"Fader, förlåt dem"

Det drar ihop sig till första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. På fredag talar Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin i Malmö och Lund medan LO-basen Wanja Lundby-Wedin framträder i Stockholm och Sundbyberg. Vilket blir ämnet?

AMF-skandalen och Lundby-Wedins roll i pensionsbolagets generösa styrelse lär försvåra rasande utfall mot giriga direktörer. Och Socialdemokraterna, hårt pressade av dramatiskt vikande opinionssiffror, kan knappast redovisa något mer uttömmande alternativ till den borgerliga alliansregeringens politik: förhandlingarna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har bara börjat.

Följaktligen är det ingen djärv gissning att den svenska modellen hamnar i fokus. Särskilt med tanke på valet till EU-parlamentet den 7 juni.

Efter EG-domstolens utlåtande i Lavalmålet i slutet av 2007 kritiseras regeringen för att inte bry sig om konsekvenserna. ”Den borgerliga regeringens passivitet riskerar att slå sönder vår svenska arbetsmarknadsmodell”, står det i Socialdemokraternas EU-plattform.

När Claes Stråth i december förra året presenterade en utredning med förslag om hur de svenska reglerna kan anpassas till EG-domen fick han genast kritik från LO för att erbjuda arbetsgivarna ”kryphål”.

Därefter, i mars i år, havererade förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal. En av anledningarna var att LO motsatte sig verkningsfulla förändringar i arbets- och konflikträtten.

Arbetarrörelsen är med andra ord kategorisk i sitt försvar av kollektivavtalen och det rättsliga regelverk som omger dem. Men det finns ett historiskt krux: samma rörelse var en gång i tiden lika kategorisk i sitt motstånd mot bärande delar i detta regelverk.

Huvudavtalet mellan LO och SAF från Saltsjöbaden 1938 är fortfarande den svenska modellens centrala dokument. Men modellen började växa fram långt tidigare.

Kollektivavtalen och föreningsrätten fick ett genombrott 1906, då SAF och LO ingick den så kallade decemberkompromissen.

Nästa stora steg togs när Carl Gustaf Ekmans frisinnade-liberala regering i februari 1928 lade fram en proposition med lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Rätten till stridsåtgärder begränsades under avtalsperioder och tvister skulle avgöras i en partssammansatt domstol. Detta skulle bli två av modellens grundbultar.

Den socialdemokratiska ministär under Rickard Sandler som föregick Ekmans hade genom socialminister Gustav Möllers försorg tillsatt en utredning om obligatoriskt skiljedomsförfarande.

Likafullt reagerade arbetarrörelsen med bestörtning på förslaget 1928. Det sades hota den fria förhandlingsrätten och ge staten möjlighet att underminera fackföreningarna.

Arbetsdomstolen, AD, skulle få rätt att utdöma skadestånd. För enskilda arbetare begränsade lagutskottet beloppet till 200 kronor, men för företag och organisationer sattes inget tak. Tidningen Arbetet drog slutsatsen att ”fantastiska skadeståndskrav” skulle ”ruinera fackförbunden”.

LO och den socialdemokratiska partistyrelsen uppmanade till allmän arbetsnedläggelse efter klockan 14 den 22 maj 1928. Närmare 400 000 arbetare deltog i strejker och demonstrationer runt om i landet. I Malmö tågade 15  000 genom staden.

Ekman, ”vågmästaren”, var illa sedd inom arbetarrörelsen. Från sin strategiska mittenposition hade han störtat två socialdemokratiska statsministrar, Hjalmar Branting 1923 och Sandler tre år senare. I båda fallen gällde det arbetsmarknadsfrågor.

Stripastriden 1926 var mest inflammerad. Statens arbetslöshetskommission beslutade att det inte förelåg några hinder att hänvisa arbetslösa till Stripa gruvfält i Bergslagen, där det pågått strejk sedan mars 1925. Enligt den tidens regelmoras kunde arbetslösa hänvisas till blockerat arbete och nekas understöd om de vägrade – fast bara om konflikten kunde påverka det allmänna löneläget.

Regeringen Sandler hävdade att Stripastrejken inte avsåg att ändra några allmänna förhållanden och hindrade kommissionens beslut från att träda i kraft.

