Bakom helvetets port

Han framställs som både hänsynslös och löjeväckande. En rubrik i Aftonbladet häromdagen var ganska typisk:

”En livsfarlig fjant.”

Det handlar om Nordkoreas diktator Kim Jong Il.

Enligt landets officiella nyhetsbyrå genomförde Nordkorea i måndags ett underjordiskt kärnvapenprov som ett led ”i byggandet av en stor, välmående och mäktig socialistisk nation”.

Smällen var, med nukleära mått mätt, mycket liten, kanske mindre än ett kiloton. Var det en bluff, ett försök av Nordkorea att sätta sig i respekt just när FN:s säkerhetsråd nominerade den sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-Moon till ny generalsekreterare? Misslyckades provet?

Det mesta talar för att Nordkorea faktiskt har anslutit sig till kärnvapenklubben. Därmed riskerar Ostasien att dras in i en rustningsspiral. Japan, Taiwan och Sydkorea kommer inte att förhålla sig passiva. USA, med stark militär närvaro i Sydkorea, har fått ännu ett akut problem – ovanpå kaoset i Irak och talibanernas ökade aktivitet i Afghanistan.

Iran, som också trotsar omvärlden med ett nukleärt program, följer de internationella reaktionerna med intresse: Nordkoreas sannolika kärnvapenprov fördömdes snabbt av säkerhetsrådet, men vetomedlemmarna Kina och Ryssland har stretat emot amerikanska krav på hårda sanktioner.

Den konventionella visdomen säger att Kina förfogar över nyckeln till en lösning på den koreanska kärnvapenkrisen. Kina, som intervenerade mot FN och USA i Koreakriget 1950–1953, är i realiteten Nordkoreas skyddsmakt och förordar en mjukare linje inom ramen för de så kallade sexnationssamtalen.

Kina har ingen större lust att sätta sin granne under verklig press. En kombination av egenintresse och politisk affinitet gör att Kina inte vill underminera Kim Jong Ils regim.

Tiotusentals nordkoreaner har på senare år flytt till Kina från svält och umbäranden. Där är de helt rättslösa. Nordkoreanska kvinnor säljs som sexslavar. Flyktingar som grips skickas tillbaka över gränsen, där hårda straff väntar.

Redan under 1950-talet började Nordkorea förbereda sig på att utveckla kärnvapen, men först 1993 ertappades landet med att bryta mot icke-spridningsavtalet, NPT. Bill Clinton, USA:s dåvarande president, var 1994 nära att beordra flyganfall för att slå ut reaktoranläggningarna i Yongbyon. Men istället ingicks en överenskommelse: The Agreed Framework. I utbyte mot att Nordkorea förband sig att stanna i NPT och tillåta inspektioner av FN:s atomenergiorgan IAEA skulle USA leverera olja och lättvattenreaktorer för fredliga ändamål.

The Agreed Framework vittrade snart sönder till följd av den ena nordkoreanska provokationen efter den andra:

I augusti 1998 avfyrade Nordkorea en missil av typen Taepodong-1 över norra Japan; i december 2002 kastade Nordkorea ut IAEA:s observatörer; i januari 2003 lämnade Nordkorea NPT och i maj samma år skrotades ett avtal med Sydkorea om kärnvapenfrihet på den koreanska halvön; i juli i år testsköts sju missiler, inklusive en långdistansmissil, Taepodong-2, som kan nå västra USA.

Varken löften om belöningar eller hot om bestraffningar tycks alltså bita på regimen i Pyongyang, som använder sitt kärnvapenprogram i rena utpressningssyften.

Fokuseringen på det storpolitiska spelet kring en bisarr diktator drar uppmärksamhet från den mest skakande berättelsen om Nordkorea: ingen annanstans är förtrycket så massivt och systematiskt och ingen annanstans har en nu existerande planekonomi orsakat så mycket misär och lidande.

I Nordkorea saknas varje tillstymmelse till organiserad opposition, alla TV- och radioapparater är låsta på statskontrollerade frekvenser och den som lämnar landet utan tillstånd gör sig skyldig till förräderi.

