Pirater på marsch

Flera opinionsmätningar inför EU-valet om två veckor tyder på att Piratpartiet är på marsch mot Europaparlamentet: 6,1 procent hos Sifo (SvD 23/5), 7,9 procent hos Demoskop (Expressen 21/5), 6,0 procent hos Novus Opinion (TV4 21/5), 5,4 procent hos Synovate (DN 20/5).

Piratpartiet, som beskriver sig som ett ”medborgarrättsparti”, driver en enda fråga: frihet – somliga skulle kanske säga anarki – på internet. Därför är det frestande att förklara partiets medvind med ansvarslösa ungdomar som tycker att det skall vara fritt fram att ladda ned upphovsrättsskyddat material.

Det är nog att göra det för lätt för sig.

Nyligen redovisade statsvetarna Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson en del resultat från den årliga undersökning som genomförs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet (DN Debatt 18/5). I den senaste mätningen ställdes en fråga om FRA-lagen, som under stor uppståndelse antogs av riksdagen den 18 juni förra året. Lagen ger Försvarets radioanstalt, FRA, rätt att spana på kabelburen tele- och datatrafik som passerar Sveriges gränser.

Sommarens heta känslor har dämpats: 34 procent uppger att de är negativa till FRA-lagen medan 22 procent är positiva. Resten, närmare hälften av de tillfrågade, har ingen uppfattning. Men under ytan anar Bjereld och Oscarsson en strömning med politisk sprängkraft:

”Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension.”

Betraktad ur det perspektivet framstår motståndet mot FRA-lagen – och stödet för Piratpartiet – som symptom på en växande oro för att staten och andra mäktiga intressen håller på att skaffa sig redskap som gör det möjligt att kontrollera och övervaka människor i en sådan omfattning att begreppet personlig integritet förlorar sin mening.

Hittills har integritetsdebatten varit kopplad till särskilda händelser. Stormar har blåst upp för att sedan bedarra.

För ett år sedan gällde det FRA-lagen. Den massiva kritiken tvingade regeringen att föreslå ett förstärkt integritetsskydd.

Sedan var det Ipredlagen, som trädde i kraft den 1 april i år. Den baseras på ett EU-direktiv och innebär att en domstol kan beordra internetleverantörer att lämna ut IP-adresser som identifierar vem som äger ett visst abonnemang. På så sätt skall illegala fildelare kunna spåras.

För ett par veckor sedan stod striden i Europaparlamentet. När parlamentet krävde garantier för att ingen skall kunna stängas av från internet utan domstolsprövning blockerades det så kallade telekompaketet.

Kontroll- och övervakningslagar motiveras ofta med att de tjänar höga syften:

FRA-lagen skall skydda Sverige mot yttre hot.

Ipredlagen skall värna upphovsrätten.

EU:s omdiskuterade datalagringsdirektiv skall underlätta polisens kamp mot grov brottslighet.

Det är högst lovvärda mål och politikerna bedyrar att de har vidtagit åtgärder för att skydda den personliga integriteten. Men det är si och så med kvaliteten på skyddsåtgärderna: kontrollen kommer i första hand, integriteten i andra.

Den domstol som skall pröva FRA:s spaning föreslås bestå av en domare som utses av regeringen. Hur oberoende blir den instansen, egentligen?

För att få ut en IP-adress måste en rättighetsinnehavare först vända sig till domstol. Men Ipredlagen betyder likafullt att närmast polisiära befogenheter överlåts på privata aktörer. Utan solid bevisning – en IP-adress identifierar till exempel inte vilka som använder ett trådlöst nätverk – kan film- och skivbolag kräva skadestånd och hota med dyra rättsprocesser.

Enligt EU:s datalagringsdirektiv, som är på väg att införlivas med svensk rätt, får polisen bara begära ut uppgifter när den utreder brott som ger minst två års fängelse. Men all lagrad information riskerar att läcka – även ur de mest skyddade system. Det krävs ingen större fantasi för att förstå att kompletta förteckningar över enskilda individers telefon- och datorkontakter är en potentiell guldgruva för mindre nogräknade intressen.

