En gång i Amerika

Det drar ihop sig. På tisdag svär Barack Obama att ”bevara, skydda och försvara” konstitutionen. I samma ögonblick får USA för första gången en svart president. Ett ofta missbrukat begrepp känns fullt motiverat:

Historiskt.

Förväntningarna på Obama är närmast övermänskliga. Han skall fixa ekonomin, reformera sjukvården, ordna fred i Mellanöstern, dra tillbaka styrkorna från Irak, slå ut talibanerna i Afghanistan, återställa USA:s internationella anseende och – om han får en stund över – rädda klimatet.

Få tillträdande presidenter – om ens någon – har mött så väldiga utmaningar.

Obama har liknats vid John F Kennedy, en annan ung demokrat som personifierade något nytt. Själv identifierar sig Obama med republikanen Abraham Lincoln, som befriade slavarna och ledde Nordstaterna till seger i inbördeskriget 1861–1865; liksom Obama startade Lincoln sin politiska karriär i Illinois. Men de senaste månaderna, när finanskrisen övergått i bråddjup lågkonjunktur, har en annan president figurerat i jämförelserna:

Franklin Delano Roosevelt.

USA befinner sig bara i början av den allvarligaste ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Statistiken är nattsvart. Under 2008 försvann 2,6 miljoner jobb, den största årliga minskningen sedan 1945. Arbetslösheten uppgår nu till 7,2 procent och många bedömare tror att den ökar till tvåsiffriga tal innan konjunkturen vänder.

Obamas främsta prioritet är att få kongressen att godkänna ett gigantiskt stimulanspaket värt cirka 800 miljarder dollar. En kombination av offentliga investeringar – framför allt i infrastruktur – och skattesänkningar för den breda medelklassen skall bromsa efterfrågefallet och skapa tre miljoner arbetstillfällen. Obama har, åtminstone på kort sikt, valt att bortse från det redan enorma budgetunderskottet för att, som han uttrycker det, ”kickstarta ekonomin”.

Tankarna går till The New Deal och den frenetiska aktivitet som utmärkte Roosevelts första tid i Vita huset. Och mycket riktigt: Obamas medarbetare uppger att han förbereder sig genom att studera exemplet Roosevelt (New York Times12/1).

På en punkt kan Obamas ekonomiska plan jämföras direkt med The New Deal: infrastrukturen. Precis som på 1930-talet behöver USA modernisera och renovera broar, vägar och kraftnät. Då ville Roosevelt sprida elektricitet till eftersatta regioner. Nu vill Obama göra likadant med bredband.

Annars är skillnaderna fler än likheterna. Till saken hör dessutom att Roosevelts utgångsläge var ännu sämre än Obamas: tre gånger så hög arbetslöshet, deflation, en produktion som på några år krympt med en dryg fjärdedel.

Den ekonomisk-politiska bilden av Franklin D Roosevelt, president 1933–1945, brukar ha följande konturer:

Demokraten Roosevelt besegrade den sittande republikanske presidenten Herbert Hoover i valet 1932, då depressionen härjade som värst. Omedelbart efter sitt tillträde drog han igång jättelika offentliga program för att stimulera ekonomin och bekämpa massarbetslösheten. Påverkad av John Maynard Keynes idéer bröt han med den rådande ekonomiska ortodoxin och räddade USA från social kollaps.

Roosevelt var tveklöst en av USA:s största presidenter – och en av 1900-talets viktigaste statsmän. Men den vanliga bilden av hans krispolitik är inte helt sann.

Roosevelt hade ingen detaljerad plan eller strategi när han tog över i Vita huset. Han improviserade sig fram. Och det dröjde innan han började tillämpa Keynes, vars banbrytande verk General Theory of Employment, Interest and Money publicerades först 1936.

Vad som utmärkte Roosevelts inledning som president var istället en kanonad av nya offentliga organ:

The Civilian Conservation Corps (CCC) anlitade arbetslösa ungdomar för att städa och röja i skogar och nationalparker. The Tennessee Valley Authority (TVA) elektrifierade en fattig och isolerad del av USA. Under The Public Works Administration (PWA) byggdes bland annat Triborough Bridge i New York och de broar som länkar samman Key West med Floridas fastland. The National Recovery Administration (NRA) skulle hålla löner och priser uppe genom att motverka ”skadlig konkurrens” i näringslivet.

Bankväsendet stabiliserades via The Emergency Banking Act, en lag som temporärt stängde USA:s banker så att inspektörer i lugn och ro kunde granska deras finansiella ställning.

