Presidenter i backspegeln: 3

Sommarens opinionsmätningar tyder på att Obama har möjlighet att besegra John McCain, republikansk partivän med den djupt impopuläre presidenten George W Bush. Men Obama, som fyller 47 några veckor före konventet, har en akilleshäl: hans relativa brist på politisk erfarenhet. Det var ett av Hillary Clintons huvudargument under den hårda och jämna nomineringsstriden. Och senatorsveteranen John McCain, snart 72, bankar in samma budskap. Därav Obamas resa till Mellanöstern och Europa: han behöver samla internationella poäng.

Vad berättar det historiska mönstret? Har politiker med långvarig erfarenhet lyckats bättre i Vita huset? Det är temat för den tredje och sista sommarkrönikan om presidenter i backspegeln.

Ingen har haft en mer gedigen meritförteckning än James Buchanan (1857–1861):

Fem gånger invald i representanthuset. Diplomatiskt sändebud i Ryssland. Tio år i senaten. Utrikesminister under den expansive James K Polk (1845–1849). Sändebud i Storbritannien.

Ändå blev Buchanan ”ett bottenlöst misslyckande”. Det hårda omdömet formuleras av historieprofessorn Jean H Baker, som skrivit boken om Buchanan i The American Presidents Series.

Baker bekräftar den allmänna meningen bland USA:s historiker. När de rankar presidenterna placeras Buchanan regelmässigt i botten i sällskap med Franklin Pierce (1853–1857) och Warren G Harding (1921–1923).

Buchanan, som var demokrat, tillträdde i ett spänt läge.

Motsättningarna mellan nord och syd, mellan fria stater och slavstater, var på väg mot en våldsam urladdning. Men Buchanan – rigid, formalistisk och med sympatier för sydstaterna – stod helt handfallen. Eller rättare sagt: i spagat. Han menade å ena sidan att det var olagligt för slavstaterna att utträda ur unionen. Å andra sidan hävdade han lika bestämt att den federala regeringen inte hade laglig rätt att stoppa dem.

Sex veckor efter Buchanans avgång utbröt inbördeskriget. Det ankom på efterträdaren Abraham Lincoln (1861–1865) att rädda unionen och befria slavarna.

Påfallande många presidenter har hamnat snett i ämbetet trots imponerande politiska meriter.

James Madison (1809–1817), snillet som nästan på egen hand skrev konstitutionen och dess rättighetskatalog Bill of Rights, hade varit både kongressledamot och utrikesminister när han blev president. Det höll på att sluta med katastrof.

Madison bad 1812 kongressen att förklara krig mot Storbritannien och försökte – utan framgång – invadera Kanada. Istället intog britterna Washington. Madison tvingades fly och Vita huset brändes ned.

John Quincy Adams (1825–1829), son till president John Adams (1797–1801), hade varit diplomatiskt sändebud i olika europeiska huvudstäder, senator samt utrikesminister under James Monroe (1817–1825). Det var i huvudsak Adams som utformade den berömda Monroedoktrinen, som varnade Europas stormakter för att intervenera på västra halvklotet. Efter intensivt politiskt köpslående utsågs han av representanthuset trots att Andrew Jackson (1829–1837) fått flest röster. Adams uppfattades aldrig som fullt legitim.

Martin Van Buren (1837–1841) hade fått en grundlig politisk skolning som senator, utrikesminister och vicepresident. Kort i rocken – och skicklig på att manövrera i kulisserna – kallades han ”The Little Magician”. Men när han blev president var magin borta. Han klarade inte att hantera en djup ekonomisk kris som orsakade upplopp i flera städer.

Bland 1900-talets politiskt erfarna men mindre lyckade presidenter utmärker sig Herbert Hoover (1929–1933) och Richard Nixon (1969–1974), båda republikaner.

