Pålssons klarspråk

Åtta år får räcka. Nyligen meddelade den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson att hon avstår från att kandidera i valet 2010. Pålsson, som valdes in i riksdagen 2002, förklarade sitt beslut i ett pressmeddelande som hon fick skicka ut på egen hand eftersom partiet inte ville hjälpa till:

”Mitt skäl … är att riksdagen så urholkats på makt och inflytande, att jag inte finner det meningsfullt att fortsätta mitt arbete därifrån.”

I ett brev till sina väljare i Skåne läns södra valkrets pekade hon på förhållanden, eller snarare missförhållanden, som begränsar riksdagsledamöternas manöverutrymme, till exempel att de ekonomiska medel som skall underlätta deras arbete kontrolleras av partierna. I kombination med en närmast obefintlig maktdelning leder detta till ett centraliserat partivälde:

”Mycket sällan vågar eller vill någon ledamot agera självständigt och öppet hävda riksdagens ställning eller sina väljares uppfattning mot partiledningens intressen.”

På den punkten har Anne-Marie Pålsson avvikit.

För två år sedan motionerade hon om att Grundlagsutredningen skulle få i uppdrag att ”explicit … finna vägar för att stärka riksdagens makt och politiska inflytande”.

Förra året bad hon Riksdagens utredningstjänst jämföra den horisontella maktdelningen i Sverige med andra OECD-länder. Begreppet horisontell maktdelning utgår från Montesquieu och avser balansen mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Sveriges modell – ett proportionellt enkammarsystem utan författningsdomstol – var den enda som saknade institutioner för horisontell maktdelning (DN Debatt 25/3 2008).

Frågan om varför hon drivit dessa frågor så hårt besvarar Pålsson först med självironi: ”Jag vill ha mer att säga till om.” Men sedan blir hon allvarlig:

”Det handlar om makt. All makt korrumperar. Det centrala är därför att skapa system som minimerar risken för att makt missbrukas.”

Riksdagens viktigaste uppgift vid sidan av det löpande lagstiftningsarbetet är att granska och kontrollera den verkställande makten, det vill säga regeringen. Det förutsätter självständiga riksdagsledamöter, utrustade med lämpliga redskap. I Sverige är det si och så med både självständigheten och redskapen.

Det har, säger Pålsson, utvecklats ”subtila regler” som ledamöterna förväntas känna till. Den som bryter mot dessa regler måste räkna med att bli åthutad. Hon exemplifierar med en incident från 2004, då hon hade skrivit en debattartikel i Sydsvenskan om övergångsreglerna inför EU:s utvidgning samma år:

”Fredrik Reinfeldt, ganska nybliven moderatledare, var upprörd. Det berodde inte på vad som stod i artikeln. Han hade inte läst den. Det berodde, förstod jag, på att jag inte var behörig att yttra mig i frågan.”

Detta klimat får karriärsugna ledamöter att dra slutsatsen att det är bäst att hålla sig till partilinjen och riksdagsarbetets oskrivna regler. Därmed har yrkespolitiker med bakgrund i ungdomsförbunden en automatisk fördel i konkurrensen om positioner och utnämningar. De är fostrade i den partipolitiska kulturen och vet vad som gäller.

Anne-Marie Pålsson tillhör inte den kategorin. Hon är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och hade ingen partipolitisk bakgrund när hon – som hon själv uttrycker det – blev ”headhuntad” för en riksdagsplats:

”Jag tyckte att det kunde vara roligt att få dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Men jag insåg ganska snabbt att det inte fungerar så.”

Grundlagsutredningen, som presenterade sitt slutbetänkande i december förra året, skulle göra en ”samlad översyn” av Regeringsformen, den grundlag som definierar det politiska beslutsfattandets spelregler. Men när det gäller förslag för att stärka riksdagen – och de enskilda ledamöterna – är den parlamentariskt sammansatta utredningen ytterst blygsam.

Personvalsspärren i riksdagsvalen sänks till 5 procent, samma nivå som i kommunalvalen. Tanken är att det skall leda till fler personvalda ledamöter som känner en starkare koppling till sina väljare. Men partierna är egentligen inte intresserade av fritänkare. Det fick moderaten Karl Sigfrid erfara i juni förra året, då han övervägde att rösta mot den omstridda FRA-lagen. Han utsattes för en mobbningsliknande press vid ett gruppmöte och gav vika.

