Blixt Gordon

I länder som Frankrike och Tyskland har den anglosaxiska kapitalismen dömts ut. Men först när Frankrikes president Nicolas Sarkozy, EU:s ordförande, kallade in den synnerligen anglosaxiske Brown till förra söndagens euromöte började det lossna för krisbekämpningen på europeisk nivå.

Storbritannien tillhör inte eurozonen, men Brown fick andra länder att följa det brittiska exemplet: snabba och massiva kapitaltillskott i utbyte mot statligt ägar­inflytande i krisdrabbade banker. Linjen bekräftades vid Europeiska rådets möte i onsdags och torsdags. Nu vill Brown, politiskt uträknad för bara ett par veckor sedan, gå vidare med en internationell konferens som skall utforma globala riktlinjer och regler för finansmarknaden. Krisen är global och kan bara lösas globalt.

Nervositeten har inte försvunnit; börskurserna har svängt vilt under veckan. Men krisen har ändrat karaktär. Mycket tack vare Browns ledarskap – och en enorm dollarinjektion från de viktigaste centralbankerna – ser den rent finansiella förlamningen ut att släppa. Nu är det snarare risken för en global recession som underblåser oron. För Sveriges del tyder preliminära beräkningar från Konjunkturinstitutet på nolltillväxt, eller rent av negativ tillväxt, under de närmaste kvartalen. Arbetslösheten ökar till minst 7 procent.

Browns ingripande var resolut. Den 8 oktober aviserades en räddningsplan värd totalt 500 miljarder pund och fem dagar senare trädde den i funktion. Därmed har brittiska staten blivit storägare i bland annat Royal Bank of Scotland. Premiärministern understryker att ägandet är tillfälligt. Aktierna skall säljas, förhoppningsvis med vinst för skattebetalarna.

Det handlar alltså inte om socialisering, utan om en akut och temporär åtgärd för att återskapa förtroendet mellan bankerna och få igång kreditflödena. I fredags fattade den tyska förbundsdagen beslut om ett liknande åtgärdspaket och den brittiska aktionen står modell även för USA.

”Statligt ägande i privata företag väcker anstöt hos de flesta amerikaner, inklusive mig själv. Men alternativet, att lämna företag och konsumenter utan tillgång till finansiering, är fullständigt otänkbart”, säger den amerikanske finansministern Hank Paulson.

På vissa håll uppfattas de statliga interventionerna som ett avgörande nederlag för hela den västerländska kapitalismen. Politikerna får ta över när den fria marknaden har misslyckats. Men den pragmatiske socialdemokraten Gordon Brown, framgångsrik finansminister 1997–2007, har förstått något som varken den antikapitalistiska vänstern eller den nyliberala högern verkar ha begripit: det existerar ingen helt fri marknad. Staten är själva förutsättningen för en väl fungerande marknadsekonomi. Det är staten som upprätthåller de övergripande spelreglerna och det är staten som skyddar ägandet. Detta institutionella och rättsstatliga ramverk är och förblir en konkurrensfördel för den västliga marknadsekonomin. Vem vågar lita på staten i Kina eller Ryssland?

I statens ansvar ingår också en beredskap att gripa in vid chocker eller allvarliga obalanser i det finansiella system som utgör ekonomins blodomlopp: utan krediter ingen marknad, utan marknad inget välstånd. Sverige under 1990-talskrisen är ett exempel; Brown medger att han lärt sig en del av de svenska erfarenheterna. I USA, kapitalismens förlovade land, köpte den federala regeringen aktier i 6000 banker under depressionen. På 1980-talet, när marknadsentusiasten Ronald Reagan satt i Vita huset, tog staten över som huvudägare i Continental Illinois, då USA:s sjunde största bank.

Krisen har gått in i en mer konjunkturell fas, men den är långtifrån över. Fokus flyttas från banksektorn till industrin – och till de stater som garanterat det finansiella systemet. Det amerikanska räddningspaketet på cirka 700 miljarder dollar motsvarar ”bara” 5 procent av BNP, men väldiga underskott i budget och bytesbalans lär försvåra och fördröja återhämtningen i världens största ekonomi.

