2008

Vissa årtal väger liksom tyngre än andra. De förknippas med händelser och förlopp som har omdefinierat verkligheten. Under det senaste seklet framträder åtminstone sex sådana årtal:

1914: Första världskriget bryter ut. Denna konflikt, det tjugonde århundradets urkatastrof, leder till revolution i Ryssland och sammanbrott för tre imperier: det tsarryska, det ottomanska och det habsburgska.

1929: Börskraschen på Wall Street i New York sätter igång en lavin som växer till den stora depressionen, en ekonomisk och social katastrof som några år senare för Adolf Hitler till makten i Tyskland – och hans motsats Franklin D Roosevelt till presidentposten i USA.

1945: Europa delas efter Nazitysklands nederlag i andra världskriget. Över Hiroshima och Nagasaki fälls atombomber. Ur detta växer det kalla kriget och den nukleära terrorbalansen.

1968: Ungdomsrevolter runt om i västvärlden. Tetoffensiven i Vietnam. Morden på Martin Luther King och Robert Kennedy i USA. Warszawapakten invaderar Tjeckoslovakien och gör slut på Pragvåren. Vänstervågen bryter fram.

1989: Berlinmurens fall, den så kallade realsocialismens kollaps och det kalla krigets slut. Ett delat Europa kan börja läka samman.

2001: Terrorattackerna mot New York och Washington släpper loss ett USA-lett krig mot terrorismen som urartar i Guantánamo och en, som det visade sig, illa planerad intervention i Irak.

En hel del talar för att 2008 kommer att fogas till denna lista över särskilt betydelsefulla årtal. På bara några månader, från augusti till november, inträffade tre händelser med långtgående internationella konsekvenser. För att åberopa Esaias Tegnér: Tidens orm bytte skinn.

1 Den 7 augusti, när världens blickar riktades mot de olympiska spelen i Peking, utbröt krig i Kaukasus. Georgien gjorde ett försök att med vapenmakt återta kontrollen över Sydossetien, en utbrytarprovins som stått under ryskt beskydd sedan början av 1990-talet och Sovjetunionens sönderfall. Det var en överloppsgärning av Micheil Saakasjvili, Georgiens folkvalde men inte helt sympatiske president. Han gick rakt i en fälla som gillrats av Kreml. Dagen därpå strömmade stora ryska styrkor in i Sydossetien och fortsatte sedan in i själva Georgien. Inom 48 timmar kunde den ryska Svartahavsflottan landsätta 4 000 soldater i Abchazien, en annan provins som med ryskt stöd brutit sig loss från Georgien. En sådan operation hade inte kunnat genomföras utan detaljerad planering i förväg, konstaterar säkerhetsforskaren Svante Cornell (Neo 6/2008).

Syftet var uppenbart: att förödmjuka den västvänlige Saakasjvili och demonstrera att Kaukasus, genomkorsat av olje- och gasledningar, är Rysslands ”bakgård”.

Efter fem dagar upphörde kriget. Då hade ett avtal om eld upphör förhandlats fram av Nicolas Sarkozy, Frankrikes president och tillika EU:s ordförande. Avtalet byggde på att alla styrkor skulle dras tillbaka till de positioner som de hade före den 7 augusti.

Men ryssarna är kvar i Sydossetien och Abchazien. Båda provinserna, folkrättsligt delar av Georgien, har erkänts av Moskva. Likafullt vill EU, efter en period med frysta förbindelser, normalisera relationerna med Ryssland. Så förvandlades en synbar framgång för den energiske Sarkozy till en europeisk kapitulation. Och det finns bara en förklaring till undfallenheten: EU importerar en tredjedel av sin olja och gas från Ryssland.

Över hälften av Sydossetiens 70¿000 invånare hade, mycket påpassligt, utrustats med ryska pass. Därmed kunde Ryssland hänvisa till sin ”rätt” att med våld skydda ryssar utanför landets gränser. Denna ryska doktrin har allvarliga implikationer, inte minst för Sveriges grannar i Baltikum.

Premiärminister Vladimir Putin, Rysslands starke man, har förklarat att Sovjetunionens sönderfall var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Putin – som väntas återkomma som president efter mellanspelet med marionetten Dmitrij Medvedev – har som mål att återta de strategiska positioner som gick förlorade när Sovjetimperiet bröt samman. För att nå dit är han beredd att använda allt från energiutpressning till militära maktmedel. För Europa innebär det ett nytt, eller kanske snarare nygammalt, säkerhetspolitiskt läge.

