Lyckan kommer

I förra veckan skrev Maria Wetterstrand, ett av Miljöpartiets två språkrör och onekligen en politisk talang utöver det vanliga, på Newsmill under rubriken ”Folks lycka en av våra största politiska utmaningar”. Hon efterlyste en politik som är ”lyhörd för i vilken utsträckning människors lycka påverkas av politiska beslut” och ondgjorde sig över fixeringen vid tillväxt och konsumtion.

Wetterstrand knyter an till en internationell trend.

Den brittiska Labourregeringen har skapat ett speciellt organ för att främja välbefinnande och David Cameron, konservativ oppositionsledare, anser att politiker inte enbart skall ”stoppa pengar i människors fickor”, utan också ”stoppa lycka i männi­skors hjärtan”. I Frankrike vill president Nicolas Sarkozy att en speciell lyckoparameter skall komplettera BNP-siffrorna.

Bakgrunden är ett ökat intresse för så kallad lyckoforskning, tvärvetenskapligt upplagda studier som försöker mäta och analysera människors känsla av tillfredsställelse med livet.

Självklart är det frestande för politiker att försöka exploatera ett sådant forskningsfält. Vem vill inte kunna framställa den egna politiken som mer kollektivt lyckobringande än andras?

Nu verkar trenden även ha nått Sverige.

Att det tillväxt- och konsumtionskritiska Miljöpartiet går i bräschen är inte förvånande.

Lyckoforskningen var länge inriktad på ett svagt samband mellan tillväxt och lycka. Det sammanfattades i Easterlinparadoxen, uppkallad efter ekonomiprofessorn Richard Easterlin och implicit åberopad av Maria Wetterstrand: människor i västvärlden har blivit avsevärt mycket rikare, men inte lyckligare. Så bekräftades, politiskt korrekt, riktigheten i det gamla talesättet att lycka inte kan köpas för pengar.

Men hur kan det då komma sig att studie efter studie visar att de lyckligaste människorna lever i rika länder med hög BNP per capita?

Häromåret presenterade University of Leicester den första ”lyckokartan” över världen. Den täcker 178 länder och baseras på undersökningar som omfattar 80  000 personer. Världens lyckligaste land – i denna liksom i andra liknande rankningar – är Danmark. Näst lyckligast är Schweiz följt av Australien. Sverige hamnar på sjunde plats, Kanada på tionde, USA på tjugotredje och Tyskland på trettiofemte. De minst lyckliga länderna är Zimbabwe och Burundi.

Höginkomsttagare är, rent generellt, lyckligare än låginkomsttagare, men andra faktorer än högre inkomst, till exempel samliv och mental balans, väger på marginalen betydligt tyngre. Likafullt framträder ett starkt samband mellan ett lands välstånd och befolkningens självupplevda lycka. Därmed blir antagandena bakom Easterlinparadoxen allt mer ifrågasatta.

Ett annat samband som underminerar Easterlinparadoxen är det mellan välbefinnande och konjunkturläge. Gallups senaste ”lyckoindex” för USA, publicerat för en dryg vecka sedan, erbjuder ett aktuellt exempel:

Efter en nedgång i höstas och våras, under finanskrisens akuta fas, är amerikanernas välbefinnande nu tillbaka på samma nivå som i början av 2008. Den enda rimliga förklaringen är tecknen – om än svaga – på ekonomisk återhämtning.

Idéhistorikern Johan Norbergs nya bok Den eviga matchen om lyckan är en formlig tour de force genom lyckans tankevärld, från Aristoteles via Augustinus och Jeremy Bentham till våra dagars lyckoforskning.

Norberg vänder och vrider på litteratur och forskningsresultat och visar att det håller på att växa fram något av en konsensus kring välståndets betydelse för lyckan i ett samhälle. Och det är svårt att föreställa sig välstånd utan ekonomisk tillväxt.

På individuell nivå utgör mer pengar i sig ingen säker väg till lycka. Men indirekt kan det spela roll. Pengar ger oss bättre kontroll över tillvaron genom att vår valfrihet ökar – och kontroll över den egna tillvaron är en av de viktigaste faktorerna bakom lycka.