Lagstiftning som medger intrång i den personliga integriteten tenderar dessutom att leva sitt eget liv och utvecklas till något annat än vad som från början var tänkt. EU:s Ipreddirektiv från 2004 är ett exempel. Ursprungligen var det riktat mot varukopiering i ”kommersiell skala”. Den lag som nu gäller i Sverige gör det möjligt att spåra personer som för privat bruk laddar ned film och musik.

Pär Ström, integritetsombudsman vid Den Nya Välfärden, har inventerat alla de övervakningsmöjligheter som finns tillgängliga – och som utvecklas snabbt.

Det rör sig inte bara om data- och teletrafik, utan också om kameror som läser av nummerplåtar och känner igen ansikten, GPS-utrustningar som talar om exakt var en bil befinner sig, DNA-register, avancerade programvaror som ”skannar” finansiella transaktioner, elektroniska kort som visar vem som reser vart med kollektivtrafiken…

Potentiellt farligast är den övervakning som är både automatisk och identifierande, påpekar Ström. Här sker ingen sållning. Och allt kan knytas till enskilda individer.

Den digitala revolutionen främjar frihet och öppenhet. Information är mer tillgänglig än någonsin och aldrig förut har människor haft så stora möjligheter att sprida och utbyta åsikter och kunskaper. Men revolutionens baksida är de elektroniska fotavtrycken. Aldrig tidigare har det varit möjligt att så in i minsta detalj kartlägga människor och deras tillvaro: rörelser, vanor, kontakter, åsikter.

Via mobiltelefonen, datorn och kreditkortet registreras och lagras information om vem vi ringer och mejlar, var vi befinner oss, vilka hemsidor vi besöker, vad och var vi handlar. Ibland sker det rent slentrianmässigt. Många blev säkert förbluffade när Aftonbladet avslöjade att Systembolaget registrerar alla kortinköp och sedan, av någon outgrundlig anledning, lagrar informationen i tio år.

Det säger sig självt att dessa väldiga informationsmängder kan missbrukas. Men den integritetsskyddande lagstiftningen har inte hållit jämna steg med teknikutvecklingen. Att överbrygga det gapet framstår som en av vår tids mest angelägna demokratiuppgifter.

Så vad bör göras?

En statlig utredning föreslog förra året att Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, skall få en särskild integritetsklausul. Utredningen konstaterade att Regeringsformens ”jämförelsevis låga värdering” av den personliga integriteten kan bli besvärande för ett land som är bundet av Europakonventionen, som slår fast att var och en ”har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”.

Men frågan är om det räcker med en grundlagsregel. En sådan övergripande bestämmelse blir ofrånkomligen föremål för politiska bedömningar och tolkningar. Det krävs betydligt mer.

Pär Ström har några tänkvärda förslag:

Sveriges rikes lag innehåller bland annat äktenskapsbalk, miljöbalk och rättegångsbalk. Sammanför alla lagar som på något sätt berör den personliga integriteten i en särskild integritetsbalk. Det skulle ge överblick och tydlighet.

Politiska beslut som kan påverka miljön förutsätter miljökonsekvensutredningar. Det borde vara lika självklart med integritetskonsekvensutredningar. Med en sådan ordning hade FRA-lagen knappast lagts fram utan ett starkt integritetsskydd.

Inför en generell regel, ett slags försiktighetsprincip, som ålägger offentliga organ och myndigheter att alltid sträva efter att minimera de elektroniska fotavtrycken.

Det saknas alltså inte tankar och idéer. Vad som saknas är en rejäl och övergripande diskussion, ett helhetsgrepp som leder till konkreta åtgärder. Det räcker inte med snabbt övergående eruptioner om FRA eller Ipred.

Förvisso är det svårt att ta Piratpartiet riktigt på allvar, men i bästa fall bidrar partiet till att integritetsfrågorna lyfts högre upp på den politiska dagordningen även av de etablerade partierna. Den pågående valrörelsen utgör ett ypperligt tillfälle, eftersom mycket av den lagstiftning som är problematisk från integritetssynpunkt emanerar från EU.

Ytterst handlar det om en försäkring för alla eventualiteter:

Idag är staten god. Kan vi vara säkra på att den är det i morgon?

MER ATT LÄSA: Integritetens lilla röda. Så kan övervakning skada människor. Argumentsamling för storebrors kritiker (Den Nya Välfärden) av Pär Ström. Skyddet för den personliga integriteten. Bedömningar och förslag (SOU 2008:3).