Hoover, handelsminister under Harding och Calvin Coolidge (1923–1929), var ganska färsk som president när den stora depressionen slog till efter börskraschen på Wall Street 1929. Hoover har blivit ett slags syndabock för en kris som han inte orsakade, men han bidrog till att förvärra problemen, bland annat genom att underteckna en destruktiv lag, The Smoot–Hawley Tariff Act, som chockhöjde USA:s tullar. Andra länder följde efter och den internationella handeln kollapsade. Hoover motsatte sig också mer omfattande federala insatser för att bistå miljontals amerikaner som blivit arbetslösa och utblottade. Det var, menade han, en uppgift för lokala myndigheter och frivilliga organisationer.

Mot bakgrund av Hoovers humanitära och organisatoriska bakgrund framstår hans agerande, eller brist på agerande, som gåtfullt.

Efter USA:s inträde i första världskriget var Hoover en skicklig chef för livsmedelsadministrationen. Omedelbart efter kriget organiserade han massiva biståndsinsatser till Europa och till svältdrabbade områden i Sovjetunionen. Men denna storskaliga handlingskraft märktes inte när han blivit president. I valet 1932 krossades Hoover av Franklin D Roosevelt (1933–1945) och blev sedan en hård och bitter kritiker av The New Deal, Roosevelts program mot krisen.

Richard Nixon satt först i representanthuset och sedan en kortare period i senaten innan Dwight Eisenhower (1953–1961) utsåg honom till vicepresident. Därmed låg Nixon bra till inför presidentvalet 1960, men förlorade knappt mot John F Kennedy (1961–1963). Åtta år senare besegrade han Hubert Humphrey.

Nixon, som startat sin politiska karriär som notorisk kommunistjägare, hade en del framgångar under sin presidenttid, framför allt på det utrikespolitiska området: öppningen till Kina, Saltavtalet med Sovjetunionen, ett slut på USA:s militära engagemang i Vietnam. Men hans skumraskmetoder, militärt manifesterade genom invasionen i Kambodja, ledde till Watergateskandalen, hot om riksrätt och en framtvingad avgång i skam och förnedring.

Lyndon Johnson (1963–1969) är ett svårbedömt fall. Han var en formidabel politiker som tillbringat ett kvartssekel i kongressen när han blev Kennedys vicepresident. Johnson, som vann en jordskredsseger i valet 1964, var en stor reformator som genomförde sin mördade företrädares program för medborgerliga rättigheter för USA:s svarta. Men han körde också fast USA i ett hopplöst krig i Vietnam och avstod från att söka återval 1968.

Krigshjälten John McCain har suttit i kongressen i 25 år. Han har tre gånger blivit omvald som senator från Arizona. Jämfört med detta står sig Barack Obama slätt: åtta år i Illinois delstatsförsamling, fyra år i senaten i Washington.

Men faktum är att Obama har större politisk erfarenhet än till exempel Woodrow Wilson (1913–1921), som vanligtvis rankas som en av USA:s tio största presidenter. Wilson genomförde flera viktiga reformer, till exempel centralbankssystemet Federal Reserve. Han ledde USA i första världskriget. När Wilson valdes till president 1912 – efter bara två år som guvernör i New Jersey – var han närmast en politisk novis.

Obama liknas ofta vid John F Kennedy, en senator som ansågs ung och oerfaren när han blev president, men som sedan, under Kubakrisen 1962, demonstrerade ett kyligt omdöme som räddade världen undan ett kärnvapenkrig.

Själv missar Obama dock aldrig ett tillfälle att lyfta fram följande:

Han kandiderar med ungefär samma politiska bakgrund som Abraham Lincoln.

När Lincoln blev den förste republikanen i Vita huset var det många som befarade att han saknade erforderliga kvalifikationer. Han hade ju bara suttit åtta år i just Illinois delstatsförsamling. Och Lincolns enda erfarenhet av beslutsfattande på nationell nivå var två år i representanthuset på 1840-talet. Som president under inbördeskriget drabbades han till en början av det ena bakslaget efter det andra, men han växte med uppgiften och har gått till historien som en av USA:s allra största ledare.

Detta betyder ingalunda att Barack Obama är predestinerad att bli en ny Lincoln, eller en ny Kennedy. Vad det betyder är att omfattande politisk erfarenhet inte utgör en nödvändig förutsättning för ett stort presidentskap.

Tänk bara på den arme James Buchanan.