Vem kan bli miljonär?

Från och med i år har propositionen en ny utformning. Den skall dra upp mer allmänna riktlinjer medan detaljerade reformförslag redovisas i höstbudgeten. Syftet är att effektivisera budgetarbetet.

Det är redan känt att vårpropositionens budskap blir mindre optimistiskt än höstbudgetens. I höstas beräknades tillväxten bli 3,2 procent i år. Men i januari skrevs prognosen ned ganska rejält och nu hamnar den på 2,1 procent i år och 1,8 procent nästa år. Arbetslösheten ökar något under andra halvåret. Den viktigaste förklaringen till avmattningen är den amerikanska kreditkrisen, som lett till finansiell oro runt om i världen.

Men på det hela taget går det bra för Sverige.

Förra året tog Sverige ännu ett kliv uppåt i OECD:s så kallade välståndsliga: från fjortonde till nionde plats, enligt preliminära siffror.

Välståndsligan är en jämförelse av köpkraftskorrigerad BNP per invånare bland 30 OECD-länder. Efter krisen i början av 1990-talet – och som sämst en artondeplacering – har Sverige segat sig uppåt i tabellen, även om det fortfarande är långt till det tidiga 1970-talets fjärdeplats.

Sverige är inte bara rikt. Sverige är ett av de rikaste länderna i världen.

Men hur rika är svenskarna?

Statistiska centralbyrån, SCB, offentliggjorde häromveckan nya siffror om befolkningens förmögenhet. Vid första anblick ser det riktigt uppmuntrande ut: antalet miljonärer ökar.

År 2006 fanns det i Sverige 1 559 371 personer med en nettoförmögenhet – tillgångar minus skulder – på över en miljon kronor. Det motsvarar 17,1 procent av befolkningen. Sju år tidigare hade Sverige 783 342 miljonärer, en andel på 8,8 procent. Den främsta förklaringen till denna miljonärsexplosion är kraftiga värdeökningar på småhus och bostadsrätter, främst i storstadsregionerna.

När SCB tittar närmare på svenskarnas finansiella tillgångar – sparmedel som snabbt kan användas – blir emellertid siffrorna mindre imponerande. Då krymper antalet miljonärer till knappt 400 000.

Drygt två miljoner personer saknar finansiella tillgångar överhuvudtaget. Ytterligare ett par miljoner har mindre än 25 000 kronor på kontot. Det betyder att närmare hälften av invånarna i ett av världens rikaste länder inte klarar, eller har svårt att klara, oförutsedda utgifter. Bara en tredjedel förfogar över finansiella tillgångar värda mer än 100 000 kronor.

Bilden bekräftas av en undersökning bland LO-anslutna som AMF Pension presenterade i måndags: 31 procent har inga pengar sparade. Bland de LO-medlemmar som har skaffat sig en buffert har över hälften, 53 procent, tillgångar som understiger 20 000 kronor.

Nationalekonomen Dick Kling gav förra året ut Radhusproletärer och ombudskapitalister. Titeln är en smula provocerande, liksom en del av Klings slutsatser och rekommendationer. Men boken erbjuder en nyttig och pedagogisk statistik- och faktasammanställning.

Numera är det möjligt att inom ramen för Luxemburg Wealth Study jämföra förmögenhetsläget i en grupp OECD-länder, inklusive Sverige. Det visar sig då att svenskarna är ”fattigast”. Den genomsnittlige svensken har, trots högre inkomst, en väsentligt mindre förmögenhet än den genomsnittlige italienaren. Även finländaren och britten är mer välbeställda. Andelen invånare i Sverige som saknar nettoförmögenhet, eller tyngs av en nettoskuld, är högre än motsvarande andelar i Italien och USA.

Sverige har dessutom en mycket ojämn förmögenhetsfördelning, ett förhållande som strider mot den svenska självbilden. I sådana jämförelser används Ginikoefficienten, där 0 representerar en helt jämn fördelning och 1 en maximalt ojämn fördelning. Sverige har den mest ojämna fördelningen bland de undersökta länderna: 0,89. I USA är den 0,81. Jämnast är förmögenhetsfördelningen i Italien: 0,61.

Att det ser ut så här beror framför allt på att det är nästintill omöjligt för svenskar i normala inkomstlägen att genom eget arbete skrapa ihop en förmögenhet. Ty beskattningen av arbete gör Sverige till ett särfall. Det framgår av en studie som professor Sven-Olof Lodin har genomfört på uppdrag av Swedbank.

