Dubbelt klimathot

Ett försvar som öppet medger att det inte kan fullgöra sin allra viktigaste uppgift: att värna landet.

Hur kunde det gå så illa?

Att försvarsledningen har misslyckats med den ekonomiska styrningen är tydligt. Ett ”svart hål” på 1,5 miljarder kronor tvingar fram panikartade nedskärningar. Ekonomistyrningsverket, ESV, rekommenderar, på goda grunder, utökade ekonomiska befogenheter för Försvarsmaktens civila generaldirektör.

Överbefälhavaren behöver en överförmyndare.

Men liksom andra offentliga verksamheter är försvaret beroende av politiska beslut. Där har det brustit länge med otydliga riktlinjer och orealistiska förväntningar i omställningen från invasions- till insatsförsvar. Det politiska vanstyret har nu kulminerat under en regering som leds av de traditionellt försvarsvänliga moderaterna.

Perioden 1997–2005 föll de svenska försvarsutgifternas andel av BNP från 2,1 till 1,5 procent, en kraftigare minskning än i Finland och Norge. Samtidigt åläggs försvaret allt större uppgifter internationellt. Regeringen vill fördubbla den internationella kapaciteten – parallellt med stora besparingar. Ekvationen går inte ihop.

De återkommande neddragningarna har motiverats med en gynnsam utveckling av säkerhetsläget i Sveriges närområde. Berlinmuren, Warszawapakten och Sovjetunionen tillhör historien.

Det stämmer att Sverige aldrig har varit säkrare. För tillfället. Men en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik måste utgå från långsiktiga riskbedömningar.

Den parlamentariska Försvarsberedningen kom i slutet av förra året fram till att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid”. Istället har nya hot uppenbarat sig. I sin omvärldsanalys pekade Försvarsberedningen särskilt på de ”globala miljöutmaningarna och klimatförändringarna”:

”De utgör de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och fundamentala levnadsvillkor.”

Om det linjära sambandet mellan utsläpp och effekter bryts förändras klimatet snabbare och ”med mycket mer allvarliga konsekvenser än vad som hittills varit möjligt att förutse”. Men, tillägger beredningen, ”Sverige och närområdet förväntas bli relativt lindrigt drabbat”.

Faktum är att en viktig del av närområdet redan har drabbats av en dramatiskt accelererande uppvärmning:

Arktis.

De säkerhetspolitiska konsekvenserna – internationellt allt mer uppmärksammade – verkar dock inte bekymra svenska politiker.

I augusti förra året steg två ryska miniubåtar ned fyra kilometer under Nordpolen och placerade ut en rysk titanflagga på havsbottnen. Expeditionen, under ledning av den ryske parlamentsledamoten Artur Tjilingarov, hade Kremls välsignelse. Syftet var, enligt Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, att ”bevisa att vår kontinentalsockel sträcker sig ända till Nordpolen”. Ryssland har i många år hävdat att den ryska kusten är förenad med Nordpolen via Lomonosovryggen. ”Arktis är vårt”, förklarade Tjilingarov.

Expeditionen utlöste febril aktivitet. Den kanadensiske premiärministern Stephen Harper tillkännagav att Kanada skall skaffa sig nya patrullbåtar avsedda för Arktis och bygga en ny djupvattenhamn på Baffin Island. Sedan var det Danmarks tur. Regeringen i Köpenhamn meddelade att den satsar 20 miljoner kronor på att ta fram underlag för danska anspråk i Arktis.

Även Norge har gjort framstötar. Och USA har de senaste åren skickat sin enda fungerande oceangående isbrytare – Ryssland har arton – på sommarexpeditioner till Arktis.

Ryssland, Kanada, Norge, Danmark och USA utövar suveränitet i arktiska land- och havsområden. Dessa länder förfogar också över exklusiva ekonomiska zoner, EEZ, där de har jurisdiktion över t ex resursutvinning och forskning. Men flera gränstvister, bland annat i Barents hav, förblir olösta.