Liberalen Norberg för ett elegant och övertygande resonemang som outtalat tangerar ett underfundigt men också klarsynt tal av en socialdemokrat. Statsminister Tage Erlander definierade 1956 ”de stora förväntningarnas missnöje”:

”Den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten och en år från år snabbt stigande standard har skapat en ny tillförsikt hos alla inför framtiden, men har också skapat en stigande otålighet över att det inte går fortare än det gör.”

Norberg påpekar att människor snabbt vänjer sig vid de förbättringar som gjorde dem lyckligare från början varpå de går vidare till nästa lyckofrämjande projekt: ”Våra förväntningar är snabba, vi hinner inte i kapp dem.”

Men han konstaterar också ”att förväntningar och förhoppningar är en mycket central del av vår lycka” och exemplifierar med en undersökning från 2005 där 65 procent av amerikanerna trodde att de skulle ha det bättre om fem år medan bara 44 procent av européerna var lika optimistiska. Och mycket riktigt: 58 procent av amerikanerna var mycket tillfredsställda med sina liv jämfört med bara 31 procent bland européerna.

Norberg skriver:

”Tillväxten ger oss lycka i den utsträckningen den får oss att tro på fortsatta framsteg. Att vi kanske inte blir lyckligare efter att vi har nått våra mål gör inte så mycket om vi skapar nya mål och strävar vidare.”

Längre fram gör han en avrundning som slår sönder föreställningen om att lycka, denna högst individuella känsla, bör vara en politisk angelägenhet:

”Lycka är inte något vi konsumerar, utan något vi producerar. Det är inte en destination, utan ett sätt att resa. Ingen annan kan någonsin göra den resan åt oss.”

Maria Wetterstrand tänkte nog inte på det när hon gjorde sitt lyckoutspel. Hon hade nog inte heller tagit del av Norbergs redogörelse för hur många av dagens lyckoforskare febrilt distanserar sig från fattigdomsidealen och från försöken att förvandla lycka till politik. Dessa forskare verkar dessutom vara överens med stora delar av den allmänna opinionen: i en BBC-undersökning svarar 65 procent av britterna att de skulle vara lyckligare om politikerna slutade prata om lycka.

Wetterstrand är emellertid inte först bland svenska politiker med att se en politisk potential i lycka. Det var sannolikt Carl Gustaf Ekman, frisinnad statsminister 1926–1928 och 1930–1932.

”Vågmästaren” Ekman, en slug och skicklig maktspelare som fick en hel del uträttat genom att i riksdagen exploatera de frisinnades strategiska mittenposition, var ganska främmande för utopier. Starkast övertygad var han i nykterhetsfrågan; Ekman ledde 1922 förbudsförespråkarna i den folkomröstning som – tack och lov – slutade med ett knappt nej. Men emellanåt formulerade han sig mer visionärt och då gärna om lycka som ett diffust idealtillstånd bortom klass- och partimotsättningar.

Ekman talade 1927 i kyrkan i västmanländska Munktorp, socknen där han vuxit upp i ett fattigt soldattorp:

”Genom solidaritet inbördes, och med bygden, med folket, med landet vinna vi alla ökad styrka. Så icke blott söka vi, utan så bana vi för varandra ständigt nya lyckovägar.”

I samband med besöket intervjuades statsministern i lokaltidningen och fick frågan hur han skulle förverkliga detta lyckliga samhälle om han själv fick bestämma allt. Han tänkte länge och gav sedan ett svar som närmast leder tankarna till nutida gröna fundamentalister:

”För det första skulle jag omdana jordbruket, så att det bara bleve små, lämpligt avvägda lägenheter, vilka födde sin man; för det andra skulle jag avskaffa storindustrin och göra den till en hemindustri, där var och en vore sin egen arbetsgivare; och för det tredje skulle jag göra Sveriges folk till ett helnyktert folk.”

Sverige hade knappast blivit lyckligare som ett agrart och avindustrialiserat samhälle där det varit straffbart att ta ett glas vin till maten.

Så tyvärr, Maria Wetterstrand. Lyckospåret är redan prövat i svensk politik. Det slutade inte särskilt lyckligt: Ekman tvingades avgå i vanära 1932 sedan han ljugit om en check från Ivar Kreuger.