Nu är det kris igen

Sedan augusti har över 50 000 personer varslats om uppsägning i Sverige. Bara under november varslades nästan 20 000. De alarmerande prognoserna avlöser varandra. I fredags var det statliga Konjunkturinstitutets tur:

Nästa år krymper bnp med 0,9 procent och 2010, då konjunkturen bottnar, uppgår arbetslösheten till 9,0 procent, en kraftig ökning från 6,1 procent i år.

Över USA, världens största ekonomi, är mörkret kompakt. I november försvann 533 000 jobb. Centralbanken Federal Reserve har sänkt styrräntan till mellan noll och 0,25 procent, en snudd på desperat åtgärd.

Frasen har nästan blivit ett mantra: detta är den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet.

Kapitalismen ligger i sina dödsryckningar, heter det från vänsterhåll.

Så har det låtit förut. Till exempel under depressionen, en kris som var betydligt djupare än dagens.

Senaste numret av det elegant redigerade samhällsmagasinet Arena, oundgängligt för den som vill förstå vad som rör sig inom vänstern, har ett talande omslag. Ur brända dollarsedlar spirar en ömtålig liten planta: ”Efter kapitalismen. Är den ekonomiska kollapsen vänsterns chans?” En upphetsad vänsterpartist skriver, helt förutsägbart, att det saknas ”rationella skäl till privat bankverksamhet”.

Mer intressant är redaktören Håkan A Bengtsson, som resonerar kring länge förträngda lärdomar från depressionen: ”När tiden vänder blad kommer andra erfarenheter väl till pass. Exempelvis sådana som nyss uppfattades som förlegade.”

Bengtsson pekar på Stockholmsskolan, en grupp ekonomer som inkluderade Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Erik Lundberg. De utvecklade på 1930-talet, parallelllt med John Maynard Keynes, idéer som visade vägen bort från en ekonomisk ortodoxi som förvärrade krisen.

Det ligger en hel del i detta, men om Arenas tema verkligen är ”Efter kapitalismen”, så blir åberopandet av Stockholmsskolan lite missvisande. Varken den eller Keynes ville avskaffa kapitalismen. De ville reformera den. Det är en fundamental skillnad mellan dessa ekonomer och Karl Marx, som ansåg att systemet var dömt till undergång.

Mars 1932. Arbetslösheten kulminerade och sammanbrottet för Ivar Kreugers företagsimperium sände chockvågor genom finanssystemet. I det läget samlades socialdemokraterna till partikongress.

Ett par motioner framförde långtgående krav på socialisering. Kapitalismen hade drabbats av sin sista stora kris och det var dags för partiet att gå från ord till handling.

Den ena motionen framhöll att Sovjet­unionen ”visat fördelarna av planekonomi framför den nuvarande privatkapitalistiska anarkien”. Den andra efterlyste en ”detaljerad tioårsplan” för socialisering.

Partiledningen med Per Albin Hansson i spetsen blev nervös och grep efter en vid det här laget flitigt använd räddningsplanka: Socialiseringsnämnden.

Denna märkliga utredning, där socialdemokrater och borgerliga försökte samsas i socialiseringsfrågan, hade tillsatts av Hjalmar Brantings första regering 1920. Nämnden publicerade mängder av betänkanden, men de konkreta resultaten uteblev. Istället fungerade den som ett slags alibi för en socialdemokratisk ledning som i allt högre grad satte reformer framför socialistisk renlärighet.

I sin kommentar till motionerna skrev partistyrelsen att ett definitivt ställningstagande i socialiseringsfrågan inte borde ske förrän nämndens ”slutliga betänkande framlagts och inom partiet granskats”.

Rickard Sandler var Socialiseringsnämndens ledande kraft. Sandler, statsminister 1925–1926, hade hög trovärdighet i frågan. I yngre år tillhörde han socialdemokratins yttersta vänster, han var huvudförfattare till det marxistiskt präglade partiprogrammet från 1920 och hade gett ut den första översättningen av Karl Marx Kapitalet.

Men en radikal falang vid kongressen, anförd av Hjalmar Brantings son Georg, höll inte till godo med partistyrelsens svar. Det blev en intensiv debatt. ”Den ekonomiska katastrofen väntar inte på socialiseringsnämndens utlåtande”, dundrade Branting.

Sandler, partistyrelsens föredragande, tog tjuren vid hornen:

”Vad som sker i Ryssland, sker slutligen under en partidiktatur, vilken aldrig skulle vara möjlig i ett sådant land som Sverige, så länge det finns den minsta gnista kvar av den känsla för frihetens värde, som dock är allmänt härskande här.”

