Faktor X

Det är den nivå som arbetslösheten beräknas hamna på valåret 2010. Prognosen för i år är 6,0 procent. Arbetslösheten kommer alltså att öka fram till valet. Det är i och för sig en obönhörlig konsekvens av den lågkonjunktur som följer i finanskrisens spår, men ökningen skapar ett alldeles speciellt problem för den borgerliga alliansen. Den vann valet 2006 på i stort sett en enda fråga: jobben.

I budgetens finansplan betonar regeringen att antalet personer som uppbär sociala ersättningar har minskat med cirka 125 000 så kallade helårsekvivalenter sedan maktskiftet. Utmärkt. Fast vad hjälper det att hänvisa till helårsekvivalenter när oppositionen kan tala ett språk som alla begriper?

”Ni gick till val på att få ned arbetslösheten. Den har ökat, inte minskat. Punkt slut.”

I Synovates septembermätning, publicerad i DN igår, leder nu den rödgröna oppositionen med 19,1 procentenheter. Drygt sex av tio väljare tror att regeringen förlorar nästa val. Går det att vända ett sådant underläge?

Sören Holmberg, professor i statsvetenskap, uttryckte det nyligen i idrottsliga termer. Alliansen måste ”slå ett rackarns rekord, som ingen varit i närheten av” (GP 21/9): ”Den dystra verkligheten för regeringen är att de måste hoppa 2,44 när det svenska rekordet är 2,42.”

Holmberg har alldeles rätt i att ingen svensk regering har lyckats ta sig över en så hög ribba. Men det finns exempel på dramatiska opinionsförskjutningar. Ingvar Carlssons socialdemokrater gjorde en stark upphämtning inför valet 1991, låt vara att den inte var tillräcklig för att säkra regeringsinnehavet.

I kommunalvalen 1966 drabbades socialdemokraterna av ett kraftigt bakslag. Resultatet, 42,2 procent, var partiets sämsta sedan 1934. Länge såg det ut som om detta förebådade en borgerlig seger i riksdagsvalet 1968, det sista till andra kammaren. Men socialdemokraterna samlade ihop sig och fick 50,1 procent av rösterna. Tage Erlander kunde lämna över till Olof Palme efter partiets bästa riksdagsval sedan andra världskriget.

Valet 1968 illustrerar dessutom hur oförutsedda händelser i omvärlden kan transformera svensk politik. Den 21 augusti marscherade styrkor från Warszawapakten in i Tjeckoslovakien. Oron grep omkring sig och många väljare fann det tryggast att rösta på regeringspartiet. ”Folkpartiets halmhattar blåste bort. Spexet passade inte in i allvarsbilden”, sade Erlander i Arvid Lagercrantz intervjubok om 1960-talet.

Går det redan idag att urskilja en faktor som kan förändra den politiska dynamiken inför valet 2010? Det skulle kunna vara finanskrisen. För det flesta låter det nog underligt: i dåliga tider brukar väljarna straffa de styrande. Men vissa omständigheter kan den här gången gynna regeringen.

Till skillnad från sina borgerliga föregångare i valen 1982 och 1994 kan alliansregeringen stoltsera med välskötta offentliga finanser. Överskottet ligger de närmaste åren kring 2 procent av bnp, klart över målet på 1 procent. Enligt budgetpropositionen finns ett utrymme på cirka 32 miljarder kronor för reformer som kan dämpa effekterna av konjunkturnedgången.

Trots regeringens underläge i de allmänna opinionsmätningarna visar en färsk undersökning från Synovate att moderaterna, det dominerande allianspartiet, uppfattas som klart bättre än socialdemokraterna på ekonomi och sysselsättning (DN 22/9).

Socialdemokraterna är idag större än de fyra allianspartierna tillsammans. Men när Synovate ställer s-ledaren Mona Sahlin mot Fredrik Reinfeldt och frågar vem av dem som är bäst lämpad som regeringschef så väger det jämnt i opinionen. Sahlin vinner i två av fyra grenar: skapa majoritet i riksdagen och ingjuta hopp. Reinfeldt vinner när det gäller att leda regeringen och att företräda Sverige (DN 15/9). Denna diskrepans i förtroende mellan Sahlin och hennes parti bekräftar ett trovärdighetsproblem. I den senaste SOM-undersökningen utmärker hon sig som den partiledare som har lägst popularitetstal jämfört med det egna partiet.

