En man steg på tåget

Med hjälp av en rysk författarkollega, Jurij Borev, liknar han den sovjetiska historien vid en tågresa:

”Tåget far in i en lysande framtid. Lokförare är Lenin. Plötsligt är det tvärstopp, det är slut på spåret. Lenin manar till extraarbete på lördagar, ny räls läggs ut och tåget rullar vidare. Nu är det Stalin som kör. Banan tar slut igen. Stalin låter arkebusera hälften av konduktörerna och passagerarna och tvingar övriga att lägga mera räls. Tåget rullar iväg. Istället för Stalin kommer Chrusjtjov, och när rälsen nu tar slut låter han demontera spåret som tåget just har tillryggalagt och lägga det framför loket. Brezjnev tar över efter Chrusjtjov. När spåret tar slut nästa gång beslutar Brezjnev att man ska dra för gardinerna och gunga vagnarna så att passagerarna ska tro att tåget rullar vidare.”

Till denna magnifikt träffsäkra metafor fogar Kapuscinski ”De tre begravningarnas tid (Brezjnev, Andropov, Tjernenko), då resenärerna inte längre inbillar sig att de är på väg någonstans” och ”den sista resan” med Michail Gorbatjov.

Som läsare frestas man att fortsätta:

Efter Gorbatjov, när en stor del av passagerarna flytt, blir Boris Jeltsin lokförare, men han är mest intresserad av restaurangvagnen. Så kommer turen till Vladimir Putin, som drar för de gardiner som Gorbatjov dragit undan. Men framför allt: Putin begriper, till skillnad från sina föregångare, att räls kostar pengar. Alltså börjar han sälja olja och gas till höga priser. Ny räls läggs på plats.

För ett par veckor sedan dundrade tåget in i München.

Vid en säkerhetspolitisk konferens i den sydtyska metropolen gick Vladimir Putin, Rysslands president, till fränt angrepp på USA, som han anklagade för att ha ”överskridit sina nationella gränser på snart sagt alla områden” efter det kalla kriget. Han rasade mot Natos östutvidgning och ställde den retoriska frågan: ”Mot vem är expansionen riktad?”

USA planerar att basera delar av ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien. Det är tydligt avsett för iranska missiler, men det vägrar Ryssland acceptera och hotar istället med att dra sig ur ett epokgörande nedrustningsavtal, INF-avtalet, framförhandlat av Ronald Reagan och Michail Gorbatjov 1987.

Följaktligen talas det nu om en återgång till det kalla kriget. Så illa är det inte. Men en kall fred kan vara illa nog.

Om Putins Münchental var ett försök att splittra Nato så slog det fel. Polen och Tjeckien, som kände igen språkbruket från förr, har snarast blivit mer intresserade av det amerikanska missilförsvaret. Men på en punkt är alla överens: Moskva är tillbaka som en stark och självsäker aktör på den internationella scenen.

Ryssland har fortfarande gigantiska problem med korruption, ineffektivitet och fattigdom, men den ekonomiska utvecklingen har vänt. BNP växte med i genomsnitt 6,7 procent 1999–2005. Militärutgifterna har, i reala termer, ökat med 69 procent sedan 2003. Vapenaffärerna avlöser varandra.

Och så detta: Ryssland är världens största producent av naturgas och världens näst största oljeexportör. Det är enorma tillgångar som kontrolleras av staten, främst via Gazprom, Kremls maktbolag, som förfogar över en fjärdedel av världens gasreserver. Gång på gång har Rysslands grannar drabbats av politiskt motiverade leveransavbrott.

Genom utfallen mot USA och Nato exploaterar Putin också Sovjetnostalgiska och revanschistiska stämningar på hemmaplan. Sju av tio ryssar beklagar, i likhet med sin president, Sovjetunionens sammanbrott.

Putins andra och sista mandatperiod går ut 2008 och han vill framstå som den starke man som förde Ryssland tillbaka till stormaktsrollen. Från den upphöjda positionen kan han sedan fjärrstyra sin efterträdare. Det ser ut att bli antingen Sergej Ivanov eller Dmitrij Medvedev.

