Socialism vinner inga val

Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet har för avsikt att bilda gemensam regering om de vinner valet 2010. Det meddelade de förra söndagen. Men så sent som den 8 oktober var denna konstellation utesluten. Då tillkännagav socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att vänsterpartiet skulle lämnas utanför. Skälet var att Lars Ohlys parti inte respekterade det ekonomisk-politiska regelverket.

Nu heter det att vänsterpartiet finner sig i reglerna. Men det är knappast hela förklaringen till att partiet har tagits till nåder. När Sahlin uteslöt Ohly möttes hon av en storm av protester från den egna partivänstern och tvingades backa.

Oppositionspartierna sneglar på det allianskoncept som hjälpte de borgerliga att vinna valet 2006. Fem arbetsgrupper skall utforma en rödgrön linje. Men skillnaderna mellan s, v och mp är större och djupare än mellan m, fp, c och kd. Några exempel:

Socialdemokraterna är för det svenska EU-medlemskapet, som numera accepteras av miljöpartiet. Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar unionen.

Socialdemokraterna vill utöka den svenska styrkan i Afghanistan. Det motsätter sig vänsterpartiet och miljöpartiet.

Miljöpartiet och socialdemokraterna godtar merparten av regeringens skattesänkningar. Vänsterpartiet är emot.

Det började gnissla direkt.

Vänsterpartiet säger nej till en gemensam valplattform; därför används termen ”regeringsplattform” i partiernas överenskommelse. Men Peter Eriksson är glasklar (DN 9/12): ”Visst handlar det om en valplattform.”

Lars Ohly kräver att undantagen i turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd rivs upp. ”Det ser vi inte som aktuellt överhuvudtaget”, svarar Eriksson (SvD 9/12).

Företrädare för de tre partierna brukar hänvisa till att de åren 1998–2006 kom överens om femton budgetpropositioner. Men samarbete i avgränsade frågor mellan en enpartiregering och två stödpartier är något helt annat än koalitionssamverkan.

Regeringen fattar kollektiva beslut och måste vara överens på mängder av politikområden som aldrig omfattades av budgetsamarbetet. Dessutom har flera av de pragmatiska vänsterpartister som underlättade budgetförhandlingarna – bland dem Lars Bäckström och Johan Lönnroth – rensats bort från ledande befattningar sedan Ohly blev partiledare.

Lars Ohly sätter sig inte i en regering utan att få utdelning. Och turerna i koalitionsfrågan tyder på att han kan räkna med uppbackning från den socialdemokratiska museiflygel som är skeptisk till Sahlin. Det innebär att den rödgröna politiken får en betydligt skarpare vänsterprofil än om bara socialdemokraterna och miljöpartiet hade utgjort regeringsalternativ: vänsterpartiet bekänner sig, i allt väsentligt, till en doktrinär statssocialism. Därmed försvåras Sahlins möjligheter att vinna tillbaka de mittenväljare som 2006 strömmade över till Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater.

De rödgröna har en klar ledning över alliansen, men den senaste tidens opinionssiffror borde bekymra Sahlin. I Statistiska centralbyråns novemberundersökning, publicerad i veckan, går socialdemokraterna tillbaka samtidigt som gapet mellan blocken minskar. I Skops senaste förtroendemätning gör regeringen en stark framryckning till 51 procent; för ovanlighetens skull tycks en ekonomisk kris gynna en styrande borgerlighet. Hos Sifo tappar Sahlin rejält i förtroende i förhållande till statsminister Reinfeldt (AB 15/11).

Koalitionsbeskedet har kallats historiskt. Socialdemokraterna ger upp sin dominerande särställning. Men samtidigt är det svårt att urskilja någon djupare historisk insikt bakom det arrangemang som Mona Sahlin nu har tvingats in i.

Väljarkårens ideologiska tyngdpunkt ligger längre till vänster i Sverige än i många andra länder. Men i det historiska mönstret avtecknar sig också ett drag av moderation: när socialdemokraterna gjort ryck i radikal riktning, eller slarvat med renhållningen vänsterut, så har de tappat mark i valen. Socialism har aldrig varit en vinnarfråga.