Konstitutionsutskottet, KU, är riksdagens viktigaste kontrollorgan. Det skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. KU är, som alla vet, en papperstiger, men utredningen nöjer sig med att föreslå att utskottets rätt att begära in handlingar utvidgas.

Bortsett från justeringen av personvalsspärren lämnas valsystemet intakt.

Sverige skall även i fortsättningen tillämpa en strikt proportionalitet – 310 fasta mandat plus 39 utjämningsmandat – som syftar till att riksdagens sammansättning så exakt som möjligt speglar partiernas röstandel.

Möjligen är detta, proportionaliteten, roten till problemet.

Det var en händelse som nästan såg ut som en klärvoajant tanke. Den 4 maj, mindre än tre veckor före nyheten om Anne-Marie Pålssons avhopp, publicerade DN en tänkvärd debattartikel under rubriken ”Färglösa ledamöter förlamar riksdagen”.

Författare var Gunnar Wetterberg, historiker och samhällspolitisk chef vid Saco. Han citerade ur ett tal som den tidigare statsministern Tage Erlander höll när enkammarriksdagen samlades för första gången i januari 1971. Erlander, riksdagens ålderspresident, varnade för att långtgående proportionalitet kunde ”leda till att riksdagens handlingskraft försvagas eller rent av förloras”.

Proportionaliteten stärker partiorganisationernas makt. De upprättar kandidatlistor och genom att styra kandidaternas placering kan de se till att de som väljs tillhör den fogliga sorten. Personvalet innebär bara ett litet hack i systemet; 2006 blev endast sex ledamöter inkryssade från icke valbar plats.

Ofta anses den proportionella valmetoden vara mer ”rättvis” och därmed också mer demokratisk. Men från början infördes den som ett sätt att bromsa demokratiseringen.

Den liberale statsministern Karl Staaff lade 1906 fram ett förslag till rösträttsreform som byggde på majoritetsval i enmansvalkretsar med två valomgångar om ingen kandidat fick absolut majoritet i den första. De konservativa blev vettskrämda. En sådan ordning, där den som fått flest röster vinner hela valkretsen, skulle gynna liberalerna och den frambrytande socialdemokratin. Högern skulle i det närmaste ha blivit utplånad i andra kammaren, som till skillnad från första kammaren var direktvald.

Högern, som tidigare motsatt sig mer genomgripande rösträttsreformer, svarade med att kräva proportionella val, en idé som tidigare lanserats av den sluge biskopen och förstakammarledamoten Gottfrid Billing. Staaffs förslag föll och han avgick. Det blev sedan Arvid Lindmans högerministär som drev igenom en partiell rösträttsreform – på proportionalitetens grund. Så skapades de ursprungliga förutsättningarna för den partimakt som numera präglar riksdagen.

Den som vill stärka riksdagens makt och öka ledamöternas inflytande bör således argumentera mot proportionalitetens överhöghet.

Majoritetsval i enmansvalkretsar är i och för sig det optimala sättet att göra parlamentariker till väljarnas representanter snarare än partiernas, men det vore ett stort och dramatiskt steg efter ett sekel med partistyrd proportionalism. Gunnar Wetterberg förordar därför ett mellanläge, där proportionalitets- och majoritetsval kombineras. Han föreslår att Grundlagsutredningen följs av en ny utredning som lägger valsystemet och riksdagens utformning ”under lupp”.

En utredning av det slaget – helst med ett starkt inslag av jurister och statsvetare – borde även få direktiv om att pröva möjligheten av en återgång till någon form av tvåkammarsystem. Med två kammare, valda vid olika tillfällen, stärks parlamentets makt och ledamöternas ställning.

En sådan konstitutionell reformprocess blir lång och besvärlig. Partipolitiska särintressen kommer att streta emot. Men i längden är det inte acceptabelt att självständigt tänkande riksdagsledamöter betraktas som problem.

Anne-Marie Pålsson kan nästa år lämna riksdagen efter väl förrättat värv. Hon kanske inte fick uträttat så mycket som hon hade önskat, men hon avslutar sin parlamentariska gärning med att tala klarspråk i en demokratiskt angelägen fråga som hennes kollegor sällan vågar beröra.

MER ATT LÄSA: En reformerad grundlag (SOU 2008:125). Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867–1970 (Sveriges riksdag) av Nils Stjernquist. www.a-mpalsson.nu.