2 Den pågående finanskrisen beskrivs som den allvarligaste sedan depressionen. Krisen började märkas i USA redan 2007, men blev akut den 15 september i år, då den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers haveri utlöste en global kedjereaktion med kollapsande finansinstitut och fritt fallande börskurser. Ofattbara värden har utplånats. De stora ekonomierna befinner sig i recession. Arbetslösheten ökar dramatiskt.

Alla bubblor spricker förr eller senare. Den här gången hade bubblan sitt ursprung på den amerikanska bolånemarknaden, där en välmenande men olycklig lagstiftning pressade banker att bevilja lån till hushåll med låg betalningsförmåga. Lånen paketerades om och såldes vidare. Så skapades en i längden ohållbar marknad för undermåliga krediter.

Men bakom krisen ligger också andra faktorer. De finansiella instrumenten blev så komplicerade att knappast ens konstruktörerna förstod hur de fungerade. Och groteskt uppblåsta löner och bonussystem premierade kortsiktig dumdristighet på bekostnad av långsiktigt ansvarstagande.

Följaktligen väcks frågor om hur det internationella finansiella systemet bäst kan övervakas och regleras: de gamla mekanismerna fungerade inte när de sattes på prov. Det talas rent av om Bretton Woods II, en efterföljare till den konferens i USA som 1944 lade grunden till efterkrigstidens världsekonomiska ordning.

Utmaningen för politiska och ekonomiska beslutsfattare är nu att hitta lösningar som motverkar de obalanser och excesser som blottlagts av krisen – utan att fördenskull kväva de finansiella innovationer som driver den ekonomiska utvecklingen eller motverka den globalisering som bidragit till att lyfta hundratals miljoner ur djupaste fattigdom.

Finanskrisen bekämpas med hjälp av lärdomar från 1929. Nästa kris kommer att bekämpas med hjälp av lärdomar från 2008.

3 På kvällen den 4 november klev en gänglig man ut på den strålkastarbelysta scenen i Chicagos Grant Park för att ta emot hyllningar från tiotusentals människor. USA hade just valt sin förste svarte president: Barack Hussein Obama.

Demokraten Obama tar över efter republikanen George W Bush den 20 januari. Inte sedan Franklin D Roosevelt 1933 har en tillträdande president mötts av så enorma utmaningar. Den amerikanska ekonomin, världens största, är närmast förlamad: över en halv miljon jobb försvann bara under november. Obama har bestämt sig för att bortse från de stora underskotten och satsa på ett gigantiskt stimulanspaket som kan kosta så mycket som 800 miljarder dollar. Målet är 3 miljoner nya jobb.

Men Obama konfronteras inte bara med ekonomisk kris. Från Bush ärver han också allvarliga internationella problem. Han måste på ett ansvarsfullt sätt dra tillbaka stridande förband från Irak och samtidigt förmå USA:s vänner och allierade att hjälpa till med militära förstärkningar i Afghanistan, där talibanerna blir allt starkare.

Obama, briljant men relativt oerfaren, har samlat ett imponerande team som signalerar beslutsamhet och handlingskraft. Men ingen kan i förväg veta om han går till historien som en framgångsrik president. Det får framtiden utvisa. Däremot är han redan historisk i den meningen att han har spräckt det tjockaste av alla amerikanska glastak.

För fyrtiosju år sedan, när Obama föddes på Hawaii, praktiserades apartheidliknande rasåtskillnad i Södern. I en lång rad delstater var det förbjudet att göra som Obamas föräldrar: gifta sig över rasgränsen.

Genom att välja Barack Obama – med rejäl marginal dessutom – har USA ännu en gång demonstrerat en remarkabel förmåga att i kritiska skeden återuppfinna sig självt och bryta med sitt förflutna. Obama bekräftar således den dynamiska vitalitet som gång på gång har vederlagt profetior om USA:s nedgång och fall.

Det är svårt att inom överskådlig tid föreställa sig en fransk president med muslimskt påbrå och Hussein som mellannamn. Eller en tysk kansler. Eller en svensk statsminister.

USA hänger mot repen, men orkar fortfarande visa vägen. Det var, mitt i allt elände, 2008 års mest hoppfulla budskap.

MER ATT LÄSA: Det nya kalla kriget. Vart går Ryssland? (Timbro) av Mats Johansson. The Ascent of Money. A Financial History of the World (Penguin) av Niall Ferguson. Att våga hoppas. Tankar om den amerikanska drömmen (Albert Bonniers Förlag) av Barack Obama.