Landet i mitten

Årets valrörelse har - åtminstone på ytan - erbjudit två tydliga alternativ: en borgerlig fyrpartikoalition står mot en socialdemokratisk regering.
Under denna yta är mönstren mer diffusa.

Statsminister Göran Persson utesluter en koalition med vänsterpartiet, som dock kräver ökat inflytande i utbyte mot fortsatt stöd till socialdemokraterna.
Persson höll länge öppet för att släppa in miljöpartiet i en s-ledd regering, men tycks ha ändrat sig i slutet av valrörelsen. Möjligen fick Persson hjälp på traven av Peter Eriksson, miljöpartiets ena språkrör, som jämförde regeringsbildningen 1998 med en "statskupp". Ett parti som leds av personer med så dåligt omdöme och så grumliga föreställningar om parlamentarisk demokrati går det knappast att regera tillsammans med. Dessutom har Eriksson och miljöpartiets andra språkrör, Maria Wetterstrand, gett motstridiga besked i regeringsfrågan.
Persson har betonat att han bara söker mandat för en rent socialdemokratisk regering, men någon s-majoritet lär det inte bli: partiets formidabla ledning från i våras har krympt ihop under valspurten. Vart en socialdemokratisk minoritetsregering kan vända sig för att få stöd är oklart. Både centern och folkpartiet har tillbakavisat statsministerns trevare om samarbete.

De borgerliga har skrivit ihop sig i en gemensam annons och berömmer sig av att vara mer överens än någonsin tidigare. Men det borgerliga blocket är i själva verket två:
Centern och folkpartiet har marknadsfört sig som "borgerlig vänster". Moderaterna och kristdemokraterna har placerats i högerfacket. Sprickan är som djupast på familjepolitikens område.
Vidare är det osäkert vem som är borgerlig statsministerkandidat. Under valrörelsens sista, skälvande dagar utbröt ett smärre inbördeskrig i det borgerliga lägret sedan ett opinionsrusigt folkparti hade lanserat Lars Leijonborg.

Sverige behöver en blocköverskridande koalitionsregering. Eller åtminstone ett organiserat samarbete över blockgränsen. För detta finns såväl sakpolitiska som demokratiska argument - förutsatt att kvällens valresultat hamnar i närheten av de senaste dagarnas opinionssiffror.
En sådan regering skulle egentligen bara bli en formalisering av existerande samarbetsmönster. Praktiskt taget alla stora, politiska beslut fattas av socialdemokrater och ett eller flera borgerliga partier tillsammans. Några exempel från de senaste mandatperioderna:
Skattereformen: s och fp
Pensionsreformen: s, m, fp, c och kd.
Den nya säkerhetsdoktrinen: s, m, c och kd.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har nästan alltid stått utanför ansvarskrävande uppgörelser av detta slag.

Under den kommande mandatperioden ställs Sverige inför snarlika utmaningar.
Långtidssjukskrivningar och förtidspensioner beräknas bara i år kosta 113 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet, KI, och Ekonomistyrningsverket, ESV, har varnat för att statsbudgetens utgiftstak är på väg att spräckas. Utgiftstaken infördes 1996 som ett led i ansträngningarna att sanera statsfinanserna och förhindra en upprepning av det tidiga 90-talets underskottskris. Och det är en ordning som både socialdemokraterna och de borgerliga slår vakt om medan vänsterpartiet ständigt ifrågasätter det kloka i att begränsa statens utgifter.
Folkpartiets pensionsexpert Bo Könberg föreslog i somras att pensionsreformen från början av 90-talet skall stå som modell för en brett förankrad reformering av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det är en god tanke: i likhet med pensionerna utgör dessa trygghetsförsäkringar bärande inslag i välfärdssystemet. De måste vara stabila och långsiktigt hållbara.

Också skattesystemet är i behov av reformering. Internationaliseringen gör det svårt för Sverige att i längden bibehålla ett skattetryck som är dramatiskt högre än omvärldens samtidigt som den demografiska utvecklingen - en växande andel vårdbehövande pensionärer - kräver stora, offentliga insatser. Det är som upplagt för en ny, stor skattekompromiss över blockgränsen.
I december väntas EU:s stats- och regeringschefer ge klartecken för unionens utvidgning. Den första omgången nya medlemmar ansluts 2004 i enlighet med utfästelsen från EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001. Det blir en besvärlig och kostnadskrävande process. Här måste Sverige, som har varit pådrivande i utvidgningsfrågan, spela en konstruktiv roll. Ingen av de borgerliga partiledarna har erfarenhet av EU-samarbete på regeringsnivå. Och hur skall Göran Persson kunna förvalta framgångarna från det svenska ordförandeskapet första halvåret 2001 om två partier som vill lämna EU - v och mp - får ett ännu starkare inflytande över regeringspolitiken?
De senaste dagarna har det synts vissa tecken på politisk tillnyktring. Dörrarna är kanske inte riktigt så stängda som det verkar.
Inför en debatt i Stockholm i torsdags förklarade Bo Könberg att han är överens med socialminister Lars Engqvist i en av valrörelsens heta frågor: ingen av dem vill ha några "gräddfiler" i vården för privatförsäkrade patienter. En tidigare socialdemokratisk tungviktare, Jan Nygren, förklarade i TV4 att han personligen skulle föredra en s-fp-regering. Nygren, numera vice VD i Saab, var statsråd i Ingvar Carlssons sista regering och hade - om han velat - kunnat efterträda Carlsson som statsminister. Och Lars Leijonborg har tagit bestämt avstånd från moderaternas skattesänkningar.

Men det finns, som sagt, också ett demokratiskt argument för samverkan mellan borgerliga och socialdemokrater.
På den borgerliga sidan ser folkpartiet ut att göra ett mycket bra val. Centern verkar stärka sin ställning något. Moderaterna är däremot på väg mot sitt sämsta val sedan 1988. Kristdemokraterna försvagas. Om opinionssiffrorna inte har varit helt missvisande, så sker det en kraftig förskjutning mot mitten inom det borgerliga blocket.
Den röd-gröna bilden är inte lika tydlig. Men om socialdemokraterna gör ett bättre val än 1998 och vänsterpartiet går tillbaka, så flyttas tyngdpunkten även där mot mitten. Det förändras knappast om miljöpartiet klarar sig kvar i riksdagen med ett nödrop.
Det skulle således inte stå i riktig överensstämmelse med väljarnas önskan om de borgerliga bildar en regering dominerad av moderaterna eller om vänsterpartiet tilltvingar sig ett ökat inflytande över en socialdemokratisk regering. I båda fallen skulle valets förlorare stärkas på bekostnad av valets segrare. Väljaropinionen skulle röra sig in mot mitten medan regeringspolitiken skulle röra sig ut mot någon av kanterna.

Så här på demokratins stora högtidsdag må det därför vara tillåtet att uttala en lika from som oberoende liberal förhoppning inför aftonens rösträkning:
Att Göran Persson stiger ut framför kamerorna och säger:
Vi regerar vidare, men först skall jag slå en signal till Lars Leijonborg ?
Nog nu. Gå och rösta.