Som vanligt när Israel griper till vapen är de svenska protesterna högljudda och ibland hatfyllda. Skulden läggs på Israel, bara på Israel.
På de ideologiska ytterkanterna, där ett judehatande Hamas har status som befrielserörelse, tenderar antiisraeliska kommentarer att slå över i något långt värre. Och med en del lysande undantag – som Nathan Shachar i DN – överges sans och balans i nyhetsrapporteringen.
Ett återkommande tema är att Israel bryter mot internationell rätt och åsidosätter krigets lagar. Kritiken är befogad. Men bortsett från pliktskyldiga formuleringar är det sällsynt med parallella invändningar mot Hamas metoder. Det framstod som närmast groteskt när Hans Corell, FN:s tidigare rättschef, i Ekot krävde att israeliska ledare ställs inför krigsrätt. Utan att han med ett ord berörde Hamasterrorn (7/1).
Låt detta stå klart, först av allt: Israel har rätt att försvara sig, men de massiva anfallen mot Gazaremsan bryter i flera fall mot den humanitära rätt som baseras på Haagkonventionerna från 1907 samt Genèvekonventionerna från 1949 och deras tillägg från 1977.
Detta regelverk vilar på två principer.
*Distinktionsprincipen innebär att krigförande måste göra åtskillnad mellan militärt och civilt. Israel säger att attackerna riktas mot anläggningar som används i militärt syfte och civila palestinier har i förväg uppmanats att lämna områden som skall hamna under eld.
Men den avspärrade Gazaremsan är ett av världens mest tätbefolkade områden: 1,5 miljoner människor på 363 kvadratkilometer. Invånarna har ingenstans att ta vägen. Under sådana omständigheter krävs en extraordinär försiktighet i genomförandet av militära aktioner.
Här finns uppenbara brister i Israels agerande. Enligt tidiga FN-beräkningar var minst 25 procent av de palestinska dödsoffren civila. Andelen, som troligen ökat, kan inte vara förenlig med distinktionsprincipen.
*Proportionalitetsprincipen säger att den militära betydelsen av mål som angrips måste stå i proportion till de risker som befolkningen utsätts för.
Omkring 40 civila palestinier dödades i tisdags vid israeliska attacker mot FN-skolor. Från israeliskt håll hävdas att granater skjutits från en av skolorna och att ledande Hamasföreträdare fanns i byggnaden. Men att undanröja ett par fiender och en granatkastare till priset av dussintals civila dödsoffer kan bara betraktas som ett flagrant brott mot proportionalitetsprincipen.
Enligt en genomgång från den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch sätter Israel också den humanitära rätten ur spel genom att attackera palestinsk polis och blockera Gazaremsan.
Grundregeln är att poliser definieras som civila såvida de inte är direkt involverade i stridigheter. Vid ett israeliskt anfall dödades ett fyrtiotal paraderande polisaspiranter. De utgjorde inget militärt hot – och därmed inte heller ett legitimt mål.
Israel evakuerade Gazaremsan 2005, men har spärrat av området. Dessutom kontrollerar Israel så basala samhällsfunktioner som el- och vattenförsörjning. Därmed utsätts den palestinska befolkningen för kollektiv bestraffning, vilket inte är tillåtet. Sedan några dagar gör Israel varje dygn tre timmars uppehåll i de militära operationerna. Det medför en liten lättnad, men räcker inte för att tillgodose de enorma behoven av mediciner och livsmedel.
Slutsatsen av allt detta blir att Israel i flera avseenden bryter mot internationell rätt, men att Israel samtidigt gör vissa ansträngningar för att begränsa de civila förlusterna.
BBC-korrespondenten Paul Reynolds sammanfattar det i en analys av Hamas propagandastrategi (7/1): om det verkligen hade varit som Hamas påstår – att israelerna ”vill döda så många civila som möjligt” – så hade det rent militärt inte funnits något som kunnat hindra dem.
Hamas är ingen stat, men måste som part i konflikten bedömas på samma principiella och moraliska grunder som Israel. Och då framträder en fundamental skillnad:
Hela Hamasapparaten – från Kassamraketerna till självmordsbombarna – är inriktad på att medvetet angripa civila mål, att maximera civilt lidande och att systematiskt åsidosätta krigets lagar.
