Bara i Eslöv

Visst tog Reinfeldt upp ämnet, ”Sveriges integrationspolitik har misslyckats”, men formuleringarna var pliktskyldiga och ganska allmänt hållna. Och den nya integrationsministern, Nyamko Sabuni (fp), är kontroversiell. Hon förefaller vara mer inriktad på kulturella aspekter än på ekonomiska och sociala.

Läge för ett litet – men konkret – förslag. Från Skåne via New York och Bryssel.

Frågan var i sig inte överraskande:

”Du är ju från Sydsverige. Kan du förklara varför ett extremt högerparti fick så många röster där?”

Det var adressen som fick mig att studsa – 420 West 116th Street.

Här, mellan Amsterdam Avenue och Morningside Drive i New York, huserar The Swedish Program at Columbia University, sedan 1988 lett av Verne Moberg. Nyligen, i samband med ett gästföredrag, blev jag inbjuden till en av hennes klasser. Den första fråga jag fick gällde Sverigedemokraternas framgångar i Skåne, där bortemot var tionde väljare lade en röst på partiet den 17 september.

Att på plats i USA möta ett sådant intresse för svensk politik var naturligtvis stimulerande. Men det var samtidigt beklämmande: Skånes dåliga rykte som bastion för främlingsfientlighet har nått ända till Manhattan.

Något behöver göras.

Tillbaka hemma i Malmö läste jag en kolumn av Rolf Gustavsson, Svenska Dagbladets Brysselkorrespondent. Rubriken sade liksom klick: ”Det är dags att påminna om Herbert Felix insatser.”

Det senaste året har jag spenderat åtskilligt med tid i Herberts sällskap under arbetet med Konservkungen (Bonnier Fakta), som gavs ut i början av september. Boken handlar om mannen bakom ett av Sveriges mest kända varumärken: född i en judisk familj 1908 i dåvarande Österrike-Ungern, arvtagare till en konservfabrik, uppvuxen i Tjeckoslovakien, flykting, soldat, framgångsrik företagsledare i Eslöv, livsmedelsexpert inom FN, charmerande kvinnokarl, död 1973.

Rolf Gustavsson skrev:

”I tider då Sverigedemokraterna tredubblar sina röster i Eslöv och når 12 procent av väljarkåren finns här uppenbarligen ett akut behov av pedagogisk folkbildning ¿ De styrande i Eslöv med omnejd borde försöka dra nytta av det nyväckta intresset kring Herbert Felix och dra igång initiativ som bemöter den framväxande främlingsfientligheten.”

Han föreslog ”en mötesplats om världen” i Eslöv och tillade: ”Det verkar behövas.”

En utmärkt idé.

Några veckor före valet efterlyste folkpartiledaren Lars Leijonborg, utbildningsminister sedan i fredags, ett statligt ”Invandrarnas museum”. Malmö är, framhöll han i Sydsvenskan, ”ett naturligt lokaliseringsalternativ”: en storstad präglad av invandring, goda kommunikationer, en livaktig högskola. Dessutom har invandrare satt djupa avtryck i skånsk industri.

Tyskättlingen Wilhelm Wendt startade fabrik i Perstorp på 1880-talet och anställde en indier, Innanendra Das Gupta, som skapade förutsättningar för Nordens första plastindustri. Dansken Johan Dunker grundade Helsingborgs gummifabrik, sedermera Tretorn, där den lettiske kemisten Julius von Gerkan löste galoschproduktionens tekniska problem. Thomas Stawford från England var Höganäsbolagets förste disponent.

I Landskrona fick Sverigedemokraterna 22 procent. De har motionerat om att gamla skall garanteras Zoégas kaffe, ty det ”är en del av deras kultur”. Ser man på. Carlos Zoéga var en italiensk invandrare som via Brasilien kom till Landskrona, där han öppnade kaffehandel 1881.

