Hur det borde vara

*I måndags, på ettårsdagen av deras valseger, släppte de fyra regeringspartierna en gemensam rapport, Fler i arbete – första året med alliansregeringen, för att visa att de har ”gjort mer än vad många hoppats och trott”.

*I tisdags, när riksdagen öppnade, läste statsminister Fredrik Reinfeldt (m) upp sin andra regeringsförklaring.

*I torsdags presenterade finansminister Anders Borg (m) en rekordstark budget.

Alliansen hoppas på nystart efter en opinionsmässigt bedrövlig inledning. Trots de goda tiderna ger Sifo det rödgröna blocket en ledning med över 10 procentenheter – vilket gör frågan ännu mer angelägen:

Vad vill socialdemokraterna?

Mona Sahlin, partiledare sedan mars, har lyckats bra med att inte ge klara besked. Hon vill, så där i största allmänhet, strama upp skolpolitiken, driva en mer propalestinsk linje i Mellanöstern och hitta nya former för samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet. Hon vill också, sade hon i tisdagens Rakt på med K-G Bergström, ge pappor ”en andra chans” att vara hemma med sina barn.

Sahlin har varit ytterst återhållsam med riktigt konkreta utspel. Egentligen har hon bara gjort två: ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen skall återställas till 80 procent och 15 miljarder kronor skall satsas på förorterna.

I ett annat avseende är Sahlin och socialdemokraterna desto tydligare. Regeringspolitiken är, heter det, djupt orättvis, kallt cynisk och illa genomtänkt. Alliansens så kallade vitbok från i måndags bemöttes direkt med en socialdemokratisk katalog över borgerliga försyndelser: Ett år under borgarna – vem firar? Klyftorna växer. Otryggheten griper omkring sig. Budskapet hamrades in av socialdemokraternas Pär Nuder i riksdagens budgetdebatt.

Oppositionens primära uppgift är förvisso att opponera. Men det anmärkningsvärda med den socialdemokratiska oppositionen är att den hittills varit närmast renons på egna alternativ. Den är reaktiv, inte konstruktiv.

Mona Sahlins förklaring är att partiet behöver tid för omprövning efter valnederlaget. I våras tillsattes rådslagsgrupper på fyra områden: jobb, välfärd, utrikespolitik och miljö. En undergrupp till välfärdsgruppen har behandlat skolfrågor. Grupperna har tagit fram material som nu skickas ut för diskussion. Processen skall vara avslutad i tid till partikongressen 2009, ett år före nästa val.

Socialdemokraternas behov av debatt och reflektion måste respekteras. Men det får inte ursäkta en politik utan innehåll.

Det socialdemokratiska sökandet beskrivs ofta i termer av modernisering och förnyelse. Men det handlar också om rötter. ”Nu vänder vi åter till gammal traditionell arbetarrörelsemoral”, sade en centralt placerad socialdemokrat i DN nyligen.

Frågan är hur öppet och mottagligt partiet vågar vara i mötet med sitt eget idéarv.

En återkommande socialdemokratisk kritik är att ”borgarna” piskar människor till arbete. Genom skattesänkningar och justeringar i trygghetssystemen ökas skillnaden i ekonomiskt utfall mellan att arbeta och inte arbeta. Regeringens metoder kan diskuteras, men att stärka incitamenten för egen försörjning var en bärande målsättning för socialdemokratins teoretiker. Och de var ingalunda främmande för olikheter i ekonomiskt utfall.

Rickard Sandler (1884–1964) gjorde ingen större lycka som politisk ledare: kortvarig statsminister 1925–1926, kontroversiell och med tiden isolerad utrikesminister på 1930-talet. Men som tänkare betydde han mycket.

Sandler, svindlande begåvad, hade drag av renässansmänniska. Han var akademiker och agitator, han översatte Karl Marx Das Kapital och gav redan 1911 ut en banbrytande skrift med statistiska uppgifter, Samhället sådant det är, i syfte att ”lämna brukbara vapen i kampen för ’samhället sådant det borde vara’”. Han grundade ABF, blev chef för Statistiska centralbyrån och utredde säkerhetstjänsten och grundlagen. Ovanpå allt detta var han musiker och chifferexpert.

