Nu testas Riksbanken

Ägg har blivit 11 procent dyrare. Knäcke­brödet kostar 12 procent mer. För att inte tala om osten – plus 18 procent.

Köttet som läggs på grillen har också ökat rejält i pris. Nötkött med 17 procent, fläskkött med 6 procent.

Bakom denna lättsmälta iakttagelse skymtar ett allvarligt problem, som den förre statsministern Göran Persson (s) nyligen pekade på vid ett framträdande i London.

”Inflationen är den största omfördelaren av köpkraft från dem som bara lever på lön och pension till de som har fasta tillgångar. Det är en fördelningspolitisk tragedi om inflationen tillåts ta fart igen”, sade han enligt Dagens Industri.

Persson, som under 1990-talets första hälft var med om att knäcka den svenska inflationen, har alldeles rätt. Inflation är spekulantens bästa vän och den fattiges värsta fiende. Och den är tillbaka.

Förhoppningsvis blir det ett tillfälligt besök.

Varningarna kommer allt tätare. I onsdags framhöll OECD att pristrycket i svensk ekonomi fortsätter att öka trots konjunkturavmattningen. Det är lite illavarslande. Ett par dagar tidigare konstaterade Internationella valutafonden, IMF, att ökande inflation är ett av få verkliga orosmoment när det gäller Sveriges ekonomiska utsikter.

Det är Riksbankens uppgift att hålla inflationen i schack. Det sker via penningpolitiska åtgärder, främst räntejusteringar. Vid Riksbankens senaste penningpolitiska möte i april beslutades att reporäntan – det instrument som påverkar den allmänna räntenivån – skulle ligga kvar på 4,25 procent. Men en av medlemmarna av Riksbankens styrande direktion, Svante Öberg, har redan flaggat för ”en något högre sannolikhet för en höjning” under året. Kanske redan vid det penningpolitiska mötet i juli.

Det är en svår avvägning: å ena sidan måste inflationsimpulserna dämpas, å andra sidan riskerar en räntehöjning att fördjupa konjunkturnedgången.

Ökande inflation är inte enbart ett svenskt problem. Den genomsnittliga inflationen i världen är 5,5 procent, den högsta siffran på nio år. Inflationen ökar i USA lika väl som i euroområdet. Men framför allt ökar den i snabbväxande utvecklingsekonomier, där politiskt kontrollerade centralbanker drar sig för att ingripa. Inflationstakten i Kina är den högsta på tolv år.

De viktigaste orsakerna är ett skyhögt oljepris, som främst drabbar rika länder, och stigande livsmedelspriser, som framför allt slår mot fattiga. Men det hänger också samman med en förändrad dynamik i globaliseringsprocessen. Förut bidrog exporten av billiga produkter från de snabbväxande ekonomierna till att hålla priserna nere. Nu, med kraftigt ökande efterfrågan i jätteländer som Kina och Indien, pressas priserna uppåt.

Alla prishöjningar är inte inflation. Vissa varor kan t ex bli dyrare därför att de är svåra att få tag på. Det kallas relativprisförändringar. Inflation är en fortlöpande ökning av den allmänna prisnivån.

Det vanligaste svenska måttet på inflation är förändringen i konsumentprisindex, KPI, en ”korg” med varor och tjänster. Riksbankslagen stadgar att penningpolitikens syfte är att ”upprätthålla ett fast penningvärde”. Sedan 1995 har Riksbanken därför ett inflationsmål som innebär att KPI skall öka med 2 procent om året med ett toleransintervall på plus eller minus 1 procentenhet. I april, den senast redovisade månaden, var inflationstakten 3,4 procent.

Ett annat mått, med mer långsiktig betydelse, är den underliggande inflationen. Där är mer tillfälliga prisförändringar bortrensade. Den underliggande inflationen var i april 2,4 procent. Förra året var den omkring 1 procent.

Inflationen, mätt med KPI, ligger alltså klart över målet medan den underliggande inflationen ökar.

Avvikelserna framstår inte som särskilt dramatiska, rent procentuellt. Men inflationen tenderar att driva på sig själv. När löntagare, företag och andra aktörer i ekonomin ställer in sig på högre priser så vill de kompensera sig, vilket leder till ytterligare prishöjningar. Det var bland annat sådana inflationsförväntningar som på 1970- och 1980-talet fick den svenska inflationen att emellanåt överstiga 10 procent. OECD påpekar nu, liksom Riksbanken, att de svenska inflationsförväntningarna har skruvats upp.