Moskéer används som ammunitionsdepåer. Raketer skjuts från bostadsområden, där invånarna fungerar som mänskliga sköldar. Vapen fraktas i ambulanser. Massmord på judar upphöjs till helig plikt.
Det ofta åberopade förhållandet att Hamas vann valet 2006 upphäver inte följande faktum: Hamas, bildat 1987 i samband med det första palestinska upproret, är en terrororganisation som sponsras av Iran och Syrien. Och Hamas säkrade inte sin maktställning på Gazaremsan med demokratiska medel. I en blodig kampanj 2007 torterades och massakrerades hundratals medlemmar av konkurrerande Fatah.
Endast genom en tvåstatslösning kan det bli fred i Mellanöstern. Problemet är att Hamas vägrar acceptera idén: judarna skall bort och en islamistisk stat skall upprättas i Palestina.
Hamas och fred är i själva verket oförenliga begrepp. Hamas bidrog verksamt till att sabotera Osloprocessen genom en serie självmordsattentat mot fullsatta bussar i Israel i februari och mars 1996.
Mot detta invänder Hamas apologeter att organisationen också har en annan sida: social välgörenhet, utbildning, sjukvård. Men denna utåt respektabla verksamhet är helt integrerad med terrorismen. Självmordsattacken mot Park Hotel i israeliska Netanya i mars 2002 – som dödade 29 människor och skadade 154 – planerades till exempel inom Hamas politiska och sociala nätverk.
Vid sidan av de så kallade martyroperationerna är granat- och raketattackerna mot södra Israel det mest konkreta belägget för Hamas förakt för alla humanitära principer. De genomförs enkom för att sprida skräck, död och förödelse bland civila.
Sedan 2001 har över 10 000 projektiler skickats iväg från Gazaremsan mot Israel. Mellan den 19 december förra året, då Hamas inte förnyade en halvårslång vapenvila som medlats fram av Egypten, och den 27 december, då Israel startade sin offensiv, vräktes nästan 300 raketer och granater in över Israel.
Med iransk hjälp – material för vapentillverkning smugglas genom tunnlar under gränsen till Egypten – har Hamas arsenal blivit mer avancerad. Förutom rudimentära Kassamraketer förfogar Hamas över Gradraketer med längre räckvidd.
Grad, ryska för hagel, är en vidareutveckling av den sovjetiska Katjusjaraketen från andra världskriget. Den typ som Hamas använder har ett hundratal stålkulor i laddningen och landar nu, helt urskillningslöst, i israeliska städer.
Ingen stat skulle i längden tolerera en sådan situation. Men av någon anledning förväntas den judiska staten göra det.
När raketattackerna trappades upp i slutet av förra året drog Hamas olycka över sitt folk.
Beskjutningen och vapensmugglingen måste upphöra, helst genom en internationellt övervakad vapenvila som dels gör det omöjligt för Hamas att fortsätta med sina provokationer, dels bryter blockaden av Gazaremsan.
Israel skall kritiseras för övervåld och pressas till att ta större hänsyn till civilbefolkningen. Men det är inte Israel som har utlöst denna pågående tragedi. Det är Hamas.
Liksom under kriget mot Hizbollah i Libanon 2006, då Israel demoniserades som den enda skyldiga parten, finns det anledning att utifrån Thomas Friedmans skarpa iakttagelse begrunda vad Mellanösterndebattens reflexmässiga ensidighet riskerar att legitimera:
”Att kritisera Israel är inte antisemitiskt ... Men att välja ut Israel för smädelser och internationella sanktioner – utan att det sätts i proportion till någon annan part i Mellanösternkonflikten – är antisemitiskt, och att inte säga det är ohederligt.”
Hamas. Politics, Charity, and Terrorism in the Service of Jihad (Yale University Press) av Matthew Levitt. Folkrätten i krig (SOU 1984:56). www.hrw.org. http://news.bbc.co.uk.
56% är glada
6% är likgiltiga