Nordkoreanerna indoktrineras från unga år i Juche, en ideologi som utvecklades av Kim Il Sung, landets envåldshärskare efter Koreahalvöns delning och utropandet av en Sovjetstödd folkrepublik 1948. Juche, självtillit, består av en kufisk blandning av socialism, nationalism och personkult.

Kim Il Sung dog 1994, men är fortfarande president och hyllas under kvasireligiösa former som “Kärlekens sol”. Kim Jong Il, hans son och arvtagare, är “bara” ordförande i den nationella försvarskommittén och generalsekreterare i arbetarpartiet.

Nordkorea är världens mest slutna samhälle, men genom detaljerade sammanställningar från bland annat Human Rights Watch är det möjligt att skaffa sig en uppfattning om situationen i landet. Finns det idag ett helvete på jorden så ligger det norr om 38:e breddgraden, den befästa demarkationslinjen mellan Nord- och Sydkorea:

Juche förutsätter strikt social kontroll och därför tillämpas en ordning med kollektiv och nedärvd skuld. Hela familjer placeras i fångläger som delas in i tre kategorier: kwanriso, kyohwaso och jipkyulso. Läger av typen kwanriso är avsedda för politiska fångar och beräknas hysa omkring 200 000 människor. Fångarna får minimala matransoner, används för slavarbete och utsätts för bestialiska repressalier. Offentliga avrättningar hör till vardagen. Regimen vägrar erkänna lägrens existens, trots samstämmiga ögonvittnen och avslöjande satellitbilder.

Befolkningen är indelad i tre klasser: en “lojal” (28 procent), en “tveksam” (45 procent) och en “fientlig” (27 procent). Dessa klasser sorteras i ett femtiotal underkategorier. Tvångsförflyttningar av den “fientliga” gruppen är vanligt förekommande. Livsmedel fördelas i enlighet med denna rangordning, där partimedlemmar, militärer och säkerhetspersonal har högst prioritet.

Det planekonomiska vanstyret utlöste på 1990-talet en svältkatastrof som tvingade regimen att be om internationell hjälp. Minst en miljon människor, 5 procent av invånarna, beräknas ha dukat under. Det ledde till trevande reformer. Bland annat tilläts privat försäljning av spannmål, vilket lindrade nöden. Men i oktober förra året avskaffades reformerna. Hjälporganisationer, ständigt motarbetade inne i Nordkorea, befarar en ny katastrof.

Kim Jong Il terroriserar inte bara sin egen befolkning. På 1970-talet, när han utsetts till kronprins, tog han ledningen för Nordkoreas säkerhets- och underrättelseorgan. Han har som ingen annan nutida ledare varit involverad i terrorism och kriminalitet:

Bortrövandet av hundratals japaner och sydkoreaner.

Ett bombattentat i Burma 1983 som dödade 17 sydkoreanska regeringsrepresentanter.

Sprängningen 1987 av Korean Airlines Flight 857, på väg från Bagdad till Söul, med över 100 döda.

Sedelförfalskning och knarkhandel. Enbart narkotikatrafiken – flera nordkoreanska diplomater har tagits på bar gärning – inbringar regimen en halv miljard dollar om året.

Allt detta – förtrycket, svälten, terrorn – är känt och dokumenterat. Ändå är det inte ovanligt att Nordkorea bemöts med förståelse. På vissa håll betraktas Nordkorea, likt en gång Pol Pots Kampuchea, som “rätt sorts” diktatur: ett socialistiskt offer för USA:s onda anslag. Kim Jong Ils provokationer ursäktas med att hans hårt ansatta land behöver skydda sig mot ännu ett amerikanskt angrepp. Så vänds historien ut och in: det var Nordkorea som startade krig 1950 genom att invadera Sydkorea.

Förr eller senare bryts även detta skräckvälde sönder – under sin egen tyngd eller genom tryck utifrån. Exakt när och hur det sker kan ingen veta. Men ett är säkert: ingen kommer då att beskriva Kim Jong Il som en “fjant”.

MER ATT LÄSA: Rogue Regime. Kim Jong Il and the Looming Threat of North Korea (Oxford University Press) av Jasper Becker. A Matter of Survival. The North Korean Government’s Control of Food and the Risk of Hunger (Human Rights Watch 2006). The Invisible Exodus: North Koreans in the People’s Republic of China (Human Rights Watch 2002).