Inte som andra

Socialdemokraterna, valets stora förlorare, arbetar vidare med att justera sin politik. Nya partiledaren Mona Sahlin överlägger med vänsterpartiet och miljöpartiet. Skall oppositionen skapa en egen allians?

Bakom all denna aktivitet finns en gemensam nämnare:

Nästa val.

”Alliansen vinner 2010”, spådde Niklas Ekdal i DN förra söndagen.

Kanske. Kanske inte.

Det enda som står alldeles klart, tre år före valet, är att alliansregeringen hittills inte har rosat opinionsmarknaden.

Men tänk om ingen vinner.

Mitt i fokuseringen på 2010 är det lätt att bortse från den stora osäkerhetsfaktorn: Sverigedemokraterna.

Partiet, framvuxet ur rasistiska Bevara Sverige Svenskt, har ökat i varje val sedan 1988. Förra året vann det representation i ungefär hälften av landets kommuner och tog 2,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Partiet kryper allt närmare fyraprocentsspärren.

Eftersom det oftast väger jämnt mellan blocken kan Sverigedemokraterna, i värsta fall, bli vågmästare. En jämförelse med Ny demokratis kaotiska intåg i riksdagen 1991 ligger nära till hands. Då bildade Carl Bildt en borgerlig minoritetskoalition. Men Sverigedemokraterna representerar en ännu mer aggressiv variant av högerpopulism än Ny demokrati. Följden av deras eventuella riksdagsinträde skulle sannolikt bli ett blocköverskridande regeringsarrangemang.

Hur skall Sverigedemokraterna hindras från ett parlamentariskt genombrott? Och vilka är de, egentligen?

Professor Sören Holmberg tecknar ett lika precist som tänkvärt porträtt av Sverigedemokraterna i SOM-rapporten Det nya Sverige.

Partiet har sin bas i socioekonomiska grupper som lågutbildade unga män, landsbygdsbor och förtidspensionerade. Det bekräftar delvis statsvetaren Henrik Oscarssons ”förlorarhypotes”: väljare som känner sig hotade av snabba samhällsförändringar tenderar mer än andra att söka sig till partier av Sverigedemokraternas typ.

Partiets väljare utmärker sig också genom att vara formligen fixerade vid en bestämd fråga: samtliga Sd-väljare, 100 procent, tycker att det vore bra om Sverige tog emot färre flyktingar. I hela befolkningen är det 46 procent som är av den uppfattningen.

Sd-väljarna, varav många placerar sig själva i mitten på höger–vänsterskalan, intar emellertid också ståndpunkter som förknippas med partier till vänster. Framför allt är de tydliga EU-motståndare. De slår vakt om den offentliga välfärden – åtminstone för infödda svenskar.

Men viktigast är nog ändå detta: Sverigedemokraterna är landets i särklass mest impopulära parti.

På en skala mellan –50 (ogillar) och +50 (gillar) får partiet –32 i SOM-mätningen. Motsvarande tal för både socialdemokraterna och moderaterna är +3.

Före valet undvek de etablerade riksdagspartierna att legitimera Sverigedemokraterna genom att till exempel möta dem i offentliga debatter. Men efter valet började fronten ge vika.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och hans kollega i folkpartiet, Erik Ullenhag, mötte Sd-ledaren Jimmie Åkesson i TV8 i april. ”Vår utgångspunkt är att de ska behandlas som vilket parti som helst”, sade Schlingmann, som menar att det då ”syns vad de står för”.

När Mona Sahlin tillträdde som socialdemokratisk partiordförande i mars förklarade hon: ”Nu måste vi ta debatten mot Sverigedemokraterna!” En månad senare debatterade hon med Jimmie Åkesson i TV4.

Det finns dock inget som tyder på att denna mer öppna hållning har gett avsedd effekt. Tvärtom. I de senaste mätningarna från Sifo och Synovate Temo ökar Sverigedemokraterna något, till 3,7 respektive 3,3 procent.

Ola Larsmo, författare och frilansskribent, har nyligen utkommit med en välskriven och elegant komponerad bok, Djävulssonaten, som utifrån Bollhusmötet i Uppsala 1939 blottlägger och analyserar främlingsfientlighetens rötter och mekanismer.

Den 17 februari 1939, några månader efter Kristallnatten, kallades Uppsalas studenter till kårens tennishall för att ”taga ställning till statsmakternas eventuella beviljande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd i riket för viss utländsk, framför allt intellektuell arbetskraft”. Mötet, idag betraktat som en skamfläck, slutade med att församlingen motsatte sig att Sverige tog emot ett litet antal judiska läkare på flykt undan förföljelser i Tyskland. Lundastudenterna hakade snart på.

Larsmo skildrar spelet inför, under och efter mötet i Uppsala. Han redogör för hur öppet nazistiska krafter och vissa välkammade högerstudenter manövrerade för att sätta stopp för ”judeimporten”. Men han berättar också om mer allmänna politiska stämningar som ledde till en ytterst njugg flyktingpolitik. Dussintals avvisades vid gränsen mot det ockuperade Norge. En av dem var den judiske musikern Leiba Wolfberg från Oslo som skickades till Auschwitz, där han mirakulöst överlevde.

Vilt antisemitiska och pronazistiska utbrott var relativt sällsynta i svensk offentlighet på 1930-talet och under krigsåren. Inget nazistparti lyckades ta sig in i riksdagen. Budskapen var mer subtila än så. Och det är här som Larsmos framställning blir intressant i diskussionen om Sverigedemokraterna.

Ytligt betraktade innehåller partiets programtexter alla respektabla kodord: trygghet, harmoni, solidaritet. Partiet tar avstånd från rasism och slår fast att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är central.

En del formuleringar framstår närmast som välvilliga. Kravet på en ”restriktiv” invandringspolitik ackompanjeras av ”utökad flyktinghjälp i krisområdenas närhet”.

Så lät det även i Uppsala när en mer ”humanitär” studentfalang försökte dämpa det annars flyktingfientliga resolutio nsförslaget:

”Väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse, att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet.”

Invandring leder, enligt Sverigedemokraterna, till ”gruppmotsättningar”. Hela skulden läggs på invandringen och invandrarna. Här ekar den blivande högerledaren Fritiof Domös ord i riksdagen 1939 när han gick emot extra anslag för ”flyktingars uppehälle och yrkesutbildning”:

”Vi är lyckliga över att inte ha något judeproblem i det här landet, men vi måste akta oss för att skaffa ett sådant.”

Sverigedemokraterna vill att ”invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder begränsas till ett minimum”. I principprogrammet heter det att ett tryggt samhälle ”förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet”. Det är en städad variant av bondeförbundaren Otto Wallén 1939: ”Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam.”

Nu är det 2007 – och snart är det 2010. Sverigedemokraterna växer. Larsmo visar att vi har varit där förut. Omständigheterna är annorlunda, men de underliggande attityderna och argumenten är de samma nu som då. Att döma av opinionsmätningarna verkar mottagligheten på sina håll vara större idag än på 1930-talet.

Nej, Sverigedemokraterna är inte ”som vilket parti som helst”. Sverigedemokraterna är ett mycket speciellt parti på en mycket speciell punkt:

Det vägrar lära sig läxan från Uppsala 1939 – och bör behandlas därefter.

Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det mest avskydda av alla partier.

Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergs slutsats i Det nya Sverige:

”De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare – som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna – har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå.”

Som amerikanen säger:

Don’t mess with success.