Valen brukar avgöras av lättrörliga mittenväljare. Inget skulle oroa dem mer än om Mona Sahlin aviserar att hon tänker bilda en koalition som inbegriper ett ekonomiskt oansvarigt vänsterparti. Det vet Sahlin, som trycker på för att vänsterpartiet, likt miljöpartiet, skall acceptera de budgetnormer som infördes efter krisen i början av 1990-talet. Det finns, menar hon, ”saker som en socialdemokratisk partiledare inte kan kompromissa om, och en rättvis politik förutsätter en lugn, stadig och ansvarsfull ekonomisk politik” (DN 20/9).

Hittills har vänsterpartiet stretat emot, inställt på att både ha och äta kakan: å ena sidan utverka ett socialdemokratiskt löfte om regeringsmedverkan, å andra sidan utmana socialdemokraterna från vänster i valrörelsen. Sahlin skulle troligen föredra en tvåpartikoalition med miljöpartiet. Men de gröna är misstrodda i socialdemokratins djupa led, där det finns ett tryck för att även vänsterpartiet skall vara med i regeringen som ett slags garant mot högervridning.

Sammantaget skulle allt detta kunna innebära att alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet framstår som ett tryggare och stabilare alternativ i ekonomiska kristider. Med betoning på skulle och kunna.

Diskussionen om olika regeringsalternativ utgår regelmässigt från uppdelningen i två block. Mer sällan uppmärksammas faktor X: Sverigedemokraterna.

I en rad mätningar har det högerpopulistiska och invandringskritiska partiet, som fick 2,9 procent av rösterna i valet 2006, etablerat sig på eller strax över fyraprocentsspärren till riksdagen. I den senaste Sifobarometern var noteringen 4,4 procent. Sedan 1988 har Sverigedemokraterna ökat i val efter val. Om trenden håller i sig skulle partiet, enligt en beräkning från Synovate, kunna få 5,3 procent i EU-valet nästa år – och 8,6 procent i riksdagsvalet 2010.

Sverigedemokraternas svaghet är karaktären av enfrågeparti. I SOM-mätningen valåret 2006 uppgav samtliga av partiets sympatisörer – 100 procent – att det vore bra om Sverige tog emot färre flyktingar. I hela väljarkåren var det 46 procent som hade den uppfattningen. Sverigedemokraterna är också det i särklass mest impopulära partiet. Ändå har de etablerade partierna haft svårt att möta utmaningen. Detta understryks av ett socialdemokratiskt ”strategidokument mot Sverigedemokraterna” som läckt ut (SvD 25/9). Den lite tafatta argumentering som presenteras i dokumentet lär knappast ha någon effekt. I vissa avseenden kan den rent av vara kontraproduktiv.

Mycket talar för att avståndet mellan blocken krymper före valet: 2006 var den borgerliga segermarginalen bara 2,2 procentenheter. Om Sverigedemokraterna skulle ta sig in i riksdagen finns det därmed en risk för att de blir tungan på vågen. Men varken hos alliansen eller bland socialdemokraterna, båda fastlåsta i ömsesidiga och kategoriska fördömanden, tycks det existera någon som helst beredskap för det blocköverskridande samarbete som då skulle bli nödvändigt.

Kanske blir det finanskrisen och lågkonjunkturen som löser problemet genom att stöta bort väljare från ett oprövat och extremt parti som Sverigedemokraterna. Men det kan också bli tvärtom. Partiet exploaterar den svenska integrationspolitikens misslyckanden, framför allt på arbetsmarknaden. Det förhållandet att sysselsättningsgraden bland utrikes födda är väsentligt lägre än bland infödda svenskar används av Sverigedemokraterna för att utmåla flyktingar och invandrare som parasiter på välfärden.

En förbättrad integration på arbetsmarknaden är nyckeln till att knäcka Sverigedemokraterna, men i en lågkonjunktur blir det svårare att åstadkomma tydliga resultat på sysselsättningsområdet.

Det är för mycket begärt att allianspartierna och socialdemokraterna två år före valet skall ta ställning till exakt hur en situation med Sverigedemokraterna i riksdagen skall hanteras. Men Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin borde åtminstone börja fundera på faktor X. Om det vill sig riktigt illa får de en gemensam mardrömssiffra att förhålla sig till på valnatten: 4 procent för ett parti med rötterna i nazianstuckna Bevara Sverige Svenskt.

MER ATT LÄSA: Budgetpropositionen för 2009 (2008/09:1). Skilda världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle (SOM-institutet) red. Sören Holmberg och Lennart Weibull. Vinglig färd mot makt (Fokus nr. 35/2008).