Ljus över kommunismen

Det är för mycket begärt att en svensk tonåring skall veta att Gulag är den ryska förkortningen för Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger: Glávnoje upravlénije ispravítelno-trudovych lageréj. Men hon borde känna till att Gulag används som samlande beteckning på det omfattande sovjetiska lägersystem som slukade miljoner människoliv.

När Amnesty presenterade sin årsrapport 2005 förklarade organisationens generalsekreterare Irene Khan att amerikanska fångkomplex som det på Guantánamobasen utgör ”vår tids Gulag”.

Guantánamo är en skamfläck. USA:s styrande skall med kraft kritiseras för att de använder metoder som åsidosätter mänskliga fri- och rättigheter – och som därmed spelar terroristerna i händerna. Men Gulag?

Den absurda jämförelsen fick hård kritik. Anne Applebaum, belönad med Pulitzerpriset för sitt magnifika verk Gulag, menade att Amnesty höll på ”att fullkomligt misskreditera sig själv” genom att överge sin egen princip om politisk neutralitet.

Detta hade den trevliga flickan på Gustav Adolfs torg aldrig hört talas om. Och hon hade, som sagt, inte en aning om Gulag.

Hon är inte ensam.

Tidigare i år visade en Demoskopundersökning bland svenska skolelever att drygt 90 procent inte känner till Gulag. En ännu större andel, 99 procent, saknar kunskap om Det Stora Språnget, Maos vettlöst forcerade utvecklingsprojekt som kostade många miljoner kineser livet. Däremot har 95 procent kännedom om Förintelsen.

Nästan hälften av eleverna, 43 procent, tror att antalet dödsoffer för kommunistregimer understiger en miljon när det i själva verket rör sig om cirka 100 miljoner.

Något måste göras åt dessa gapande kunskapsluckor, särskilt i en tid då kommunistiska symboler förvandlas till accessoarer och öppet demokratiförakt omges av det ungdomliga upprorets romantiska skimmer.

Forum för levande historia, en myndighet som med utgångspunkt i Förintelsens fasor skall främja demokrati och tolerans, fick i slutet av förra året regeringens uppdrag att intensifiera sin upplysningsverksamhet när det gäller kommunismens förbrytelser.

I en artikel i Svenska Dagbladet förra söndagen redogjorde Eskil Franck, den nye överintendenten, för de aktiviteter som planeras. En del är riktade mot skolan, bland annat en lärarhandledning och ett elevmaterial med fakta och övningar.

Myndigheten, inrättad 2003, är inte okontroversiell. Vänsterpartiet vill, av lätt insedda skäl, lägga ner den. Det kan också diskuteras om statliga myndigheter bör ägna sig åt historieskrivning i opinionsbildande syfte. Men å andra sidan kan inte staten, vilket Eskil Franck framhöll, vara värderingsfri i grundläggande demokratifrågor.

Eller som journalisten, författaren och Östeuropakännaren Kjell Albin Abrahamson mer rakt på sak uttryckte det i Expressen den 18 augusti – ”i inget annat europeiskt land är det så legitimt att förneka kommunismens illdåd som i Sverige”.

Paul Hollander, ungersk-amerikansk sociolog, kallar fenomenet resisting disillusionment. Arkiv har öppnats, massgravar har lokaliserats, vittnen vågar berätta. Trots dessa förkrossande belägg för fruktansvärda och systematiska övergrepp håller somliga fast vid illusionen att det ändå var något bra med kommunistdiktaturerna. I sin senaste bok, The End of Commitment, citerar Hollander den i Sverige omsusade Noam Chomsky: ”Jämfört med de förhållanden som tvingats fram av amerikanskt tyranni och våld framstår Östeuropa under rysk dominans närmast som ett paradis.”

De som från vänster kritiserar information om kommunismens brott gör ofta gällande att det handlar om ”mccarthyism”, alltså en illvillig högerkomplott. De reflekterar inte över att de själva använder Joseph McCarthys mest typiska redskap: guilt by association.

Demoskopmätningen bland skolungdomar avfärdades inte primärt därför att den skulle vara missvisande, utan därför att den hade beställts av Föreningen för upplysning om kommunismen, UOK, en organisation kopplad till ”Timbrohögern”.

Debatten om det svenska kunskapsläget tog ny fart för några veckor sedan. Två skolbibliotekarier i Hägersten förklarade att politiska krafter bakom Forum för levande historia försöker ”vrida svenska skolelevers historiesyn åt höger”. En officiell skrift om kommunismens brott ”kommer inte över det här bibliotekets tröskel”, skrev de i Biblioteksbladet .

Bibliotekarierna fick stöd på Aftonbladets kultursida, som ställde en retorisk fråga:

”Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?”

Det står så: Västeuropa. Det var således Röda armén som landsteg i Normandie...

Rimligen är det en felskrivning, men den ger ett smått freudianskt intryck. Hos den svenska yttervänstern odlas – precis som i Vladimir Putins Ryssland – en föreställning om att det var Stalin och Röda armén som räddade friheten åt Europa och att Sovjetkommunismen måste bedömas därefter.

Militärt spelade den formidabla sovjetiska krigsansträngningen en avgörande roll för segern över nazismen. Det är ett historiskt faktum. Men demokratin räddades av de västallierade; i öst etablerades inga demokratier.

Friheten i Europa hade inte överlevt om andra världskriget enbart hade varit en kamp mellan nazism och kommunism. Det är ett annat historiskt faktum – som kommunismens apologeter dock har svårt att acceptera.

Ryskspråkiga ungdomar i Tallinn, hetsade av rysk propaganda, löpte i våras amok sedan myndigheterna beslutat att flytta en sovjetisk soldatstaty. De svenska sympatierna låg hos Estland, men i kommentarer och medierapportering märktes samtidigt en förebrående underton. Esterna föreföll inte respektera att det var sovjetiska soldater som befriade Baltikum från nazisterna. Ytterst sällan tydliggjordes den sjaskiga bakgrunden.

Sovjetunionen erövrade de baltiska staterna i juni 1940 som en direkt följd av Molotov-Ribbentroppakten, som gjorde Adolf Hitler och Josef Stalin till de facto allierade 1939–1941. De första massdeportationerna – 60 000 balter skickades iväg i godsvagnar – inleddes medan denna djävulspakt ännu var i kraft.

Nog föreligger det ett behov av upplysning – men också av en viktig distinktion.

Om kommunismens förbrytelser skrev Eskil Franck i Svenska Dagbladet:

”Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar.”

Formuleringen är problematisk: ”lika”.

Sammantaget mördade kommunistiska regimer långt fler människor än nazisterna: massavrättningar, slavarbete, deportationer, organiserade svältkatastrofer. Det pågår fortfarande i ett land som Nordkorea.

Men nazismen var likafullt unik i sin utstuderade kriminalitet. Ingen har formulerat det mer exakt än professor Yehuda Bauer, världens förmodligen främsta auktoritet på Förintelsen:

”Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget.”

Arbetet med att sprida kunskap om kommunismens brott är djupt angeläget, men får aldrig bedrivas på ett sådant sätt att det kan utnyttjas för relativisering av Förintelsen. Denna insikt måste genomsyra alla de aktiviteter som nu dras igång av Forum för levande historia.

Det är illa, mycket illa, om 90 procent av Sveriges skolungdomar inte känner till Gulag. Men det är också illa om 5 procent fortfarande inte har kunskap om Förintelsen.