Problemet med ett renodlat museum är dock att det förflutna hamnar i fokus. Nuet och framtiden är minst lika viktiga. Hur skall Sverige, i globaliseringens tidevarv, bli bättre på att tillvarata de kompetenser från jordens alla hörn som redan finns samlade här?

Vart femte nytt företag i Sverige startas av en person som är född utomlands. De är, enligt en undersökning från Nutek, långt mer inriktade på expansion än svenskfödda företagare. Men dessa entreprenörer utifrån stöter på hinder: fyra av tio anser att myndigheterna saknar positiv inställning och en lika stor andel uppger att de har svårt att få lån och krediter.

Skapa gärna ett invandrarmuseum, men låt det ingå i ett större centrum för forskning, rådgivning och erfarenhetsutbyte om integration i allmänhet och företagande i synnerhet; ett institut som dels bistår ”nya svenskar” med att starta och driva företag, dels motverkar fördomar och diskriminering. Utöver regeringen, Eslövs kommun och möjligen Region Skåne borde ett antal myndigheter och organisationer vara intresserade av ett sådant projekt: Integrationsverket, Nutek, Levande historia, Svenskt Näringsliv, Företagarna.

Kopplingen är tydlig. Länder med stark entreprenörskultur – t ex Kanada, USA och Australien – är bättre på integration på arbetsmarknaden. Sambandet syns också i svensk statistik och forskning. Krisåren 1993–1994 kom tiotusentals bosnier till Sverige. De som hamnade i Smålands småföretagsdistrikt hade 1999 en sysselsättningsgrad på 86 procent. Bland bosnierna i Malmö var motsvarande siffra 32 procent.

Vid Herbert Felix ankomst till Eslöv 1939 var Skåne infekterat av den bruna smittan. Sven Olov Lindholms nazistparti hade fler avdelningar i Malmöhus län än på andra håll. I maj samma år marscherade över 1 000 nazister genom Malmö med slagord som ”Hejda judeinvasionen”.

En skånsk tradition med en relativt stark nationalhöger förklarar – i kombination med socialt missnöje och närhet till populistiska strömningar ute i Europa – Sverigedemokraternas lokala framgångar.

Men spridningsrisken är betydande. Med totalt 2,9 procent i riksdagsvalet kan Sverigedemokraterna klara fyraprocentsspärren 2010. Inte minst därför är det bråttom med åtgärder som underlättar invandrares tillträde till arbetsmarknaden. Misstänksamhet och utanförskap frodas i sysselsättningsgapet – 15 procent – mellan inrikes och utrikes födda. Och mycket riktigt: i en småländsk företagarkommun som Värnamo, nästan lika stor som Landskrona, fick Sverigedemokraterna mindre än 2 procent av rösterna.

Ett chockat etablissemang tvistar om den politiska strategin, men att upplysning och kunskapsförmedling måste ingå i arsenalen tycks alla vara överens om. Då blir Herbert Felix dubbelt intressant. Han var inte bara flykting och företagare. Han slogs med vapen i hand mot nazismen.

Han anmälde sig frivilligt, flögs ut ur Sverige i ett brittiskt kurirplan 1943 och tog sig två år senare till Tjeckoslovakien som sambandsofficer i amerikanska tredje armén. Där fick han beskedet att hans mor, far och bror hade deporterats till Auschwitz och en säker död. Han skrev till sin hustru:

”Personligen känner jag det som att jag har förlorat kriget. För mig kom segern nog för sent.”

Herbert Felix återvände till Eslöv och byggde upp ett storföretag, som fyllde folkhemmets skafferi med allt från Bostongurka till pulvermos.

Malmö får ursäkta. Om den nya regeringen verkligen vill uppmärksamma hur invandringen har gjort Sverige rikare, öppnare och friare, så finns det bara en lämplig plats. En liten stad dit alla dessa vägar leder. Några mil från brofästet. Mitt i den skånska myllan. Rakt framför nosen på Sverigedemokraterna.

Med tiden lär även West 116th Street nås av ryktet om – förslagsvis – The Herbert Felix Institute, Eslöv, Sweden.