Åtgärderna var verkningsfulla, men kanske inte i den omfattning som många föreställer sig: under 1933 minskade arbetslösheten från 14 till 10 miljoner.

Det rörde sig heller inte om någon stimulanspolitik av Obamas modell. I valkampanjen 1932 lovade Roosevelt att balansera den federala budgeten. Parallellt med alla satsningar genomfördes därför kraftiga nedskärningar, inklusive lönesänkningar för federalt anställda. Det bidrog så småningom till att arbetslösheten började stiga igen. På våren 1938 bestämde sig Roosevelt för att överge budgetbalansen, men det dröjde till 1940–1941 innan arbetslösheten knäcktes. Roosevelt, fullt införstådd med hotet från Nazityskland, förvandlade då USA till ”demokratins arsenal”, en industriell kraftsamling utan motstycke.

Roosevelt drabbades av flera bakslag i Högsta domstolen, som ogiltigförklarade stora delar av hans program, inbegripet NRA. Och vissa initiativ fick med tiden destruktiva konsekvenser. The Agricultural Adjustment Act var en lag som skulle mildra krisen i USA:s jordbruksområden. Det gjorde den också. Men samtidigt etablerades ett subventionssystem som än idag försvårar internationella överenskommelser om frihandel.

The New Deal var alltså ömsom vin och ömsom vatten. Så varför har Roosevelt fått en nästan mytisk position som depressionens överman?

Hans personlighet och talang som kommunikatör spelade en minst lika viktig roll som hans praktiska politik. Roosevelt återgav amerikanerna hopp. ”Det enda vi har att frukta är fruktan själv”, deklarerade han i sitt installationstal 1933.

Genom sina radiosända Fireside chats fick han miljontals medborgare att känna delaktighet och gemenskap i krisbekämpningen. Han charmade journalistkåren och odlade en optimistisk och handlingskraftig image: hatten på svaj och det långa cigarettmunstycket fastkilat i en ständigt leende mun.

Roosevelt, sprungen ur den översta överklassen, blev en demokratisk och jordnära kontrast till Europas uniformerade gaphalsar. Han hade ett ”förtroendeingivande självförtroende”, skrev Roy Jenkins i sin allra sista bok, en lysande liten biografi över USA:s trettioandre president.

Barack Obama kan omöjligt leva upp till alla förväntningar. Bakslag är ofrånkomliga. Nyckeln till framgång är att han kan ingjuta hopp och förklara varför uppoffringar är nödvändiga. Som Roosevelt gjorde.

Flera andra presidenter – en Kennedy, en Reagan – var goda kommunikatörer. Men ingen har prövats under så svåra förhållanden som Roosevelt. Att han lyckades bekräftas av tre återval: 1936, 1940 och 1944. Han avled i ämbetet i april 1945.

Av Roosevelt kan Obama möjligen också lära sig att hantera kritik från höger. Under förra årets valrörelse påstod republikanerna att Obama är ”socialist”. Kritiken lär återkomma. Anklagelserna mot Roosevelt gick ännu längre, men han skakade dem av sig med elegant nonchalans. När motståndarna stämplade TVA som ett ”kommunistiskt” projekt svarade Roosevelt att ”det är varken fisk eller fågel, men oavsett vad det är, så kommer det att smaka gott i Tennesseedalen”.

Fast i ett avseende är den trettioandre presidenten en ganska märklig förebild för den fyrtiofjärde:

Roosevelt bidrog i allra högsta grad till att nazismens rasistiska vanvett kunde besegras, men han var tämligen ointresserad av att göra något åt rasdiskrimineringen på hemmaplan. Fattiga vita i Södern var en viktig komponent i Roosevelts väljarbas och han var noga med att inte utmana dem.

Efterspelet till OS i Berlin 1936 är belysande. Den svarte USA-sprintern Jesse Owens tog fyra guldmedaljer. Mitt framför ögonen på nazismens koryféer. Det var en idrottslig triumf – och en magnifik provokation mot det germanska herrefolket.

Jesse Owens hyllades vid en ceremoni i Vita huset. Men inte av Franklin D Roosevelt, utan av Gerald Ford. Fyrtio år efter Berlin-OS.

Så var det en gång i Amerika. Så blir det aldrig mer.

MER ATT LÄSA: Franklin Delano Roosevelt (Pan Books) av Roy Jenkins. Franklin Delano Roosevelt. Champion of Freedom (Public Affairs) av Conrad Black. Min far hade en dröm (Albert Bonniers Förlag) av Barack Obama. Att våga hoppas (Albert Bonniers Förlag) av Barack Obama.