I andrakammarvalet 1928, ”kosackvalet”, begick partiet misstaget att valsamverka med kommunisterna. Samtidigt kunde de borgerliga exploatera en lösryckt mening ur en arvsskattemotion av Ernst Wigforss: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla.” Socialdemokraterna förlorade fjorton mandat.

Inför valet 1948 anklagades socialdemokraterna för långtgående socialiseringsplaner. De socialdemokratiska förlusterna blev måttliga: minus tre mandat. Men kommunisterna, som slutit upp bakom socialdemokraternas efterkrigsprogram, drabbades desto hårdare. Den socialistiska majoriteten krympte med tio mandat.

Inom socialdemokratin brukar valförlusten 1976 skyllas på kärnkraften, som hade en svuren fiende i centerledaren Thorbjörn Fälldin. Men det räcker inte som förklaring; centern gick tillbaka i valet. En lika viktig faktor var löntagarfonderna. Efter denna socialistiska framstöt fick socialdemokraterna lämna ifrån sig regeringsmakten för första gången på fyrtio år.

Också det socialdemokratiska valnederlaget 1991 passar på sätt och vis in i mönstret, även om partiet då rört sig mot mitten genom skattereformen och ansökan om medlemskap i EU. I opinionen blåste en högervind som delvis hängde samman med den så kallade realsocialismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa. Mellan detta totalitära system och svensk socialdemokrati fanns förvisso en avgrund, men det allmänna politiska klimatet var knappast gynnsamt för ett parti som fortfarande hade planhushållning på programmet.

Den försiktiga omorientering som inleddes under Gudrun Schymans tid som ledare för vänsterpartiet har inte bara avbrutits, den har reverserats.

I partiprogrammet blandas statssocialismens tillrättalagda fraser – ”samhällelig, demokratisk samordning av ekonomin” – med närmast urskuldande skrivningar om den sovjetiska terrorn. Till detta skall läggas mängder av komprometterande uttalanden av Lars Ohly, som ”aldrig förstått varför någon slutat kalla sig kommunist efter det som hänt i Östeuropa”.

Kommunismen är, enligt Ohly, ”en utopi värd att kämpa för”. Han säger att han gick med i dåvarande vpk i slutet av 1970-talet för att verka för frihet och mänskliga rättigheter. Då valde han fel parti. Jörn Svensson, vpk:s chefsideolog, förkunnade vid denna tid: ”I det socialistiska Sverige skulle det vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem som socialismen byggt upp.” Partiledaren Lars Werner deklarerade, på plats i Moskva, att Sovjetunionen ”i handling bevisat socialismens överlägsenhet”.

Lars Ohly satt i partistyrelsen när vpk så sent som i oktober 1989, en månad före Murens fall, skickade varma lyckönskningar till Erich Honecker i DDR. Ohly hade en särskild svaghet för den östtyska regimen. Det framgick av SVT:s Uppdrag granskning, som 2004 synade hans och andra ledande vänsterpartisters diktatursvärmeri. Kritik mot DDR avfärdades av Ohly som ”konspiratorisk” och ”borgerlig”.

Göran Persson, Mona Sahlins företrädare som socialdemokratisk partiledare, berättar i sina memoarer att han inför valet 2006 var öppen för en koalition med vänsterpartiet och miljöpartiet. Men en av förutsättningarna var, skriver Persson, att vänsterpartiet ”en gång för alla” gjort upp med sitt kommunistiska förflutna.

Någon sådan uppgörelse har inte ägt rum. I riksdagens partiledardebatt i juni i år sade Lars Ohly att alliansregeringen gynnar ”parasiterna i samhället”.

Parasiter. Språkbruket väcker förfärande associationer. Det är svårt att tänka sig att någon annan ledare för ett riksdagsparti skulle uttrycka sig på det viset.

Mycket av diskussionen kring vänsterpartiet och en rödgrön koalition har handlat om ekonomiskt ansvarstagande. Det är nog så viktigt. Men allra viktigast är detta:

Med Sverigedemokraterna på tröskeln till riksdagen, i ett läge då det behövs uppslutning kring de mest fundamentala värden, öppnas regeringsdörren för politiker med grumlig demokratisyn. Det framstår som illavarslande. Mot bakgrund av social­demokratins stolta frihetstradition och vad vi vet om det system som vänsterpartiet vägrar bryta med.