Han höll med om att kapitalismen befann sig i kris, men tillade att ”innan vi säga, att detta är kapitalismens sista stora kris, böra vi kanske erinra oss att den har genomlevat åtskilliga förut”.

Även Per Edvin Sköld, idag mest känd som handlingskraftigt statsråd i Per Albin Hanssons och Tage Erlanders regeringar 1932–1955, avfärdade de radikala propåerna:

”Jag vill för min del förklara att vi ändå skola komma ihåg, att det är bättre att sitta med armarna i kors än att göra något galet!”

Han utfärdade två varningar till partiet. Den första var att ”vi inte skola vara så säkra på att kapitalismen är död”. Den andra var att ”inte drömma om att vi med tillhjälp av några övermänniskor, som jag för min del inte alls känner till, skola realisera några storstilade byggnadsplaner för ett nytt samhälle”.

En passus i Skölds inlägg framstår som särskilt aktuell i tider då det ropas på statligt övertagande av banker och industrier: ”Vi skola akta oss för att socialisera bankrutterade företag.”

Socialiseringsdebatten upptar sextioåtta sidor i ett kongressprotokoll som figurerar i praktiskt taget alla viktiga arbeten om socialdemokratins idéutveckling, till exempel Leif Lewins avhandling Planhushållningsdebatten från 1967. Där står Ernst Wigforss i centrum. Wigforss tog inte strid mot socialiseringsivrarna med samma frenesi som Sandler, men lanserade det lite diffusa begreppet ”planmässig hushållning” som alternativ, eller komplement, till förstatligande.

Bataljen slutade med att den radikala falangen – med Lewins ord – ”fick kapitulera för partistyrelsen”. Kongressen antog ett principuttalande om socialisering, men det var omgärdat med så många brasklappar att det saknade betydelse.

Per Albin kunde kasta sig ut i valrörelsen utan att vara bakbunden i den känsligaste av alla frågor. Socialdemokraterna fick på hösten för första gången över 40 procent av rösterna och Per Albin bildade regering med Sandler som utrikesminister, Wigforss som finansminister och Sköld som jordbruksminister. Det blev inledningen på ett fyrtiofyraårigt socialdemokratiskt maktinnehav. Partiet hade knappast vunnit denna avgörande framgång om det gått till val med konkreta kongressbeslut om socialisering.

Paradoxalt nog grundlades den antikapitalistiska socialdemokratins långvariga dominans i svensk politik efter en hetsig uppgörelse med den del av partiet som såg krisen som ett lämpligt tillfälle att avskaffa kapitalismen.

Rickard Sandler och Per Edvin Sköld var inga smygliberaler. De var övertygade socialister. Men de var kloka nog att förstå att kapitalismen är mer livskraftig än Marx anade och att en politiskt forcerad socialisering skulle få katastrofala konsekvenser. De hade rätt: ingenstans har en helt socialiserad ekonomi gått att förena med verklig demokrati och uthålligt välstånd.

Att kritisera kapitalismens avarter är en sak; det kan rent av vara att göra den en tjänst. Att avveckla kapitalismen är något helt annat. Det var sant då och det är sant nu.

Detta utesluter emellertid inte statliga insatser för att dämpa de kriser som är ett ofrånkomligt inslag i kapitalismen: systemet är instabilt – och just därför så dynamiskt.

Den helt oreglerade kapitalismen är för övrigt en illusion. Sveriges välstånd byggdes genom ett växelspel mellan marknad och stat som började med Johan August Gripenstedt på 1800-talet, liberalen som drev igenom att staten via lån skulle finansiera ett nationellt stambanenät.

Hur gick det med Socialiseringsnämnden?

Den skingrades 1935 och Sandler fick i uppdrag att på egen hand – men i nämndens namn – skriva ett ”utkast till principbetänkande”. Han kom fram till att det inte gick att rekommendera någon formel för socialisering: nämnden ”uppställer alltså för sin del icke något socialiseringssystem”.

Efter kapitalism kommer – kapitalism. Den här gången också.

MER ATT LÄSA: Konjunkturläget. December 2008 (www.konj.se). Planhushållningsdebatten (Almqvist & Wiksell) av Leif Lewin. 100 år av tillväxt. Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen (Brombergs/Timbro) av Per T Ohlsson. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter (SOU 1936:7). Arena 6/2008.