Historien får vänta

Förvisso hade valet den 17 september sina historiska inslag:

*Reinfeldts moderater ökade med drygt 10 procentenheter jämfört med valet 2002. Med 26 procent noterade partiet sitt bästa resultat sedan 1928. Det var också den största valframgången någonsin för ett enskilt parti. De ”nya” moderaterna överträffade folkpartiets och Bertil Ohlins rekord från 1948.

*För första gången gick en enad borgerlighet till val på ett gemensamt manifest och Sverige får sin första majoritetsregering på ett kvartssekel.

*Socialdemokraterna, som regerat tolv år i rad, gjorde med 35 procent sitt sämsta val sedan demokratins genombrott. Göran Persson blir den förste socialdemokratiske parti-ledare som avgår till följd av ett valnederlag.

Men historien får nog ändå vänta ett tag. Bara om Reinfeldt och alliansen vinner även valet 2010 blir förra söndagens seger historisk i djupare mening. Först då bryts den socialdemokratiska dominans som manifesterats av att partiet har haft regeringsmakt i sammanlagt sextiofem år sedan Per Albin Hanssons segerval 1932.

En sittande borgerlig regering har aldrig klarat att bli omvald. De borgerliga fick visserligen en knapp majoritet 1979 efter att ha vunnit stort tre år tidigare, men Thorbjörn Fälldins första trepartiregering hade fallit 1978. Fram till valet året därpå regerades Sverige av en folkpartiministär under Ola Ullsten.

Vad måste Reinfeldt och alliansregeringen åstadkomma för att bryta denna borgerliga förbannelse?

Fem politiska utmaningar framstår som helt avgörande:

Leverera jobb. Att valet var ett sysselsättningsval bekräftas av SVT:s vallokalsundersökning. En majoritet av väljarna bakom alla riksdagspartier utom ett, miljöpartiet, ansåg att sysselsättningen var en viktig fråga. Högst var andelen bland de moderata väljarna: 63 procent. Och väljarflödet från socialdemokraterna var rekordstort: 8 procent av s-väljarna från valet 2002 tog i år klivet till moderaterna. Socialdemokratins gamla paradgren blev alliansens största tillgång.

Den tillträdande regeringens jobbpolitik måste sätta tydliga spår i såväl den officiella arbetslöshetsstatistiken som i siffrorna över det ”utanförskap” som alliansen talat så mycket om inför valet. Annars är det kört 2010.

Hålla ihop. Tidigare borgerliga koalitioner har plågats av inre motsättningar. Fälldins båda trepartiregeringar sprack – den första på kärnkraften 1978, den andra på marginalskatterna 1981. Carl Bildts fyrklöver höll samman 1991–1994, men centerledaren Olof Johansson lämnade regeringen i protest mot Öresundsbro-beslutet.

Nu är förutsättningarna mer gynnsamma. En rad sakpolitiska överenskommelser hade före valet ingåtts mellan de fyra partierna, inbegripet en så känslig fråga som kärnkraften. Personkemin mellan partiledarna verkar vara betydligt bättre än inför tidigare borgerliga regeringsbildningar. Men om något av partierna – risken är störst för kristdemokraterna – parkerar i närheten av riksdagens fyraprocentsspärr uppstår en frestelse att profilera sig på övrigas bekostnad.

Hålla igen. Ingen kan ta ifrån Göran Persson äran av att ha sanerat statsfinanserna efter 90-talskrisen. I denna bemärkelse har han alldeles rätt i att de borgerliga, till skillnad från 1976 och 1991, verkligen kommer till ett dukat bord. Men koalitioner brukar vara mer spendersamma, eftersom varje regeringsparti prioriterar sina hjärtefrågor.

