I väntan på pennan

Den lilla brasklappen beror på att ratificeringsprocessen inte är färdig. Tjeckiens lätt bisarre president Vaclav Klaus har inte undertecknat fördraget trots att det har godkänts av landets parlament.

Klaus, som har Margaret Thatcher som politisk idol, hänvisar till Tjeckiens författningsdomstol. En grupp med 17 senatorer, likt presidenten djupt skeptiska till överstatlighet, har vänt sig dit för att få fördraget konstitutionellt granskat. Så länge domstolen inte har fattat beslut vägrar Klaus att genom sin namnteckning fullfölja ratificeringen. Därmed kan Lissabonfördraget inte träda i kraft: EU:s fördrag måste godkännas av samtliga 27 medlemsländer.

Unionens ordförande under innevarande halvår, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, fick i onsdags besked från Tjeckiens premiärminister Jan Fischer om att ratificeringen blir klar ”vid årsskiftet”. Men Fischer äger inte frågan. Det gör Klaus. Och Reinfeldt agerar försiktigt för att inte, som han uttrycker det, ”stressa” presidenten.

Att Reinfeldt har att göra med en mycket besvärlig person bekräftades i torsdags, då Klaus äntligen svarade i telefon. I samtalet med Reinfeldt framförde han ett nytt krav: att fördraget skall kompletteras med en fotnot om EU:s rättighetsstadga. Nästa dag visade det sig att Klaus är ute efter ett tjeckiskt undantag från stadgan.

Skräckscenariot har varit att processen drar ut så långt på tiden att Storbritannien hinner hålla val nästa år. De konservativa är storfavoriter och deras partiledare, David Cameron, har sagt att han vill underställa Lissabonfördraget en brittisk folkomröstning om ratificeringen inte är slutförd. En sådan folkomröstning skulle säkerligen resultera i ett nej.

Men det mesta talar ändå för att Klaus till sist – efter författningsdomstolens väntade klartecken – undertecknar fördraget, fast under väldiga krumbukter. När det gäller kopplingen till valet i Storbritannien har han redan låtit förstå att den inte är aktuell längre: ”Jag är rädd att folket i Storbritannien skulle ha gjort något mycket tidigare och inte först nu när det är för sent.”

Dröjsmålet ställer till en hel del problem för det svenska ordförandeskapet. Tanken var att fördragsprocessen skulle klaras av under hösten. Därmed skulle Sverige kunna fokusera på finanskrisen och klimattoppmötet i Köpenhamn i december, ett evenemang som Fredrik Reinfeldt har beskrivit som ”min stund i världspolitiken”. Nu blir det sannolikt inte så. Istället kan statsministern tvingas ägna slutskedet av det svenska ordförandeskapet åt delikata personfrågor.

Lissabonfördraget, som ersatte det havererade förslaget om en konstitution för Europa, innebär en rad viktiga förändringar som rör unionens beslutsregler. Det polisiära och rättsliga samarbetet inordnas i EU:s överstatliga struktur, de nationella parlamenten får ökat inflytande, liksom Europaparlamentet. Mellan 2014 och 2017 införs så kallat dubbel majoritet i det beslutande ministerrådet: 55 procent av medlemsstaterna som representerar 65 procent av EU:s befolkning.

Men de mest synliga förändringarna blir att Europeiska rådet, stats- och regeringschefernas organ, får en vald ordförande, ibland kallad ”president”, och att EU får en ”utrikesminister” genom att Javier Solanas post som utrikesrepresentant slås ihop med utrikeskommissionären. Därutöver får ministerrådet en generalsekreterare med mer interna och samordnande funktioner.

När dessa nya EU-företrädare skall utses måste olika intressen vägas mot varandra: stora medlemsländer mot små, höger mot vänster, nya medlemmar mot gamla. Allt under ordförandelandets överinseende.

Planen var att tillsättningarna skulle klaras av vid EU-toppmötet 29–30 oktober. Men utan ett ratificerat fördrag får besluten vänta.

Det är dessutom oklart hur det blir med kommissionen, EU:s verkställande instans. Den nuvarande kommissionens mandat löper ut i november. Skall en ny kommission utses på basis av det gällande Nicefördraget, eller skall den nuvarande sitta kvar som ett slags ”expeditionsministär” till dess att Lissabonfördraget är på plats?

Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair framstår, om än bara informellt, som den ledande kandidaten till positionen som Europeiska rådets ordförande. Han stöds av Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har stretat emot, men uppges nu ha dämpat sina invändningar (The Times 2/10).

Blair är långtifrån okontroversiell. Han representerar ett av unionens stora medlemsländer, tillika ett av de mest EU-skeptiska. Hans uppslutning bakom den USA-ledda interventionen i Irak 2003 ligger honom också i fatet. En tänkbar kompromisskandidat skulle kunna vara Nederländernas premiärminister Jan Peter Balkenende.

Om ”presidenten” hämtas från ett stort EU-land går det på sätt och vis ännu viktigare uppdraget som ”utrikesminister” till en person från ett mindre land. Sveriges Carl Bildt har dykt upp i spekulationerna, liksom Mary Robinson, tidigare irländsk statschef. Men initierade bedömare menar att Bildts chanser har försvagats – och om Blair blir ordförande kommer ingen svensk i fråga som ”utrikesminister”: EU:s två galjonsfigurer kan inte representera länder som står utanför euron.

När Lissabonfördraget väl träder i kraft, troligen i början av 2010, får EU det stabila och uthålliga ram- och regelverk som inte tillgodoses av Nicefördraget, framförhandlat närmast i panik under ett kaotiskt toppmöte år 2000. Under Nicefördragets bestämmelser hade det inte minst blivit svårt att fortsätta utvidga unionen, närmast till Kroatien.

Samtidigt har finanskrisen och den globala recessionen ställt EU inför enorma ekonomiska utmaningar som kräver beslutskraft och effektivitet.

Forskare knutna till den Brysselbaserade tankesmedjan Bruegel sammanställde i september en serie PM till den nya kommissionen som publicerades i rapportform med den briljante ekonomiprofessorn André Sapir som redaktör. Där definierar de en rad problem som i krisens spår hotar att hämma unionens fortsatta utveckling och underminera dess legitimitet. Några exempel:

Genom det senaste årets massiva efterfrågestimulanser har EU-ländernas offentliga finanser försvagats just i ett läge då demografiska faktorer – den stora 40-talistgenerationen går i pension – utsätter välfärdssystemen för växande tryck. Om massarbetslösheten biter sig fast kan detta få allvarliga konsekvenser för Europas ”sociala modell”.

Den förut snabba tillväxten i de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa byggde på enorma inflöden av kapital. Nu har flödena sinat och för första gången på trettio år tvingas EU-länder – Lettland är det mest akuta fallet – förlita sig på Internationella valutafonden, IMF, vilket understryker EU:s ”begränsade förmåga att hantera sina egna svårigheter”. I värsta fall kan befolkningarna i dessa hårt krisdrabbade länder vända sig emot hela EU-projektet.

I tjugo år har den europeiska integrationen drivits av liberaliseringar och avregleringar. Krisen kan leda till en antiliberal ”backlash” mot den inre marknad som är en av EU:s största landvinningar. Redan nu försvagas den inre marknaden av nationella industristöd och protektionistiska åtgärder som är oförenliga med ”själva principerna för EU-integrationen”.

Lissabonfördraget saknar inte brister. Det är, som alla tidigare EU-fördrag, en typisk kompromissprodukt. Men fördelarna överväger. Med ett mer strömlinjeformat regelverk, effektivare beslutsvägar och tydligare företrädare blir det lättare för EU att möta utmaningar – och hävda sig internationellt.

I spänd väntan på att Klaus tar fram pennan får Fredrik Reinfeldt trösta sig med att Tjeckiens president lyckligtvis inte utövar något större inflytande i den fråga som från början hade högst prioritet för det svenska ordförandeskapet. Vaclav Klaus, svag för kategoriska ståndpunkter, gjorde häromåret följande uttalande:

”Den globala uppvärmningen är en myt och alla seriösa personer och vetenskapsmän säger att det är så.”

MER ATT LÄSA: Europe’s economic priorities 2010–2015. Memos to the new Commission (www.bruegel.org) red. André Sapir. The 2009 Swedish EU Presidency: The Setting, Priorities and Roles (Sieps European Policy Analysis 7/2009) av Fredrik Langdahl och Göran von Sydow.