Båda dessa Putinadepter tituleras förste vice premiärminister, men Ivanov har en fördel: liksom Putin har han ett förflutet i den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Och tidigare KGB-officerare, siloviki, utgör den mäktigaste grupperingen i dagens Ryssland.

Nästa års presidentval är dock en ren formalitet. Det ryska demokratiexperimentet är avslutat. Parlamentet har kuvats. Det finns inget oberoende rättsväsende och inga oberoende nationella TV-kanaler. Regionala överhuvuden utses inte längre i val utan av presidenten. Putin har gjort Ramzan Kadyrov till ledare i Tjetjenien. Kadyrovs milis anklagas för grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Det var hans verksamhet som journalisten Anna Politkovskaja höll på att granska när hon mördades.

Våld och trakasserier med rasistiska förtecken hör till vardagen. I höstas, när en spionaffär lett till starka spänningar mellan Moskva och den västvänliga regeringen i Georgien, svarade Ryssland med att deportera hundratals georgier och tvinga georgiskägda företag att slå igen. Skolpersonal beordrades lämna in listor på elever med georgiska namn. Det civila samhället bryts sönder.

I München varnade Putin för ”en värld där det bara finns en herre, en härskare”. Den världen finns redan. I Ryssland.

Amerikanerna tar Putins utbrott med fattning. Men Europa, den största marknaden för rysk olje- och gasexport, har all anledning att vara bekymrat.

Oron skymtade i avsnittet om Ryssland i den utrikesdeklaration som Carl Bildt läste upp i riksdagen den 14 februari: ”Vi har stundtals sett exempel på maktspråk gentemot grannstater som vi haft anledning att reagera mot.” Men utrikesministern nämnde inte den kontroversiella rysk-tyska gasledning, Nord Stream eller NEGP, som skall dras från Viborg till Greifswald. Med Gazprom som majoritetsägare.

I fredags presenterade folkpartiets Carl B Hamilton en förtjänstfull rapport om de säkerhetspolitiska, miljömässiga och ekonomiska riskerna med ledningen, som är tänkt att gå nästan 50 mil genom svensk ekonomisk zon i Östersjön. Men den grundligaste och mest ögonöppnande studien publicerades redan i somras. Författaren, Robert L Larsson vid Totalförsvarets forskningsinstitut, pekade där på en strategisk aspekt som blivit brännande aktuell efter Putins Münchental:

Hittills har inte Ryssland kunnat stoppa leveranser till Polen, Baltikum och Ukraina utan att det har stört flödet till mer lukrativa marknader i Västeuropa. Med NEGP blir det möjligt. Syftet är uppenbart. Forna Sovjetrepubliker och Warszawapaktsländer, idag självständiga och fria, skall lättare kunna sättas under rysk press.

Den senaste tidens signaler från Moskva och München bekräftar att förlusten av en öst- och centraleuropeisk intressesfär var den för Ryssland mest känsliga konsekvensen av Sovjetväldets kollaps. Gasledningen är helt enkelt ett led i Rysslands strävan att återta gamla sovjetiska positioner i Östersjöområdet. Det ligger inte i Sveriges intresse: Rysslands förlust var ju Sveriges största säkerhetspolitiska vinst i modern tid.

Nej, tåget har inte spårat ur. I det korta, framåtblickande kapitel som avslutar Imperiet, skrivet när Sovjetunionen just hade fallit i bitar, konstaterar Ryszard Kapuscinski att ryssarna ”kommer att vilja vidmakthålla en stor och stark stat, en stormaktsstat”. Olja och gas är, skriver han, ”den sorts råvaror vilkas utvinning tenderar att monopoliseras, och om det finns en stark byråkratisk och auktoritär stat blir det den som monopoliserar”.

Kapitelrubriken är närmast klärvoajant:

”Fortsättning följer.”