

Landets ledning visste. USA visste. Sovjet visste. De enda som inte fick veta var svenska folket, som tvingades lyssna till falska sånger om en ädel och solidarisk neutralitet, högt svävande ovan simpla allianser och smutsiga stormaktsintriger.

Det är till de sista resterna av denna grundlurade opinion som Göran Persson nu vänder sig.

MER ATT LÄSA: Om kriget kommit-... (SOU 1994:11). Fred och säkerhet. Svensk säkerhetspolitik 1969–1989 (SOU 2002:108). Berättelser från 1900-talet (Atlantis) av Carl Johan Åberg.