Trots skattesänkningar efter maktskiftet 2006 – i torsdags aviserade de fyra borgerliga partiledarna ett tredje steg i jobbavdraget – så minskar inte de svenska skatterna på arbete jämfört med omvärlden.

Svenska skatter och avgifter på arbete i förhållande till BNP ligger idag 50 procent över genomsnittet i EU och 24 procent över den danska nivån, konstaterar Lodin, som med hänvisning till Sveriges konkurrenskraft efterlyser en sänkning av den statliga inkomstskatten med 5-10 procentenheter.

Den stora skattereformen kring 1990 utgick från en lika sund som enkel princip:

Vanliga inkomsttagare skulle bara betala kommunalskatt på 30 procent, höginkomsttagarna skulle därutöver erlägga statsskatt på 20 procent. Marginalskatten skulle inte överstiga 50 procent.

Men i mitten av 1990-talet, efter krisen, införde den socialdemokratiska regeringen en särskild värnskatt på 5 procent för de högsta inkomsterna – för de riktigt rika, om man så vill. Denna och andra förändringar har slagit sönder skattereformen; den högsta marginalskatten uppgår nu till cirka 60 procent.

Skatteskalan innehåller två brytpunkter, en för statsskatt, en för värnskatt. I dessa deklarationstider känns det naturligt att utgå från de brytpunkter som gällde 2007: 328 600 kronor per år respektive 488 600 kronor per år.

En höginkomsttagare är alltså, med svenska mått mätt, en person som förra året tjänade 27 400 kronor i månaden. Och enligt svensk definition är höjden av rikedom en månadslön som förra året uppgick till 40 700 kronor i månaden.

Är dessa nivåer rimliga? Det är en politisk och ideologisk fråga. Men i ett internationellt perspektiv ter de sig lätt absurda. Den högsta marginalskatten i Tyskland är 47,5 procent – och gäller endast inkomster som överstiger 2,2 miljoner kronor.

Under alla omständigheter framstår den svenska beskattningen av arbete som djupt problematisk i mötet med globaliseringens utmaningar. Utbildning, innovationer och nyföretagande har avgörande betydelse för konkurrenskraften. Men värnskatten, som alliansregeringen håller fast vid, fungerar i praktiken som ett slags straffskatt på högre utbildning. Och svenskarnas relativa brist på privata tillgångar kan, åtminstone delvis, förklara varför Sverige tillhör EU:s bottenskikt när det gäller andelen företagare bland de sysselsatta: det saknas personligt startkapital.

Med Dick Klings formulering har svenskarna ”bytt sparbanken mot staten”. Tack vare skattefinansierade transfereringar och subventioner är svenskarna inte hänvisade till privata medel för sin grundläggande trygghet. Vad vi betalar i skatt får vi tillbaka i form av välfärd, heter det.

Modellen, som åtnjuter brett folkligt stöd, har förtjänster, vilket märks i lite bredare välståndsjämförelser, t ex från FN:s utvecklingsprogram UNDP. Enligt UNDP:s senaste Human Development Index – som väger samman BNP, livslängd och utbildning – ligger Sverige på en hedrande sjätteplats. Finland ligger elva och USA tolva. Italien får nöja sig med en tjugondeplats.

Men frågan är om höga välfärdsambitioner måste innebära mindre privata tillgångar. Välfärden i Kanada och Finland har – minst – samma kvalitet som den svenska. Ändå är kanadensarna och finländarna mer förmögna.

Att vi får tillbaka vad vi ”sätter in” via skatten är en sanning med modifikation. En genomsnittlig svensk betalar 6,8 miljoner kronor i skatt under sin livstid – och får tillbaka 5,6 miljoner kronor. För att få tillbaka rubbet måste man leva riktigt länge; för män går break-even vid 90 år.

Det är alldeles utmärkt att politikerna effektiviserar

budgetprocessen. Men det vore ännu bättre om de verkligen tog itu med ett skattesystem som är så uppenbart kontraproduktivt – och som gör en stor del av landets befolkning privatekonomiskt beroende av statens välvilja.

De kan ju alltid börja med att återgå till skattereformens ursprungliga principer.

MER ATT LÄSA: Svenska skatter och omvärldsbeskattningen – en jämförelse mellan skatteuttaget i Sverige och fjorton viktiga omvärldsländer (Swedbank) av Sven-Olof Lodin. Radhusproletärer och ombudskapitalister – om svenskarnas förlorade förmögenheter (Timbro) av Dick Kling. Attitydundersökning i SAF LO-gruppen. En kvantitativ målgruppsundersökning (AMF Pension) av Ullrica Belin, Jonas Björngård och Robert Andersson. www.scb.se.