Presidenter i backspegeln: 2

Internationellt ser det lika illa ut att döma av de senaste siffrorna från Pew Research Center: i 14 av 24 länder är det minst två tredjedelar som saknar förtroende för Bush.

Detta förklarar, åtminstone delvis, det enorma intresse som höstens presidentval väcker, inte bara i USA, utan också runt om i världen: Bush skall få en efterträdare – och sämre kan det ju inte gärna bli. Man kunde liksom höra en global suck av lättnad när veckans G8-toppmöte avslutades i Japan – Bushs sista.

Månaderna närmast efter terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001, när USA slog tillbaka mot talibanerna och al-Qaida i Afghanistan, hade Bush stöd av nio av tio amerikaner. Sedan dess har förtroendet rasat. Det snabba störtandet av Saddam Husseins regim 2003 övergick i en illa planerad och blodig ockupation av Irak. Bushs senfärdighet när orkanen Katrina 2005 förstörde delar av New Orleans höjde inte hans anseende. Bolånekris, börsfall, ökande arbetslöshet och en hotande recession har spätt på misstron ytterligare.

Både utomlands och hemma har Bush fått befogad kritik för att hans administration åsidosätter USA:s egna konstitutionella principer och Genèvekonventionen. Såväl den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama som republikanernas John McCain lovar att avveckla fånglägret på Guantánamobasen.

Hur dålig har Bush varit, egentligen? Svaret kan sökas i historien. Det är temat för denna andra sommarkrönika om presidenter i backspegeln.

I rankning efter rankning hamnar följande trio i botten: Buchanan, Pierce och Harding.

James Buchanan (1857–1861) lät, genom en märklig blandning av rigiditet och passivitet, USA glida mot inbördeskrigets avgrund. Framtidens historiker kommer kanske att dra vissa paralleller mellan Buchanan och George W Bush, som demonstrerade en snarlik kombination av envishet och handfallenhet när det sekteristiska våldet började gripa omkring sig i Irak.

Buchanans misslyckande grundlades på sätt och vis av företrädaren Franklin Pierce (1853–1857), som stödde den lag, The Kansas-Nebraska Act, som reducerade slaveriet till en lokal angelägenhet. Det ledde till strider mellan slaverianhängare och slaverimotståndare i Kansas. Episoden, Bleedin’ Kansas, blev inbördeskrigets generalrepetition.

Pierce, från nordstaten New Hampshire och personligen tveksam till slaveriet, utnyttjades av slavstaterna på ett sätt som kan leda tankarna till hur den från början tämligen moderate republikanen George W Bush har använts av den religiösa högern och de neokonservativa.

Pierce var, liksom Bush, djupt religiös. Och så en pikant detalj: Bush är på mödernet släkt med Pierce.

Republikanen Warren G Harding (1921–1923), tidningsman och senator från Ohio, vann en jordskredsseger 1920 genom att utlova ”normalitet” efter första världskrigets påfrestningar. Harding bidrog till att blockera en amerikansk anslutning till Nationernas förbund, NF, den organisation för kollektiv säkerhet som hans företrädare Woodrow Wilson (1913–1921) tagit initiativ till.

När Harding dog i ämbetet var en av de största politiska skandalerna före Watergate på väg att explodera, Teapot Dome. Hardings inrikesminister Albert Fall hade utnyttjat ett federalt oljefält i Wyoming för egen vinning. Administrationen var, visade det sig, impregnerad av korruption.

Själv var Harding inte direkt inblandad i affärerna. Hans främsta brist – och det är ingen liten brist för en president – var godtrogenhet: han omgav sig med mindre nogräknade vänner som fick hållas. Mot slutet av sitt liv beklagade han sig över detta: ”Mina fiender kan jag hantera, men mina vänner ... de får mig att vara vaken på nätterna.”