När regeringen fick mothugg av det mäktiga statsutskottet, där Ekman var tongivande, gick riksdagens borgerliga majoritet på utskottets linje. Den 1 juni 1926 skrev Sandler in sig i den svenska retorikens kanon med ett maratontal i andra kammaren som innehöll en bevingad passus:

”Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”

Ekmans främsta argument var att Socialdemokraterna försökte ge arbetarsidan en fördel. Därmed åsidosattes, som han såg det, principen om statlig neutralitet på arbetsmarknaden. Resonemanget var ganska konstruerat: en statsmakt som i praktiken främjar strejkbryteri kan knappast betecknas som neutral.

När ”Stripa-Ekman” – för övrigt den ende kroppsarbetare som blivit svensk statsminister – ett par år senare föreslog lagreglering av kollektivavtalssystemet och inrättandet av en arbetsdomstol möttes det således med djupaste misstro på fackligt och socialdemokratiskt håll.

Känslorna – och politiken – tog överhanden.

Protokollet från riksdagsdebatten den 25 maj 1928 erbjuder en lätt svindlande läsning mot bakgrund av de senaste årens upprörda meningsutbyten om den svenska modellen. Dagens arbetarrörelse försvarar kollektivavtalen med näbbar och klor samtidigt som den betraktar AD som en oundgänglig instans. Men för åttioett år sedan lät det annorlunda.

Gustav Möller framhöll att kollektivavtalet hade många fördelar, men att det ”icke under alla omständigheter är oumbärligt”:

”Är bara organisationen tillräckligt stark behövs det inte alls, utan då kan organisationen tillvarataga medlemmarnas intressen, utan att man har några som helst skrivna avtal. Man gör upp för en månad eller en vecka eller vilken tid som helst.”

Möllers anförande kulminerade i en lika passionerad som fördömande kadens:

”Dådet skall fullbordas idag. Jag lyckönskar er till verkningarna den dag ni få se dem, icke blott som vi ifrån talarstolen utmålat dem, utan i verkligheten. För min del skulle jag kunna säga: ’Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra!’ Det torde vara sanningen i denna sak. I vilket fall som helst vågar jag påstå, att regeringen motverkar sina egna syften, om den eftersträvar arbetsfred … För min egen del hoppas jag i varje fall, att förgörelsens stund skall komma för den regering, som anser sig kunna blankt strunta i varje hänsyn till meningen inom landets största samhällsklass.”

Ekman svarade med ett för honom typiskt inlägg – detaljerat, formalistiskt, en aning otympligt – och landade i följande förutsägelse:

”Gentemot alla de spådomar, som här uttalats om detta förslags olyckliga verkningar, vill jag för min del uttala den fasta tron, att resultatet skall bli ett annat.”

Sedan båda kamrarna hade godkänt förslaget gjorde socialdemokraten Arthur Engberg en anmärkning till protokollet ”mot den nedriga handling, som genom beslutet förövats mot Sveriges arbetarklass”.

Ekman saknade inte osympatiska drag; fyra år senare föll han på en lögn om pengar från Ivar Kreuger. Men när det gällde lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol fick han rätt.

Lagstiftningen accepterades successivt av arbetarrörelsen. Redan efter ett och ett halvt år hade AD behandlat 307 ärenden av vilka de allra flesta hade väckts av fackliga organisationer.

Ett visst motstånd dröjde sig kvar, men blev allt mer marginaliserat. En sista suck från striden 1928 hördes på LO-kongressen 1946, då Pappersavdelningen i Svanöbruk motionerade om att ”kollektivavtalslagen fortast möjligt upphäves”. Ingen stödde yrkandet.

I en fortfarande läsvärd bok om LO:s utveckling som gavs ut på 1960-talet satte organisationens mångårige pressombudsman Ragnar Casparsson punkt för en märklig episod i arbetarrörelsens historia:

”Många vindar hade blåst genom två decennier och skingrat de giftiga dunster, som en gång steg ur Stripa Gruva.”

Med största respekt för att arbetarrörelsen vill slå vakt om sina stora landvinningar utmynnar allt detta i en stillsam reflektion några dagar före första maj: om man var så kategorisk då finns det möjligen skäl att vara lite mindre kategorisk nu. För kategoriska ståndpunkter kan i längden inte förenas med en modell som förutsätter kompromisser.

MER ATT LÄSA: LO. Bakgrund. Utveckling. Verksamhet (Prisma) av Ragnar Casparsson. C G Ekman. Frisinnad hövding. Nykterhetsman. Statsman (Frisinnad Tidskrifts Förlag) av Waldemar Svensson. Makten över arbetsmarknaden (SNS) av Svante Nycander. Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år 1928. Första kammaren. Fjärde bandet. Nr 33–40.