Som eld under grytan

För en vecka sedan gick Sverige med i Europeiska unionen. Helt och hållet, liksom. I det fjärde svenska valet till Europaparlamentet åkte EU-kritiska partier på storstryk.

Vänsterpartiet, som kräver att Sverige lämnar unionen, halverades till 5,7 procent. Junilistan, sensationen i EU-valet 2004, fick respass ur parlamentet.

Minst lika symptomatiskt var att Socialdemokraterna och Moderaterna stod och stampade. S fick lite fler röster än 2004, men när Valmyndigheten i torsdags tillkännagav slutresultatet framgick det att partiets andel hade krympt jämfört med 2004: från 24,6 till 24,4 procent.

Febriga förhoppningar om att Moderaterna skulle bli största parti skingrades i ett blått töcken. M ökade bara med marginella 0,6 procentenheter till 18,8 procent.

Både S och M försökte vänslas med EU-skeptiker. De förra genom att placera Marita Ulvskog överst på valsedeln, de senare genom att betona nationella aspekter och sprida lätt enfaldiga slagord av typen ”Mer Sverige i Europa!” Det gick inte hem.

Samtidigt gjorde EU-entusiastiska Folkpartiet succé, mycket tack vare förstanamnet Marit Paulsen: 13,6 procent. En annan stor vinnare var Miljöpartiet, som numera bejakar EU-medlemskapet: 11,0 procent, nästan en fördubbling.

Resultatet har förklarats på olika sätt, till exempel med att flera partier genomförde svaga valkampanjer, att EU-valen inbjuder till spontana partibyten och att EU-motståndarna är överrepresenterade i väljargrupper som är mindre benägna att rösta.

Men den grundläggande orsaken till att det gick som det gick måste rimligen vara denna:

Opinionen har transformerats sedan det svenska EU-inträdet 1995.

Då, för fjorton år sedan, var besvikelsen utbredd efter jasidans ganska knappa seger i folkomröstningen. Enligt den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet var 49 procent av svenskarna emot medlemskapet medan 36 procent var för.

I den senaste SOM-mätningen är positionerna ombytta: 26 procent emot, 48 procent för. En majoritet, 53 procent, tycker att ett svenskt utträde ur EU är en dålig idé.

Mot den här bakgrunden ter sig Socialdemokraternas och Moderaternas flirt med en EU-skeptisk opinion komplett obegriplig. Dessa vanligtvis välsmorda apparater gjorde en kapital felbedömning, som inte bara manifesterade sig i blygsamma valresultat, utan också i ett ökat valdeltagande: 45,5 procent, en uppgång från 37,9 procent 2004.

På Europapolitisk nivå är EU-valets konsekvenser uppenbara.

Sverige må ha brutit mot trenden, men för sjunde gången i rad minskade det samlade valdeltagandet i EU och stannade vid drygt 43 procent. Det underminerar legitimiteten för unionens enda direktvalda organ.

Den konservativa och kristdemokratiska parlamentsgruppen, EPP-ED, förblir i särklass störst medan socialdemokraterna och socialisterna i PES drabbades av ett rejält bakslag. Att det blåser högervindar i recessionens Europa gynnar den konservative portugisen José Manuel Barroso, som eftersträvar en andra femårsperiod som EU-kommissionens ordförande.

En hel del uppmärksamhet har också ägnats framgångarna för extrema krafter, däribland det islamofobiska Frihetspartiet i Nederländerna och det ungerska nationalistpartiet Jobbik. Den brunsvarta sörjan i Bryssel och Strasbourg utökas med knappt tio mandat. Det låter inte särskilt alarmerande, men procentuellt får dessa partier klart större tyngd än förut: det nya parlamentet reduceras från 785 till 736 platser.

Hur påverkar EU-valet svensk politik inför riksdagsvalet nästa år?

Knappast alls, lyder det vanliga svaret.

Sveriges tre tidigare EU-val hade inte någon nämnvärd inverkan på inrikespolitiken. Junilistan är ett belysande exempel. Trots skrällen med 14,5 procent 2004 lyckades partiet inte ta sig in i riksdagen två år senare.

Men fyra omständigheter talar för att årets EU-val kan få bäring på riksdagsvalet 2010:

1 Ordförandeskapet. Den 1 juli tar Sverige över som EU:s ordförandeland under sex månader. Alliansregeringen – och särskilt statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – hoppas kunna utnyttja detta likt Göran Persson och Socialdemokraterna första halvåret 2001. Det är en skakig strategi.

FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december, Reinfeldts högsta prioritet, har ingen direkt koppling till resultatet i EU-valet. Det har däremot flera andra problem som snart kan hamna i statsministerns knä.

Reinfeldt vill gärna bli den ordförande som sätter Lissabonfördraget på plats. Irländarna röstar förmodligen ja till fördraget i en ny folkomröstning i oktober. Istället riktas oroliga blickar mot Storbritannien, där det regerande Labourpartiet gjorde ett katastrofval. Marken gungar under premiärminister Gordon Brown. Om han tvingas utlysa val redan i år tar de konservativa och David Cameron över makten. Cameron har utlovat en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget – som med största sannolikhet resulterar i ett nej.

För en tid sedan stoppade Europaparlamentet det omstridda telekompaketet. Knäckfrågan var att ingen skall kunna stängas av från internet utan domstolsbeslut. Eftersom parlamentet och ministerrådet måste vara överens stundar besvärliga förhandlingar under överinseende av det svenska ordförandeskapet. Detta är en perfekt mobiliseringsfråga för Piratpartiet, som har en enda programpunkt: integritet på nätet.

Regeringspartierna har anledning att vara nervösa. Efter de stormiga FRA- och Ipred-debatterna förlorade de mängder av unga väljare till PP, som knep 7,1 procent av rösterna i EU-valet.

2 Sprickor i alliansens fasad. Solid enighet har hittills präglat den borgerliga fyrpartikoalitionen. Men ju närmare riksdagsvalet kommer, desto hårdare blir påfrestningarna.

Med 5,5 respektive 4,7 procent klarade sig Centerpartiet och Kristdemokraterna med nöd och näppe kvar i Europaparlamentet. I KD:s fall var det sannolikt den förre partiledaren Alf Svensson som var räddningen. Den populäre Svensson kryssades in från en niondeplats på valsedeln.

Valet speglar Centerns och Kristdemokraternas prekära läge i de rikspolitiska opinionsundersökningarna och förstärker därmed de två partiernas profileringsbehov. Dessutom kan överströmningen av M-väljare till Folkpartiet – 17 procent enligt SVT:s vallokalsundersökning – blåsa liv i den ständigt pyrande rivaliteten mellan Reinfeldts och Jan Björklunds partier.

3 Sprickor i de rödgrönas fasad. EU-valet bekräftade att Vänsterpartiet är den svaga länken i oppositionskedjan. Ett desperat vänsterparti kan försvåra – eller rent av omöjliggöra – ansträngningarna att samla S, V och MP bakom ett trovärdigt valprogram. Skillnaderna är redan nu avgrundsdjupa när det gäller synen på allt från företagande till betyg.

Ovanpå detta har Mona Sahlins auktoritet fått sig ännu en knäck. En undersökning bland förtroendevalda socialdemokrater, genomförd av TV4, visade häromdagen att 34 procent känner mindre förtroende för henne efter EU-valet.

4 Faktor X. Molokna sverigedemokrater blev utan representation i Europaparlamentet. Det berodde mindre på partiets EU-motstånd och mer på Piratpartiet: 14 procent av PP:s väljare uppgav i SVT:s vallokalsundersökning att de annars röstar på SD.

De främlingsfientliga Sverigedemokraterna har ökat i alla val sedan 1988. I EU-valet gick partiet från 1,1 till 3,3 procent. Och i mätningarna inför riksdagsvalet har SD etablerat sig kring fyraprocentsnivån.

Mycket tyder alltså på att SD befinner sig på en bana som leder in i riksdagen nästa år. Om valet blir så jämnt som väljarbarometrarna indikerar föreligger en överhängande risk för att SD blir tungan på vågen. I det hårda blockpolitiska klimat som råder saknas all beredskap för en sådant skräckscenario.

SD är den obehagliga faktor X som de etablerade partierna gör allt för att rationalisera bort.

Ungefär så som M och S rationaliserade bort vindkantringen i den svenska Europaopinionen.

Måtte de ha lärt sig något förra söndagen. Fast det har de nog inte. Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins patetiska uttalanden på valnatten om att deras partier i själva verket hade klarat sig bra var som eld under den gryta som Sverigedemokraterna vill hålla kokande:

Politikerföraktet.

MER ATT LÄSA: SVT:s vallokalsundersökning (www.svt.se). EU allt mer accepterat. Europapolitisk analys 4/2009 (Sieps) av Sören Holmberg. www.val.se. www.ec.europa.eu. www.euobserver.com.