Mer politik, mindre pengar

I måndags offentliggjorde Ams sin novemberstatistik. Den öppna arbetslösheten är nere på 3,7 procent. I år och nästa år beräknas sysselsättningen öka med 175000 personer.

Samtidigt kan breda löntagargrupper glädja sig åt stadigt stigande reallöner, det vill säga lönernas köpkraft när de nominella beloppen korrigeras för förändringar i konsumentprisindex, KPI. Industrins anställda hade förra året en reallöneökning på 2,8 procent. Den positiva trenden har hållit i sig under tio år, mycket tack vare en låginflationspolitik som ofta kritiseras från vänster.

I detta läge blåser facken till strid inför nästa års avtalsrörelse. Det beror inte på ekonomin, utan på politiken:

Sverige har fått fel regering.

Trumpetstötarna från framför allt LO hördes redan ett par månader före valet. Transportbasen Per Winberg hotade med konflikt ”om det blir en borgerlig regering”. Handels ordförande Lars-Anders Häggström uppmanade de borgerliga att ”tänka sig för väldigt noga”.

Strax efter det socialdemokratiska valnederlaget förklarade LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin att maktskiftet riskerade att göra det ”mycket svårt att sluta stabila löneavtal”.

Inte sedan 1980, då det blev storkonflikt, har tonläget varit så uppskruvat. Och det har, som bekant, hänt förr att stökiga och dyra lönerörelser har underminerat svensk ekonomi.

Den fackliga uppvärmningen inleddes i torsdags med landsomfattande LO-manifestationer mot regeringens förslag om höjda avgifter och lägre ersättning i a-kassan.

Men även dessa protester handlar egentligen mer om politik än om pengar. Som LO-utredaren Ingemar Göransson nyligen medgav i Veckans Affärer: trots höjda avgifter till a-kassan får den vanliga LO-familjen ändå 300 kronor över genom regeringens samtliga åtgärder.

Inslaget av organisatoriskt egenintresse är dessutom uppenbart. Staten är a-kassornas huvudfinansiär medan facken sköter administrationen. Om staten gör a-kassan mindre förmånlig blir det också mind re angeläget att vara med i facket – och i de flesta fackförbund svarar medlemsavgifter för över 90 procent av intäkterna.

Med en socialdemokrati som är fullt upptagen av att bearbeta valförlusten och hitta en efterträdare till Göran Persson verkar LO ha tagit på sig uppgiften att lägga hinder i vägen för den nya regeringen.

Det tog dock lite tid för de femton LO-förbunden att samordna kraven inför avtalsrörelsen. Dröjsmålet orsakades av att mäktiga – och löneledande – IF Metalls ordförande Stefan Löfven motsatte sig beslut om kvinnopotter och bindande sympatiaktioner. Det fick en rasande Per Winberg, annars mest känd för sitt utbrott mot Anna Lindh under EMU-kampanjen 2003, att definiera de politiska dimensionerna:

”Vår kamp handlar om kampen mot kapitalet, och det skall de ställa upp på nu. Allt annat är bara fjäsk för kapitalet.”

Politiken märks inte bara i orden, utan också i siffrorna.

LO och Facken inom industrin – en samarbetsorganisation med flera LO-förbund plus Sif från TCO och Civilingenjörsförbundet från Saco – kräver lönehöjningar på 3,9 procent. Men tillsammans med låglönesatsningar och andra effekter blir nivån klart högre. Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare, uppger att de sammantagna kraven ligger kring 4,6 procent. Svenskt Näringsliv säger 6,7 procent.

Statliga Konjunkturinstitutet, KI, har i sin lönebildningsrapport analyserat hur olika utfall i avtalsrörelsen påverkar arbetslöshet och sysselsättning.

I ett lågt alternativ ökar lönerna med i genomsnitt 3,5 procent 2007–2009. Det leder till ett kraftigt uppsving i sysselsättningen och en arbetslöshet som ”blir varaktigt lägre än 4 procent”. I KI:s höga alternativ ökar lönerna med 4,7 procent. Då bryts uppgången i sysselsättningen 2008. Arbetslösheten blir 5,7 procent.

Det fackliga utgångskravet ligger, totalt sett, nära KI:s höga alternativ. Till detta skall läggas låglönesatsningar som höjer trösklarna till den reguljära arbetsmarknaden, framför allt för ungdomar.

