Så synd, Lambertz

Lika tunga och respektingivande är JK:s huvuduppgifter: att kontrollera att lagar och förordningar efterlevs av myndigheterna, att företräda staten i vissa rättsprocesser och att fungera som åklagare vid tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Men JK, med rötter i 1713 års kansliordning, var länge en ganska anonym institution. Det har sannerligen förändrats.

Anledningen heter Göran Lambertz.

En av Lambertz första åtgärder som nybliven JK 2001 var att formulera en mediepolicy. Rubrikerna började stå som spön i backen och ledde Lambertz hela vägen fram till värdskapet i Sveriges Radios Sommarprogram förra torsdagen. Där trampade han i klaveret.

Göran Lambertz är kontroversiell. Han fick till exempel stora delar av den svenska juristeliten på halsen när han häromåret hävdade att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Han kritiserades för att uttala sig svepande och förhastat. Men han initierade samtidigt en viktig debatt om rättssäkerhet.

Fram till 1990-talet förekom bara enstaka fall där långa fängelsestraff undanröjdes genom resning i Högsta domstolen. Från och med 1992 finns det plötsligt elva sådana fall. Är det en tillfällighet, eller kan det hänga samman med brister i rättssystemet? Frågan, belyst i en rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt förra året, borde oroa rättslärda, inte göra dem förbannade.

Med sitt personliga och utåtriktade engagemang bryter Lambertz mot den korrekta och kyliga ämbetsmannanormen. Det har gett honom många beundrare. Lambertz sätter, som DN:s Maciej Zaremba har uttryckt det, ”omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel”.

Det är ett vackert och på flera sätt befogat omdöme. Men den som tittar närmare upptäcker även vissa tendentiösa drag hos Lambertz, tecken på en politisk känslighet som borde vara främmande för en hög jurist som åberopar höga ideal.

På senhösten 2005 beslutade JK att inleda förundersökning beträffande hets mot folkgrupp. Bakgrunden var medieuppgifter om att en bokhandel knuten till Stockholms moské sålde kassetter och CD-skivor med judefientligt innehåll. Vid husrannsakan beslagtogs upptagningar där muslimer uppmanades att döda judar, som genomgående kallades ”bröderna till aporna och grisarna”.

En dryg månad senare lade JK ned förundersökningen. I sitt beslut medgav Lambertz att inspelningarna innehöll ”yttranden som objektivt sett innefattar hets mot folkgrupp”. Men, fortsatte han, varje yttrande måste ”bedömas i sitt sammanhang”. Han syftade på konflikten i Mellanöstern, där ”stridsrop och smädelser ingår som alldagliga inslag”. Därför rörde det sig inte, menade JK, om hets mot folkgrupp i lagens mening.

Resonemanget är häpnadsväckande. Judar må smädas och hatas och hotas så länge det finns en koppling till Mellanöstern – som vore de kollektivt ansvariga för Israels agerande. I sin rädsla för att bli beskylld för islamofobi kan JK ha försvagat det legala skyddet mot antisemitism. Han satte det politiskt korrekta framför det juridiskt rimliga.

Den nu 57-årige Göran Lambertz knöts 1982 till justitiedepartementet. Där avancerade han till rättschef innan han föreslog sig själv som ny JK. Karriärmässigt är han alltså nära knuten till en maktägande elit med socialdemokratiska förtecken. Hans politiska sökande under ungdomsåren slutade i SSU. Kan sådana lojaliteter ha spelat en roll för ett av JK:s senaste beslut?

Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN, och Anders Isaksson, välkänd journalist och författare, lämnade nyligen in en skrivelse till JK. De föreslog att JK skulle granska om de rättsvårdande myndigheterna behöll sin professionella distans i fallet med socialdemokraternas polisanmälan om dataintrång den 3 september 2006, två veckor före valet.