Hur kunde det hända?

Den förklaring som hittills dominerat är att krisen helt och hållet beror på excesser på marknaden.

Åtskilligt har förvisso brustit.

Risktagande urartade i dumdristighet när groteskt uppblåsta bonussystem premierade ansvarslöst och kortsiktigt beteende. I jakten på allt högre avkastning konstruerades så komplicerade finansiella instrument att inte ens konstruktörerna själva förstod hur de fungerade. Det gäller i synnerhet på derivatmarknaden: optioner och terminer vars värde är kopplat till andra, underliggande värdepapper. En effektiv och uthållig marknadsekonomi förutsätter transparens, att aktörerna kan se och följa vad som pågår.

Allt elände kan emellertid inte skyllas på marknaden. I en klargörande rapport visar Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji att finanskrisen har politiskt ursprung. Den började med de så kallade subprimelånen på USA:s bostadsmarknad. Lånen, som sedan paketerades om och såldes vidare, riktades till hushåll med låg kreditvärdighet.

Anledningen till att bankerna hårdsatsade på denna riskabla marknad var att de uppmuntrades av politikerna. Lånen var kraftigt subventionerade och lagstiftningen pressade fram ökad kreditgivning till låginkomsttagare. Community Investment Act, en lag från 1977 som utvidgades 1995, innebär bland annat att banker kan bötfällas om de inte beviljar lån i ekonomiskt utsatta områden.

Välmenande politiker som bara ville vara ”rättvisa” skapade ett monster: tredje kvartalet 2007 svarade subprimelånen för cirka 13 procent av den amerikanska bolånemarknaden – och 55 procent av utmätningarna.

Vad vi bevittnar, eller kanske snarare genomlever, är en kris som tydliggör samspelet mellan politik och marknad, mellan staten och kapitalet, om man så vill. Oftast fungerar detta samspel alldeles utmärkt. Men ibland, som med de amerikanska bolånen, slår det fel. Då gäller det att återställa balansen – inte nödvändigtvis genom fler regleringar, utan genom att göra dem bättre och mer ändamålsenliga. I den processen är staten och marknaden beroende av varandra. Även det har Gordon Brown förstått. Denne surmulne skotte har inte hörts utslunga några förbannelser över kapitalismen.

Somliga ropar på Marx. Men det är en annan ekonomisk tänkare som gör sig påmind i dessa dagar: amerikanen Hyman Minsky (1919–1996).

Minsky menade att återkommande finansiella kriser är ett i och för sig problematiskt men ofrånkomligt fenomen i utvecklade marknadsekonomier. Efter perioder med omfattande och lånefinansierad spekulation leder ökande skuldsättning till en punkt där det börjar bli svårt att finansiera nya investeringar. Detta omslag – från överflöd på kredit till brist på kredit – brukar ibland kallas ”a Minsky moment”. Det är då, precis då, som staten kan behöva agera för att starta om det finansiella systemet. Gordon Brown anade ett ”Minsky moment”. Det verkar ha blivit slutet på krisens början.

Marknaden är instabil – och just därför är den så dynamisk. Man kan fortsätta på Churchillspåret och parafrasera vad han sade om demokratin:

Kapitalismen är det sämsta ekonomiska systemet. Med undantag för alla de system som tidigare har prövats.

Men man kan också gå tillbaka till ett gulnat kongressprotokoll och en lite bortglömd gestalt i den svenska historien.

Depressionsåret 1932 samlades socialdemokraterna till partikongress. Där framfördes långtgående krav på en forcerad socialisering. Kapitalismen hade drabbats av sin definitiva kris och det var därför dags att gå från ord till handling. Kraven slogs tillbaka av partiets främsta auktoritet på området, en socialiseringsutredare och före detta statsminister som översatt Marx Das Kapital till svenska. Sålunda talade Rickard Sandler:

”Innan vi säga, att detta är kapitalismens sista stora kris, böra vi kanske erinra oss, att den har genomlevat åtskilliga förut.”

Det gäller fortfarande.