Vid ett SNS-seminarium i april redogjorde Torsten Persson, professor i nationalekonomi, för forskningsläget:

Data från 46 parlamentariska demokratier sedan 1990 visar att i länder där koalitioner är vanliga ligger de statliga utgifternas andel av BNP 3 procent högre än på andra håll. Av en undersökning som omfattar 34 parlamentariska demokratier sedan 1960 framgår att budget-underskottet och statsutgifterna tenderar att öka med 2 procent av BNP vid övergång till koalitionsregeringar.

Med tanke på tidigare borgerliga regeringars föga imponerande meriter på det statsfinansiella området blir det extra viktigt för Fredrik Reinfeldt – och hans finansminister – att hålla emot och hålla igen.

Angripa missnöjet. Valresultatet bekräftade ett utbrett missnöje med socialdemokraterna i allmänhet och med Göran Persson i synnerhet. Men valet har också blottlagt en annan – och betydligt allvarligare – form av missnöje.

Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i nazianstuckna Bevara Sverige Svenskt, fick nästan 3 procent i riksdagsvalet. Lokalt hade Sverigedemokraterna framför allt framgångar i sydsvenska kommuner. I Landskrona röstade 22 procent på partiet.

Fortfarande gäller det att inte legitimera Sverigedemokraterna genom samarbete. Men då måste de etablerade partierna tillsammans – och verkningsfullt – angripa de problem som underblåser detta fördomsfulla missnöje: kriminalitet, långa vårdköer, segregation.

Nyckeln är, som så ofta, arbete. Jämfört med många andra västländer har Sverige ett stort sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare: 15 procent. Här hände egentligen ingenting under den gångna mandatperioden, trots att Göran Persson 2002 beskrev invandrarnas tillträde till arbetsmarknaden som ”avgörande för vårt lands framtid”. En av den nya regeringens viktigaste uppgifter blir därför att utforma en integrationspolitik värd namnet. I annat fall lär Sverigedemokraterna, hjälpta av 45 miljoner kronor i kommunalt och statligt parti-stöd, ta sig över fyraprocentsspärren till rikdagen 2010.

Relationerna med LO. Redan före valet mullrade det hotfullt i de fackliga leden. Transports ordförande Per Winberg kallade centerledaren Maud Olofsson en ”arbetsmarknadspolitisk säkerhetsrisk” och Handels Lars-Anders Häggström uppmanade de borgerliga att ”tänka sig för väldigt noga”. LO-basen Wanja Lundby-Wedin, nämnd i spekulationerna om Göran Perssons efterträdare, spädde i fredagens DN på med att varna för ”fördelningskonflikter” som kan göra det ”mycket svårt att sluta stabila löneavtal”. Nästa års avtalsrörelse kan alltså bli stökig och konfliktfylld. Skuggor från 1980 gör sig påminda. Då bidrog en stor arbetsmarknadskonflikt – en miljon löntagare var berörda – till att underminera det borgerliga styret.

Den tillträdande regeringen tvingas till en besvärlig balansakt. Å ena sidan kan den inte vika från sitt demokratiska uppdrag; även LO måste respektera valresultat. Å andra sidan måste den ta hänsyn till legitima fackliga intressen och till att LO är en betydande maktfaktor.

Lyckas alliansen hantera dessa utmaningar, så har den goda chanser att vinna även nästa val. Då blir regeringen Reinfeldt något mer än ännu ett borgerligt undantag som bekräftar en socialdemokratisk regel. Och då länkas Sverige in i ett demokratiskt kretslopp, där maktskiften inte bara är naturliga, utan också kan innebära mer genomgripande förändringar.

Men det avgörs först om fyra år.

Endast genom att flytta moderaterna närmare den svenska modellens socialdemokratiskt präglade paradigm kunde Fredrik Reinfeldt vinna regeringsmakten. Så djupt sitter denna nationella identitet. Historikern Francis Sejersted talar rent av om ”det socialdemokratiska systemet” i sitt monumentala arbete om svensk och norsk socialdemokrati.

Fredrik Reinfeldt har fått ett mandat att möblera om och vädra i folkhemmet.

Det stora ombyggnadsprojektet måste anstå till 2010. Om väljarna är redo.