Som ung riksdagsman tillhörde Sandler partivänstern och var huvudförfattare till det marxistiskt färgade partiprogrammet från 1920. Det året, när Hjalmar Branting bildat den första socialdemokratiska ministären, tillsattes en statlig utredning med uppgift att studera socialiseringsfrågan.

Socialiseringsnämnden arbetade i sexton år. Sandler ingick nästan hela tiden; 1920–1925 var han ordförande.

Utan att binda sig för ett system producerade denna märkliga kommitté mängder av betänkanden som vände och vred på ämnet. Sandler, som successivt distanserade sig från sin ungdomliga radikalism, satte punkt för projektet med Utkast till ett principbetänkande i två delar. Den första och mer principiellt hållna delen, Socialiseringsproblemet, är en elegant och fascinerande liten volym. I sin stora idéstudie beskrev Herbert Tingsten Socialiseringsproblemet som ”en icke oviktig etapp i den svenska socialdemokratiens ideologiska utveckling”.

Sandler var övertygad antikapitalist och avfärdade den fria prisbildningen som ”ren metafysik”. Men när han skulle definiera ett bättre folkhushåll förde han ett resonemang som borde föranleda viss eftertanke bland socialdemokrater som idag tillbakavisar varje åtgärd som stärker de ekonomiska drivkrafterna för arbete:

”Folkhushållet bör utnyttja allas förmåga att bidra till sin och andras försörjning ... Människorna försörja varandra bättre genom att försörja sig själva så gott de kunna ... Det är därför ett företräde hos ett folkhushåll, om dess hela struktur förmår stimulera envar samhällsmedlem till egna prestationer.”

Så kommer det:

”Att andel i prestationer och andel i resultat ställes i ett direkt samband är ur denna synpunkt ett berättigat tillgodoseende av det samfällda intresset.”

Andel i prestation. Andel i resultat. Det skall med andra ord löna sig att arbeta.

Nils Karleby (1892–1926) var redaktör för Tiden och sekreterare i Socialiseringsnämnden fram till dess att tuberkulos tog hans liv. Karlebys bok Socialismen inför verkligheten utövade stort inflytande på unga socialdemokrater som Tage Erlander.

Där formulerade Karleby en odogmatisk socialism som lyfte fram och analyserade marxismens mer reformistiska sidor. Karleby var naturligtvis inte främmande för statliga ingripanden och reformer för att främja arbetarklassens intressen. Tvärtom. Men hans grundinställning var snarare individualistisk än kollektivistisk:

”Samhället består av och funktionerar endast och uteslutande genom enskilda individer.”

Trygghet möjliggörs först och främst av en effektiv och konkurrenskraftig ekonomi, menade Karleby, som hade en tämligen osentimental syn på arbetslösheten:

”’Arbetslöshet’ är alltid brist på tillgång till önskad inkomst, icke på arbete.”

Och det är svårt att förena Karlebys slutsatser med senare tiders strävan efter långtgående löneutjämning:

”Under förutsättning, att grundsatsen om det fria yrkesvalet upprätthålls och det således står den enskilde fritt att utan kommando av offentlig myndighet bestämma över användningen av sin arbetskraft, är arbetslönen medlet att åstadkomma arbetskraftens fördelning på näringslivets olika områden.”

Därför måste lönerna, fortsatte Karleby, ”skifta med skiftande förutsättningar”:

”Just skiftningarna äro de anvisningar, samhällsproduktionen ger den enskilde om hans lämpligaste plats ... Auktoritärt bestämmande över den enskildes yrkes- och platsval är det enda alternativet till arbetslönen såsom regulator. Vill man icke acceptera det förra, är det uteslutet att upphäva det senare.”

En socialdemokrati som letar efter svar på framtidens frågor kan, om den vill och vågar, finna vägledning i sitt förflutna. Inte i 1970-talets offentliga excesser, kollektivism och regleringsiver, utan i de spännande och frigörande idéer som lade grunden till en politisk epok präglad av tillväxt, arbete och sociala framsteg.

Ett parti som vilar på detta rika arv måste kunna avkrävas besked om ”samhället sådant det borde vara”. Även under en orange vecka.