Efter fyra år

Statsministern deklarerade att en av regeringens viktigaste och ”allt annat överskuggande arbetsuppgifter”, tillika ”avgörande för vårt lands framtid”, var ”att öka de invandrade svenskarnas tillträde till arbetsmarknaden”.

Fyra år senare återfinns denna ”avgörande” fråga inte ens bland det socialdemokratiska valmanifestets sex prioriterade reformområden. Den nämns liksom bara i förbigående:

”I vårt land finns många kvinnor och män som står långt från arbetsmarknaden. Ofta är de unga eller har utländsk bakgrund.”

Punkt slut.

En möjlig förklaring är att invandrade svenskar under de senaste fyra åren har fått tillträde till arbetsmarknaden i en sådan omfattning att problemet är löst.

Så förhåller det sig inte.

”Det är ganska tråkigt, men sedan han läste upp den här regeringsförklaringen 2002 har det stått i princip stilla”, sade Integrationsverkets chef Andreas Carlgren i mars.

Det var inget populärt uttalande. En månad senare hade generaldirektör Carlgren ändrat uppfattning. Det meddelade han på DN Debatt i samband med att Integrationsverket släppte rapporten Integration 2005. Debattartikeln, med rubriken ”Sex av tio invandrare i arbete placerar Sverige i världstopp”, har blivit grundligt söndersågad. Carlgren, en av de centerpartister som belönades med höga ämbeten efter samarbetet med s-regeringen 1995–1998, kände ett plötsligt påkommet behov av att leverera politiskt passande slutsatser något halvår före valet.

Men Integration 2005 visar inte alls att Sverige befinner sig i ”världstopp”. Ty där står, svart på vitt, att Sverige tillhör ”en grupp länder med stora skillnader på arbetsmarknaden mellan utländska och inhemska medborgare”.

Regeringens mål är att 80 procent av hela befolkningen i åldern 20–64 år skall vara sysselsatt. År 2005 uppgick sysselsättningen bland inrikes födda till 81 procent. Bland utrikes födda var andelen 64 procent. Det föreligger således ett betydande ”glapp” mellan invandrare och svenskfödda. Så har det, på ett ungefär, sett ut de senaste åren. Ett litet närmande har skett, i synnerhet bland kvinnor, men Integrationsverket medger att det kan vara en synvilla:

”Eftersom Statistiska centralbyrån lagt om sin statistikserie måste ... förändringen år 2005 tolkas med stor försiktighet.”

Tino Sanandaji, doktorand i nationalekonomi vid Chicagouniversitetet, och Timbros Johnny Munkhammar har tittat närmare på siffrorna i Integration 2005. Det visar sig då att när det gäller utlandsföddas totala sysselsättningsgrad intar Sverige 13:e plats och vad avser skillnaden mellan invandrare och infödda placerar sig Sverige på 16:e plats – bland 19 jämförda länder.

En särskilt utsatt grupp är somalierna. Tidigare i år rapporterade Ekot om att hundratals somalier, många högutbildade, har flyttat från Sverige till Storbritannien de senaste två åren.

”Man mår inte bra när man inte har jobb och det är största orsaken till att vi har flyttat”, sade Madal Suleiman. I Storbritannien fick han tolkjobb och öppnade sedan en butik för mobiltelefoner.

Benny Carlson, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har specialstuderat Minneapolis, ett storstadsområde som blivit centrum för somaliska invandrare i USA. Sysselsättningsgraden bland de cirka 25000 somalierna i Minneapolis är 55–60 procent, dubbelt så hög som i Sverige.

Något fungerar uppenbarligen där som inte fungerar här.

Detta något är företagande: i Minneapolis finns 800 företag som drivs av just somalier.

Sambandet mellan företagande och integration på arbetsmarknaden är tydligt även i Sverige.

Ett forskningsprojekt vid Växjö universitet följde 48 000 bosnier som flydde till Sverige under Balkankrigen i början av 1990-talet. De som hamnade i det småländska företagarbältet, Gnosjö–Gislaved–Värnamo–Vaggeryd, hade efter fem år en sysselsättningsgrad på 86 procent, högre än riksgenomsnittet. Av de bosnier som slagit sig ned i Malmö var 32 procent sysselsatta.

Men det handlar inte bara om företagande i allmänhet, utan om utlandsfödda företagare i synnerhet. Här finns en betydande potential för sysselsättning och integration. Som i Minneapolis. Problemet är att Sverige är dåligt på att utnyttja möjligheterna.

Vart femte nytt företag i Sverige startas av en invandrare. De sysselsätter cirka en kvarts miljon människor. Av dessa entreprenörer har 44 procent högre utbildning, en klart större andel än i hela befolkningen i yrkesverksam ålder.

En tredjedel av invandrarna vill helst försörja sig som företagare. Bland personer födda i Sverige är det bara en fjärdedel som vill det. Bland invandrarföretagarna vill 84 procent expandera sin verksamhet jämfört med 63 procent bland svenskfödda företagare.

Samtidigt upplever sex av tio invandrade företagare att Sverige är ett främlingsfientligt samhälle. Fyra av tio uppger att de har dåliga kredit- och lånemöjligheter och en lika stor andel anser att myndighetsregler och byråkrati utgör tillväxthinder.

Det finns alla skäl att anta att invandrade entreprenörer, som redan från början har ett sämre utgångsläge än sina infödda kollegor, drabbas särskilt hårt av ett ogynnsamt företagsklimat.

Åter till Göran Perssons regeringsförklaring 2002:

”Svenska lagar och regler ska gynna företagande.”

Hur har det blivit?

Riksrevisionen konstaterade, i en smått förödande rapport hösten 2004, att det inom regeringen ”i påfallande liten utsträckning sker ett arbete med att förändra lagar och förordningar med det primära syftet att förenkla för företag”. Regeringen hade inte ens tagit reda på ”huruvida det årliga flödet av lagändringar sammantaget ökar eller minskar regelbördan för företag”.

Kritiken fick inga märkbara konsekvenser.

Nutek, Verket för näringslivsutveckling, skriver så här i sin senaste årsbok:

”Ser vi till de olika ’hinder’ som försvårar en fortsatt tillväxt är det framför allt att företagen upplever att lagar, myndighetsregler och tillståndskrav har ökat mellan 2002 och 2005 ... Bland företag med 5–9 och 10–49 anställda har andelen som ser detta som ett hinder ökat från 32 till 56 procent, respektive 29 till 51 procent.”

För att sammanfatta: två av regeringens största misslyckanden under den gångna mandatperioden, givet Göran Perssons utfästelser i regeringsförklaringen 2002, är integrationen och företagsklimatet. Det ena hänger ihop med det andra.

Fyra företagare har genomfört en kartläggning av statsrådens yrkesbakgrund som förklarar ett och annat. Resultatet publicerades i Svenska Dagbladet i tisdags:

”Slår man ihop alla ministrarnas arbetslivserfarenheter har en socialdemokratisk minister i genomsnitt försörjt sig som egen företagare i tre procent av sitt yrkesverksamma liv.”

Motsvarande siffra för statsrådens arbete i privat sektor är 7 procent.

Göran Persson och de andra ministrarna har ytterst begränsade erfarenheter av företag och företagande. Politiken blir därefter.

Lika intressant, eller betecknande, är namnen på de fyra kritiska företagarna:

Usha Ananthakrishna, Bijan Fahimi, Sam Moin och Lidija Vukovic.