I Arktiska rådet, bildat 1996, samarbetar åtta länder, framför allt när det gäller miljön. Rådet, där Sverige ingår, får emellertid inte befatta sig med säkerhetspolitiska aspekter. Det viktigaste folkrättsliga instrumentet för arktiska frågor är FN:s havsrättskonvention, Unclos, från 1982, men den är inte specifikt avsedd för Arktis och har inte ratificerats av USA.

Arktis saknar alltså ett samlat, övergripande och bindande regelverk, liknande 1959 års Antarktisfördrag, som slår fast att Antarktis endast får användas för fredliga ändamål.

I detta juridiska och politiska ingenmansland, delvis beläget i Sveriges omedelbara närhet, har Ryssland initierat en kapplöpning om resurser och vattenvägar. Och det hänger direkt samman med den globala uppvärmningen: ett av världens mest otillgängliga områden börjar bli tillgängligt.

Det arktiska istäcket krymper med alarmerande hastighet. Varje sommar överträffas det föregående årets issmältning. Förra sommaren var istäcket bara hälften så stort som femtio år tidigare. Den mytomspunna Nordvästpassagen – förbindelsen mellan Atlanten och Stilla havet norr om det amerikanska fastlandet – öppnades för trafik.

Nya beräkningar tyder på att Arktis kan vara isfritt sommaren 2013. Därmed blir det lättare att exploatera Arktis enorma rikedomar: fisk, timmer, bly, magnesium, nickel, zink, färskvatten och – framför allt – olja och gas. Enligt vissa uppskattningar rymmer Arktis en fjärdedel av den gas och olja som ännu inte har lokaliserats. Men det dröjer sannolikt flera decennier innan fossila tillgångar i det inre av Arktis kan utvinnas. De tekniska problemen är gigantiska.

Närmare i tiden ligger en formlig transportrevolution.

Adolf Erik Nordenskiöld behövde mer än ett år när han 1878–1879 besegrade Nordostpassagen, sjövägen mellan Atlanten och Stilla havet norr om det europeiska och asiatiska fastlandet. Vega, Nordenskiölds fartyg, satt i månader fast nära Berings sund.

Sedan dess har det hänt en hel del med klimatet.

Inom de närmaste tio åren kan det bli möjligt att bedriva storskalig sjöfart i Arktis. Med Nordvästpassagen krymper avståndet från Seattle till Rotterdam med nästan en fjärdedel. Med Nordostpassagen minskar avståndet från Rotterdam till Yokohama med 40 procent.

Följaktligen kommer länder som Ryssland och USA att öka sin militära närvaro i Arktis för att skydda farleder, markera territoriella anspråk och genomföra övningar.

Arktis var strategiskt betydelsefullt under det kalla kriget; Kolahalvön utgjorde Sovjetunionens viktigaste basområde. I framtiden får Arktis – inbegripet Kolahalvön – ännu större betydelse.

Det säger sig självt att en tilltagande militarisering av en så oreglerad och omtvistad region medför säkerhetspolitiska komplikationer för ett nordeuropeiskt land som Sverige. Och att den största av dessa komplikationer är ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland, som de senaste fem åren har ökat sina försvarsutgifter med nästan 30 procent i reala termer.

Håkan Syrén distanserade sig i torsdags från Försvarsberedningen och menade att Rysslands agerande, inte minst energipolitiskt, är en osäkerhetsfaktor. Men det är svårt att urskilja några tecken på tillnyktring bland politikerna. Försvarsberedningen var enig i sin omvärldsanalys. Den borgerliga regeringen sitter fast i kameralt tänkande. En socialdemokratisk koalition med miljöpartiet och vänsterpartiet efter valet 2010 lär knappast prioritera försvaret.

Återstår bara att påminna om att politiska bedömningar har slagit fel förut – och att det tar lång tid att bygga upp ett nedmonterat försvar.

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas.”

Så stod det i propositionen inför 1925 års nedrustningsbeslut. Då, efter första världskriget, skulle den eviga freden garanteras av Nationernas förbund, NF. Elva år senare, när situationen förändrats, inleddes en svensk upprustning. Den fullbordades 1947. Två år efter andra världskrigets slut.