Fast Harding var inte helt misslyckad. Han införde det federala budgetsystemet och startade traditionen med presskonferenser i Vita huset. Få politiker i början av 1900-talet kritiserade den tidens systematiska rasdiskriminering. Harding gjorde det, en slående kontrast till den i andra sammanhang progressive Wilson, som förordade strikt rasåtskillnad.

Likheter mellan Bush och Harding? Båda konservativa republikaner. Båda övertygade om att USA måste gå sin egen väg internationellt. Och båda fastlåsta i ett destruktivt beroende av nära medarbetare. I Bushs fall vicepresident Dick Cheney och den förre försvarsministern Donald Rumsfeld, inspiratör respektive arkitekt bakom en Irakoperation som gick snett.

Harding hör rätteligen hemma i presidenternas bottenkategori. Men han illustrerar också att historiens dom kan förändras.

Vid sin död i augusti 1923 var Harding omåttligt populär. Nästan tio miljoner sörjande amerikaner kantade järnvägsspåren när hans kista fördes från San Francisco till Washington. Han hyllades i pressen som ”den ideale amerikanen”. Idag betraktas han som ett fiasko.

Demokraten Harry S Truman (1945–1953) har gjort motsatt resa: från föraktad till hyllad.

Truman, som blev president när Franklin D Roosevelt avled, innehade det tidigare rekordet i impopularitet: 67 procent, enligt en Gallupmätning från 1952. Då pågick Koreakriget och Truman beskylldes för att ha ”förlorat” Kina. Hans administration sades vara korrupt och ineffektiv.

Men Truman räknas numera till de större presidenterna: en rankning från 2005 placerade honom på sjunde plats. Möjligen beror det på att vidden av hans gärning har blivit uppenbar först i efterhand.

Trumans plats i historien kommer alltid att tyngas av hans beslut att sätta in atombomben mot Japan i andra världskrigets slutskede. Säkerhets- och utrikespolitiskt framstår han likafullt som en av 1900-talets stora statsmän. Han fullföljde Roosevelts FN-planer, drev igenom Mar­s­hallhjälpen för Europas återuppbyggnad och bildade Nato. Han ingrep i Korea, med FN-stöd, för att stoppa en kommunistisk framstöt. Men han vägrade utvidga kriget; det var därför som han sparkade den legendariske Douglas MacArthur som befälhavare.

På hemmaplan fortsatte Truman Roosevelts New Deal med sin egen Fair Deal och blev 1948 den förste presidenten att gå till val på ett program för medborgerliga rättigheter för svarta.

George W Bushs krympande anhängarskara hänvisar ibland till Truman som ett exempel på en utskälld president som omvärderats. Parallellen är ganska sökt.

Truman är förmodligen den ende amerikanske president som i någon mening kan beskrivas som socialdemokratisk medan Bush är den mest utpräglade högerpresidenten i mannaminne. Men framför allt: Truman konstruerade det internationella och multilaterala system som Bush har underminerat.

Kanske borde Bushsupportrarna istället intressera sig för James K Polk (1845–1849). Polk transformerade USA till en kontinental stormakt, men lämnade Vita huset ifrågasatt och impopulär. Han betraktades inte bara som pompös och distanserad. Många amerikaner ansåg också, med viss rätt, att han under tvivelaktiga omständigheter hade startat det krig som tvingade Mexiko att avträda stora delar av dagens sydvästra USA.

Ändå räknas Polk som en av de mer framgångsrika presidenterna – och den främste bland dem som bara satt på posten under en enda mandatperiod. Det beror på att hans riskabla och expansiva politik lyckades. Det dröjde inte länge förrän det framstod som fullt naturligt, geografiskt och politiskt, att Kalifornien och New Mexico var delar av USA.

För att George W Bush skall bli en ny Polk krävs det följaktligen att det framstår som helt naturligt att Irak – och Afghanistan – är stabila och USA-allierade demokratier. Det är en bit kvar, om man säger så.

Var Bush placeras i framtidens rankningar kan ingen säkert veta. Det enda säkra är att han efterlämnar en rejäl hög med problem som antingen Barack Obama eller John McCain måste ta itu med.