I huvudet på Reinfeldt

I Synovates decembermätning (DN 22/12) var gapet mellan de fyra regeringspartierna och den rödgröna oppositionen 17,9 procentenheter. Sedan valet hösten 2006 har Reinfeldts moderater tappat 4,4 procentenheter medan socialdemokraterna har ökat med drygt 11 procentenheter.

Mest oroande för regeringen var att Statistiska centralbyråns stora novemberundersökning – som ett omen från det förflutna – gav egen majoritet åt socialdemokraterna och vänsterpartiet, det gamla socialistiska blocket.

I Sifos återkommande mätning av förtroendet för partiledarna (AB 26/12) passerades Reinfeldt av socialdemokraternas Mona Sahlin. Några dagar senare (AB 1/1) kom ytterligare en Sifoundersökning som visade att endast fyra av tjugotvå statsråd får godkänt.

Kan regeringen bryta sin dödsspiral 2008?

Ja – under fem förutsättningar:

1 Att ekonomin fortsätter att utvecklas positivt. Hittills har sjunkande arbetslöshet och ökande realinkomster inte gynnat regeringen. Men ju längre de goda tiderna håller i sig, desto större möjligheter får den att plocka opinionsmässiga poäng.

Här kan regeringen inte känna sig helt lugn. Konjunkturen mattas och Riksbanken varnar för ett spöke som de flesta trodde var utdrivet: inflation.

I öppna och konkurrensutsatta ekonomier som den svenska har regeringar begränsade instrument för att påverka på kortare sikt, men de kan undvika att förvärra problem på längre sikt.

Produktivitetsutvecklingen är svag. Det ökar företagens kostnader – och inflationstrycket. Då kan man fråga sig om det är särskilt välbetänkt att inrikta så mycket av näringspolitiken på att stimulera nya företag och nya jobb i en lågproduktiv och ”hushållsnära” tjänstesektor.

2 Att den borgerliga alliansen återupplivas. Efter valet har de fyra partiledarna bara framträtt tillsammans sporadiskt. På den gemensamma hemsidan pågår nästan ingen aktivitet.

Bortsett från en och annan skärmytsling fungerar samarbetet mellan regeringspartierna smidigt, men inför valet 2010 måste de ta itu med konfliktladdade frågor som skjutits åt sidan. Inte minst gäller det energipolitiken. Och när valet närmar sig – i höst är det halvtid i mandatperioden – ökar frestelsen för partierna att profilera sig på varandras bekostnad. I synnerhet om det nuvarande opinionsläget står sig.

Detta kan bara hanteras inom ramen för ett samarbete byggt på givande och tagande – likt den allians som var ett succékoncept i valet 2006.

Reinfeldt indikerar (SvD 24/12) att han ser ”ett behov av att fördjupa alliansen, med inriktning på nästa val, under 2008”. Det är upp till bevis.

3 Att politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande.

När opinionsraset började, omedelbart efter maktskiftet 2006, satte regeringen sitt hopp till sänkt skatt på arbetsinkomster. Från den 1 januari 2007 skulle jobbskatteavdraget ge förvärvsarbetande en tusenlapp mer i plånboken varje månad, även om sänkningen för låginkomsttagarna stannade vid 500 kronor. Nu vid årsskiftet trädde ytterligare en skattesänkning i kraft, fast med lägre belopp.

Detta har, i kombination med skärpningar i trygghetssystemen, lett till ökade incitament för egen försörjning och därmed ökad sysselsättning. Utmärkt. Men politiken har inte gett utdelning i opinionen. Ty väljarna vägleds inte enbart av privatekonomiska kalkyler. De tar också hänsyn till andra, mer övergripande aspekter, vilket statsvetarprofessorn Leif Lewin visade i boken Det gemensamma bästa på 1980-talet, låt vara att en del av hans slutsatser framstår som en smula idylliska.

Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart ”tala till hjärnan, utan också till hjärtat”.

4 Att utmaningen från oppositionen tas på allvar. Vid Reinfeldts tillträde som statsminister fick Sverige sin första majoritetsregering på ett kvartssekel. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.

Följaktligen avfärdades Mona Sahlins invit (DN 29/12) till en bred uppgörelse om skolpolitiken. Det kan ha varit ett misstag.

Sahlins utspel, sekonderat av lärarfacken, hade förvisso ett ultimativt inslag, ägnat att lugna socialdemokratins museivakter: regeringen måste skjuta upp beslutet om skriftliga omdömen för sjuåringar. Men Sahlin, som personligen markerat en vilja att ompröva delar av den socialdemokratiska skolpolitiken, har en poäng när hon betonar vikten av stabila spelregler för skolan. Samtal mellan regeringen och socialdemokraterna hade, förutom eventuella resultat, kunnat blottlägga en spricka inom oppositionen, eftersom vänsterpartiets Lars Ohly har reagerat kraftigt mot Sahlins propåer om tydligare kunskapsmål.

Mona Sahlin, som i mars efterträdde Göran Persson som partiordförande, har lämnat vaga besked om förnyelsen av s-politiken. Först vid kongressen 2009 klarnar bilden. Men var Sahlin står i viktiga frågor är redan känt. Hon är t ex en entusiastisk EU-anhängare. Samtidigt är hon inställd på att 2010 bilda regering med två EU-fientliga partier, miljöpartiet och vänsterpartiet.

Vänsterpartiet håller kongress i juni. Inget tyder på en omprövning av den nykommunistiska linje som fjärmar partiet från en modern socialdemokrati som bejakar marknadsekonomi och globalisering.

Regeringen har alla möjligheter att peka på – och exploatera – de djupa förkastningar som löper genom oppositionsblocket. Om den vill.

5 Att statsministern slutar skylla ifrån sig. Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är ”en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal”. Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera.

Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt.

Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och ”det kommenterande Sverige”.

I en intervju i september (Fokus nr 27/07) beklagade sig Reinfeldt över ”medielogiken” och exemplifierade med hur han ”frustande av vilja att berätta” anlänt till invandrartäta Ronna – bara för att få frågor om Lars Danielsson. Det massmediala genomslaget för allt det goda som regeringen uträttar är, menade han, ”knappast mätbart”.

I SvD-intervjun på julafton ojade sig Reinfeldt, apropå Ulrica Schenströms avgång efter en blöt krogkväll, över oproportionerlig personfixering.

Visst dominerar de rödgröna sympatierna i den breda journalistkåren och visst finns det betydelsefulla mediekanaler, främst inom public service, som gynnar vänstersidan. Det framgår av den forskning som bedrivs av bland andra journalistikprofessorn Kent Asp. Men Asps studie av valrörelsen 2006 visade också att alliansen fick en på det hela taget mycket positiv bevakning. Då hade Reinfeldt inga kritiska synpunkter på ”medielogiken”. Vill han verkligen veta hur professionella och självständiga medier fungerar och prioriterar kan han med fördel ägna en stund åt Hotat revir, en samling tankeväckande kolumner signerade Mats Bergstrand, chefen för DN Debatt.

Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.

Det måste inte bli värre. Men det kan bli det. Avgörandet ligger framför allt hos Fredrik Reinfeldt. Något för honom att hålla i huvudet under 2008.