Den stora möjligheten

Bilden av detta monumentala misslyckande förstärktes när Sveriges kommuner och landsting häromveckan dömde ut flyktingmottagandet. Bara hälften av männen som kom som flyktingar till Sverige i slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. Bland kvinnorna var andelen ännu lägre.

I onsdags presenterades OECD:s senaste Sverigerapport. Den innehåller åtskilligt med beröm, men pekar också på vissa brister. En är invandrares svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden. Bland invandrarungdomar i Sverige uppgår arbetslösheten till drygt 30 procent, en av de högsta siffrorna i hela OECD.

Följaktligen borde man kunna förvänta sig snabba krafttag från den nya borgerliga regeringen för att bryta detta utanförskap. Men integrationsfrågor står inte särskilt högt på dagordningen. I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i oktober nämndes de blott i förbigående.

Det är lite märkligt med tanke på att regeringen ser som sin främsta uppgift att underlätta framväxten av fler jobb, bland annat genom ett bättre företagsklimat: kopplingen mellan företagande och sysselsättning är allra tydligast när det gäller invandrares möjligheter till arbete och egen försörjning.

Fredrik Reinfeldt tycks vara införstådd med detta. Företagande är, sade han i en intervju i Svenska Dagbladet i december, ”helt centralt” för en fungerande integration. Men Reinfeldt gav inte mer besked än att regeringen ”tittar på” en idé som lanserats av folkpartisten Mauricio Rojas: så kallade solidaritetsbanker som ger förmånliga lån till invandrade entreprenörer.

Vart femte nytt företag i Sverige startas av en invandrare. Många kända och sedan länge etablerade varumärken som uppfattas som genuint svenska har i själva verket skapats av invandrare – från Beckers färg till Zoégas kaffe. Bland mer sentida invandrarentreprenörer märks ”cykelkungen” Salvatore Grimaldi från Italien, ”hotellkungen” Bicky Chakraborty från Indien och – mindre känd – ”klockkungen” Ayad Al Saffar från Libanon. Al Saffar, som började med att sälja klockor på torget i Skärholmen, äger och driver butikskedjan Ur & Penn.

De hade kunnat vara fler, många fler.

Undersökningar från bland annat Nutek, verket för näringslivsutveckling, visar att invandrade företagare stöter på långt större svårigheter än svenskfödda: dåliga kredit- och lånemöjligheter, språkliga och kulturella barriärer, myndighetskrångel, fördomar.

Det är ett enormt slöseri.

På 1900-talet ökade antalet utrikes födda invånare i Sverige trettio gånger, till dagens 1,1 miljoner eller 12 procent. Denna explosionsartade omvandling, koncentrerad till seklets andra hälft, brukar beskrivas i termer av problem och påfrestningar. Men den går också att betrakta genom amerikanska glasögon: som en möjlighet, en väldig potential för tillväxt och välstånd.

För när svenska politiker våndas över utanförskap och arbetslöshet i Rosengård, Rinkeby och Bergsjön är invandrarentreprenörer i full färd med att förvandla förut krisdrabbade och uträknade kvarter i USA:s storstäder till sjudande affärscenter. Det framgår av en färsk rapport från New York-baserade Center for an Urban Future: A World of Opportunity.

Mellan 1994 och 2004 ökade antalet företag i New York med 9,6 procent. Jobben ökade, totalt, med 6,9 procent. Bra siffror. Men i invandrartäta stadsdelar i Queens och Brooklyn har utvecklingen varit rent häpnadsväckande:

I Flushing (kineser, koreaner, filippiner) var motsvarande ökningstal 54,6 respektive 12,1 procent; i Sunset Park (latinamerikaner, kineser, araber) 47,3 respektive 23,2 procent; i Brighton Beach (ryssar, ukrainare, judar) 33,7 respektive 13,3 procent; i Jackson Heights (latinamerikaner, indier, kineser) 14,3 respektive 27,9 procent.

Det var, konstaterar rapporten, dessa områden som höll New Yorks ekonomi flytande efter terrorattackerna den 11 september 2001, då tusentals arbetstillfällen försvann från ett chockat Manhattan.