Hög inflation gör det mindre lönsamt att spara på banken och mer lönsamt att låna. Resursanvändningen störs när det blir svårare att avgöra vad som är relativprisförändringar och vad som är inflation. Osäkerhet om prisutvecklingen hämmar investeringar. Lönebildningen försvåras.

Klas Fregert, nationalekonom i Lund, sammanfattar inflationens destruktiva effekter i en utmärkt liten SNS-bok:

”Marknadsekonomins intrikata och decentraliserade maskineri fungerar allt sämre i takt med att inflationen ökar eftersom prissignalerna blir allt mer otillförlitliga.”

Det finns anledning att påminna om inflationens faror nu när den tagit fart igen. För minnet är kort.

Den svenska prisnivån ökade med i genomsnitt 1 procent om året 1995–2007. Vi har helt enkelt vant oss vid låg inflation – och börjat glömma bort hur svårt och kostsamt det är att släcka en inflationsbrasa.

Vintern 1991 uppgick den svenska inflationen till 13 procent. Tre år senare var den nere på 2 procent. Under samma period exploderade arbetslösheten. Först efter detta ”stålbad” kunde svensk ekonomi växla in på sin mest gynnsamma bana sedan rekordåren på 1960-talet: hög tillväxt, ökande sysselsättning, starka statsfinanser – och låg inflation.

Men särskilt på vänsterhåll finns en kvardröjande föreställning om att en politik som prioriterar låg inflation innebär högre arbetslöshet. Och omvänt: bara man accepterar högre inflation så kan arbetslösheten pressas ned.

På 1950-talet noterade den nyzeeländske ekonomen A W Phillips ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet: Phillipskurvan. Sambandet uppfattades länge som stabilt och fungerade därmed som incitament för en mer expansiv ekonomisk politik. Politikerna trodde sig kunna åstadkomma lägre arbetslöshet till priset av högre inflation. Men sambandet var inte alls stabilt. Det visade bland andra den amerikanske ekonomen Milton Friedman.

Förändringar i inflationen har bara tillfälliga effekter på arbetslösheten. På 1970-talet drabbades västvärlden istället av ett fenomen som fick namnet stagflation: låg tillväxt, hög arbetslöshet – och hög inflation. I själva verket är det så att hög inflation på sikt gör det svårare att hålla arbetslösheten nere. Det har Sverige smärtsam erfarenhet av.

En annan vänsterkritik mot låginflationspolitiken går ut på att den nuvarande ordningen skulle vara odemokratisk.

Efter krisen i början av 1990-talet infördes ett stramare regel- och ramverk för att öka den ekonomiska politikens stabilitet och långsiktiga trovärdighet. Statsbudgeten fick ett utgiftstak. Mandatperioden förlängdes från tre till fyra år. Riksbanken fick ett inflationsmål och blev dessutom – som ett led i Sveriges EU-anpassning – politiskt oberoende.

Att Riksbanken skall bekämpa inflationen utan några politiska hänsyn innebär förvisso att de folkvaldas manöverutrymme har krympt, men från demokratisk synpunkt är det egentligen inte konstigare än att domstolarna tillämpar lagarna utan politisk inblandning. Den internationella erfarenheten talar också för att någon form av inflationsmål i kombination med en oberoende centralbank är bästa sättet att garantera prisstabilitet.

Så länge detta system förblir intakt kommer misstagen från 1970- och 1980-talet inte att upprepas. Men det knakar i fördämningarna. LO vill ha bort utgiftstaket, i Grundlagsutredningen föreslår socialdemokraterna en återgång till treåriga mandatperioder och ett inflationsnostalgiskt vänsterparti, som 2010 kan ingå i en ny regering, ifrågasätter Riksbankens självständighet.

Följaktligen står Riksbanken nu inför en väldig utmaning: att demonstrera sin effektivitet i ett prekärt läge då inflationen ökar parallellt med att konjunkturen dämpas. Ytterst handlar det om trovärdigheten i det ram- och regelverk som sattes på plats under 1990-talet.

Det kräver bästa möjliga omdöme hos Riksbankens direktionsmedlemmar. Så de får tänka sig för med procenten. Inte bara på midsommarafton.

MER ATT LÄSA: Inflation (SNS Förlag) av Klas Fregert. Inflation’s back (www.economist.com). Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin (Norstedts Akademiska Förlag) av Klas Eklund.