Varför driva krav som motverkar ökad sysselsättning?

Den borgerliga alliansen vann en ganska knapp valseger på löftet att bekämpa arbetslöshet och utanförskap. Utan tydliga resultat i den riktningen är det kört för Fredrik Reinfeldts regering i valet 2010.

LO gör ingen hemlighet av sina nära band till socialdemokraterna. En majoritet av LO-medlemmarna – 54 procent enligt Valu, SVT:s vallokalsundersökning – röstade socialdemokratiskt den 17 september. Mer anmärkningsvärt är att TCO och även Saco verkar ha dragits in i LO:s politiska strategi. Frågan är om ledningarna för dessa organisationer har gräsrötterna med sig. Båda har borgerlig övervikt bland sina medlemmar. Och tillsammans har TCO och Saco numera fler anslutna än LO.

Fast regeringen har sig själv att skylla. En fumlig och brådstörtad hantering av a-kassefrågan fick hela fackföreningsrörelsen att ilskna till. Att det gick för snabbt bekräftas av att riksdagens arbetsmarknadsutskott har begärt att sänkningen av ersättningen, som skulle ha trätt i kraft vid årsskiftet, skjuts upp till mars.

Inte heller arbetsgivarsidan kan undandra sig ansvar om nästa avtalsrörelse blir en bråkig och kostsam affär. Fackliga ledare, även utanför LO, ifrågasätter det rimliga i att arbetstagarna uppmanas till återhållsamhet medan direktörerna i näringslivet kammar hem allt väldigare summor. När Dagens Nyheter gick igenom taxeringsuppgifter för börsbolagens chefer visade det sig att de i snitt ökade sina inkomster med 20 procent förra året.

Kritiken mot höga direktörsersättningar må vara förenklad och lättköpt. Men det finns också sådant som psykologi och timing. Inför viktiga förhandlingar kan överväganden av det slaget vara nog så betydelsefulla.

Det är inte de höga ersättningarna i sig som är provocerande, utan de kraftiga höjningarna.

Michael Treschow, styrelseordförande i Ericsson och Svenskt Näringsliv, har haft en ordväxling i Svenska Dagbladet med två företagare i Mjölby som irriterat sig på att han har fått sitt styrelsearvode i Ericsson höjt med 25 procent, från en nivå på drygt tre miljoner kronor, samtidigt som Svenskt Näringsliv vill dämpa löneutvecklingen för vanliga anställda.

Treschow tycks komplett döv för att detta kan uppfattas som ett problem. Han hävdar istället att svenska styrelsearvoden är för låga. Hans svar, lätt högdraget i tonen, publicerades i onsdags, samma dag som Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster gav följande kommentar till de fackliga lönekraven: ”Det har svensk ekonomi ingen möjlighet att klara.”

Urban Bäckström, VD i Svenskt Näringsliv, skulle nog aldrig komma på tanken att desavouera sin ordförande. Men i en ny bok, Åter tid för reformer, har han ett mer prövande resonemang om arbetsmarknaden och om företagandets villkor. I boken – delvis historisk exposé, delvis programförklaring – efterlyser Bäckström ett nytt samförstånd. Förutsättningarna för en dialog borde vara utmärkta:

Svensk ekonomi står för tillfället stark, men både arbetstagare och arbetsgivare känner ett växande tryck från globaliseringen. Maktskiftet har stängt LO:s dörr till regeringskansliet samtidigt som moderaternas tvära sväng in mot mitten har visat att även borgerligheten måste sluta upp kring generell välfärd, kollektivavtal och arbetsrätt.

Bäckström inser att processen blir besvärlig och utdragen, men sätter sitt hopp till ”klarsynta personer inom svensk fackföreningsrörelse”.

Möjligen kunde han ha lagt till att det också krävs en del klarsynthet i toppen på hans egen organisation.

Michael Treschow på ena sidan. Per Winberg på den andra. En fumlande regering och en famlande opposition. Ekonomisk högkonjunktur och politisk högspänning.

Låtom oss bedja inför denna avtalsstrid.

MER ATT LÄSA: Arbetsmarknadsläget i november 2006 och Arbetsmarknadsutsikterna för 2007 (www.ams.se). Lönebildningsrapporten 2006 (www.konj.se). Veckans Affärer (49/2006). Åter tid för reformer. Sverige behöver en ny blomstermålning (Ekerlids Förlag) av Urban Bäckström.