Förvisso rör det sig ofta om oansenliga verksamheter och författarna till A World of Opportunity sticker inte under stol med att invandrarentreprenörer i USA kan möta ”chockerande” hinder i form av oförstående myndigheter och fördomsfulla attityder. Likafullt har USA förbluffande gott om snabbväxande invandrarföretag i branscher som transporter, livsmedel, försäkringar, fastigheter och medier. I Los Angeles har 22 av de 100 snabbast växande företagen startats av invandrare.

En invändning mot jämförelser mellan invandring till USA och Sverige är att den svenska politiken är inriktad på flyktingar från diktaturer och krigshärjade länder medan den amerikanska är mer krass. Då blir detta speciellt intressant:

Bland iranska invandrare i New York startar 24 procent egna företag, bland afghanska 20 procent och bland libanesiska 16 procent. För infödda New York-bor är siffran knappt 8 procent.

Oavsett av vilken anledning de har lämnat sitt land drivs invandrare av en vilja att bygga ett nytt och bättre liv för sig själva och sina familjer, vilket är ett starkt incitament för entreprenörskap. Fenomenet avtecknar sig även i Nuteks svenska undersökningar: utlandsfödda är klart mer benägna att starta eget än svenskfödda.

USA är bättre än Sverige och övriga Europa på att utnyttja denna invandrade tillväxtkraft.

Här finns alltså något att lära.

Bland det viktigaste är att acceptera, eller rent av bejaka, en företeelse som, lite förenklat, kallas enklaver. Etniska enklaver har inte ansetts riktigt passande i Sverige, där målsättningen är att slussa ut ”nya svenskar” i majoritetssamhället via välmenande men ineffektiva offentliga åtgärder. I USA tenderar vägen att gå via enklaver:

Någon startar ett företag i kvarteret, ofta med fokus på den egna etniska gruppen, och anställer nyanlända invandrare från sitt gamla hemland. Går det bra expanderar verksamheten till andra delar av staden och till andra grupper.

Minneapolis, en gång centrum för svenska invandrare i USA, är idag ett centrum för somalier. De är en av de mest utsatta grupperna på svensk arbetsmarknad med en sysselsättningsgrad på omkring 30 procent. Bland Minneapolis somalier är sysselsättningsgraden dubbelt så hög. Förklaringen är att Minneapolis har omkring 800 företag som drivs av somalier.

Göran Persson hade rätt, även om hans politik slog fel: ingen uppgift är viktigare än att öppna arbetsmarknaden för invandrarna. Det handlar om att tillvarata en sorgligt försummad resurs. Men det handlar också om att undanröja motsättningar, missuppfattningar och fördomar som exploateras av extrema och illvilliga krafter.

Riktade åtgärder som kan stimulera företagande i invandrartäta områden framstår som nödvändiga för att ”snabbstarta” processen. Solidaritetsbanker är en metod. En annan är kreditgarantiföreningar där medlemmarna gemensamt ställer ut garantier och säkerheter för mindre företag som annars skulle ha svårt att få banklån.

Men framför allt måste de styrande gå från ord till handling och rent allmänt göra villkoren för eget företagande enklare, öppnare och mer tillåtande. I veckans OECD-rapport påpekas särskilt att skatter och regleringar ”håller nere” entreprenörer i Sverige och att nystartade företag ”tenderar att växa långsammare än i andra länder”. Mot den bakgrunden ter det sig ännu mer gåtfullt att regeringen reservationslöst backar upp den pågående fackliga offensiven mot mindre näringsidkare.

Anseendet för USA må vara i botten numera. Men på åtminstone en punkt – invandring som tillväxtkraft – hade Sverige behövt bli lite mer amerikanskt.

MER ATT LÄSA: A World of Opportunity (www.nycfuture.org). Utrikesfödda småföretagares villkor och verklighet (Nutek) av Anders Lange. Somalier i Minneapolis – en dynamisk affär (Zufi) av Benny Carlson. OECD Economic Surveys. Sweden. Volume 2007/4.