Bergström och Isaksson pekade på en rad märkliga omständigheter:

Polisanmälan mottogs av Rikskriminalen och inte – vilket hade varit det normala – av den lokala polismyndigheten. Stora resurser sattes genast in för att utreda ett brott som typiskt sett leder till strafföreläggande eller möjligen böter. Anmälan, med krav på omedelbar husrannsakan, gjordes 21.30. Redan 23.20 hade kammaråklagare Carita Liljeström beslutat om förundersökning. Säkerhetspolisen deltog i förhören. Allt detta stod i skarp kontrast till hanteringen av moderatledaren Fredrik Reinfeldts polisanmälan våren samma år om kränkande ryktesspridning från datorer vid socialdemokraternas högkvarter. Anmälan gjordes till den lokala polisen och åklagaren tog flera veckor på sig.

Sex personer åtalades för dataintrånget. Tre friades i tingsrätten. De som fälldes var en reporter, en ungliberal och den SSU:are som visade sig vara ursprunget till spridningen av lösenordet till det socialdemokratiska nätverket. Två ledande folkpartister frikändes. Att åtala samtliga sex framstår i efterhand som överilat: av 627 anmälda dataintrång 2005 ledde bara tio till åtal.

Folkpartiet klappade igenom i valet och har sig självt att skylla. Partiledningen underblåste en intern kultur där ändamålen helgade medlen. Likafullt är det anmärkningsvärt att dataintrånget, rent juridiskt ett tämligen ringa brott, fick så enorma proportioner.

Bergström och Isaksson konstaterar:

”Om någon utifrån beskrivit en situation i vilken polis, säkerhetspolis, rikskriminalledning och åklagare satt in alla tillgängliga resurser för att under stor dramatik göra husrannsakan hos ett ledande oppositionsparti två veckor före ett maktavgörande val, på anmälan av det statsbärande partiet – då hade tankarna gått till helt andra typer av länder än svensk demokrati.”

Ett klockrent fall för JK, kan det tyckas. Likhet inför lagen är en fundamental rättslig princip. Men Göran Lambertz beslutade den 25 juni att det saknas ”tillräckliga skäl att gräva djupare”. Hur han kommit fram till detta redovisas inte närmare. Med ett undantag. Lambertz åberopar sin personliga erfarenhet:

”Vad gäller frågan om åklagare eller polis – medvetet eller omedvetet – lät sig påverkas av att polisanmälan gjordes av regeringspartiet tror jag mig först våga säga att några direkta politiska påtryckningar med stor sannolikhet inte förekom. Jag kan naturligtvis inte veta, men de erfarenheter jag har av arbete i Regeringskansliet och rättsväsendet ger mig stöd för denna bedömning.”

Tre dagar senare, den 28 juni, var Lambertz Sommarvärd i radio. Då berättade han att Thomas Bodström, den förre justitieministern, försökt få tyst på honom. Dan Eliasson, Bodströms statssekreterare, skall ha uppmanat JK att sluta uttala sig om oskyldigt dömda. Annars skulle justitieministern ta avstånd från honom. Det väckte förstås rabalder. Ord står mot ord.

Men om det stämmer att Göran Lambertz utsatts för politiska påtryckningar i sin egenskap av JK, så faller också hans bärande argument bakom beslutet att lägga Bergströms och Isakssons skrivelse till handlingarna.

Den 25 juni gjorde Lambertz gällande att hans personliga erfarenheter fick honom att dra slutsatsen att det ”med stor sannolikhet” inte förekommer politiska påtryckningar i rättsliga frågor. Den 28 juni sade han sig ha personlig erfarenhet av just sådana påtryckningar.

Det går inte ihop.

Något nålstick mot en socialdemokratisk justitieminister är inte särskilt utmanande. Det är en helt annan sak att medverka till en öppen och angelägen diskussion om huruvida ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav – sextiofem av de senaste sjuttiofem åren – kan ha ätit sig in i de rättsliga strukturer som måste vara politiskt neutrala.

Under alla omständigheter är det svårt att frigöra sig från intrycket att Lambertz liksom inte tänkte sig för i sin jakt på rubriker mitt i sommarstiltjen. På tre dygn lyckades han ge två motstridiga besked. Därmed har han också väckt en misstanke om att han tog politiska hänsyn när han med vänster hand avfärdade skrivelsen från Hans Bergström och Anders Isaksson.

Synd. Göran Lambertz verkade ha mer civilkurage än så.