Minnet av en diktatur

Men det kom ingen order från Berlin om att slå ned demonstrationen med våld. Sovjetledaren Michail Gorbatjov hade tagit sin hand från DDR:s partichef Erich Honecker. Regimen var paralyserad.

Exakt en månad senare, den 9 november 1989, föll Berlinmuren. Det innebar slutet för DDR, även om Tysklands återförening skulle dröja till oktober 1990.

Tyska demokratiska republiken, DDR, bildades 1949 av det område som utgjorde den sovjetiska ockupationszonen vid andra världskrigets slut. I ingen annan öststat infördes en så genomgripande kontroll av medborgarna. Under DDR:s existens fängslades en kvarts miljon människor på politiska grunder.

Berlinmuren byggdes 1961 och förvandlade i praktiken DDR till ett fångläger. Minst 239 östtyskar sköts till döds när de försökte forcera den hermetiskt slutna gränsen.

Allt detta är känt. Likafullt vilar det ett rosa skimmer över DDR, ett fenomen som i Tyskland kallas Ostalgie:

Visst var livet i DDR grått, trist och övervakat. Men där fanns barnomsorg, ingen behövde betala för sjukvård, alla erbjöds arbete och den som var lydig och tålmodig kunde bli ägare till en Trabant.

Ostalgie förklarar, åtminstone delvis, framgången för Die Linke i det tyska förbundsdagsvalet den 27 september i år: 12 procent av rösterna. Partiet bildades genom en fusion mellan Oskar Lafontaines WASG och PDS, efterföljaren till det socialistiska enhetspartiet, SED, som styrde DDR.

Mario Röllig spärrades 1987 in i det ökända fängelset Hohenschönhausen i Östberlin. Han hade försökt fly till väst. Tidigare i år berättade han i Der Spiegel om hur Stasi, säkerhetstjänsten, hotade med repressalier mot hans familj om han vägrade ange sina vänner. Han vaknar fortfarande på nätterna, svettig av skräck för att han har brutit mot fängelsereglerna:

i Hohenschönhausen måste fångarna sova på rygg.

”Jag står inte ut med den mening som man ofta hör idag: ’Allt var inte dåligt med DDR’”, säger Röllig.

Men Ostalgie är inget nytt fenomen. I varje fall inte i Sverige.

Lagom till tjugoårsminnet av Berlinmurens fall har Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola, sammanställt en imponerande studie av Sveriges förbindelser med DDR: Inte bara Stasi …

Almgren visar hur delar av det svenska etablissemanget betraktade DDR som den goda öststaten, en välvillig form av diktatur som tog ansvar för medborgarnas välfärd och värnade det tyska kulturarvet. Av dokumenten framgår också att regimen i Östberlin identifierade Sverige som ett strategiskt mål för propaganda riktad mot väst.

Besöksutbytet blev med tiden intensivt. I september 1987 fanns inte mindre än tre svenska ministrar på plats i DDR samtidigt: jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson. Det är en aning svindlande att idag ta del av DN:s rapportering: Hellström skulle studera om de östtyska kollektiven kunde vara ”inspirerande för svensk jordbrukspolitik”.

Ministerbesök följer sina egna formella ritualer, oavsett politiska skillnader. Men det pågick också en annan trafik över Östersjön: Skolöverstyrelsen arrangerade varje år fortbildningsresor till DDR för hundratals svenska lärare.

På just utbildningsområdet ansågs Sverige ha en hel del att lära av DDR. Långt senare framstår detta som fullkomligt befängt, men det var egentligen inte konstigt att det blev så.

Den drivande kraften bakom Sveriges allt närmare förbindelser med DDR var Stellan Arvidson (1902–1997), poet och ordförande i Sveriges författarförening samt Vänskapsförbundet Sverige-DDR. Men framför allt var han socialdemokratisk skolpolitiker. Arvidson har kallats ”den svenska enhetsskolans fader”.

Stellan Arvidson, som konsekvent förnekade förekomsten av politiska fångar i DDR, försvarade så sent som 1989 Murens uppförande som en nödvändighet: ”Berlinmuren, som dock bara är en vanlig riksgräns, var framtvingad av övergrepp från väst.”

Även Sveriges Television svalde DDR-beten med hull och hår. De som var barn på 1970-talet minns säkert den rara serien John Blund. Det var en östtysk produktion. ABF:s tidning Fönstret följde upp med en jämförelse mellan amerikanska och östtyska barnfilmer och konstaterade att de senare var ”på alla plan mjukare” och att de betonade ”vikten av kollektiv solidaritet”.

Ovanstående skrivs mot bakgrund av en egen erfarenhet, ett slags formativt moment för en ung journalist.

Hösten 1980, när jag var redaktör för studenttidningen Lundagård, lyckades jag bli registrerad som en av två observatörer från Sveriges förenade studentkårer, SFS, vid International Union of Students, IUS, 13:e världskongress i Östberlin. IUS var en Sovjetstyrd studentorganisation med säte i Prag.

Sverige bröt helt med IUS redan 1950 tack vare SFS-representanten Olof Palme, som med bestörtning bevittnat hur en kongress urartat i hyllningar till Stalin. Men IUS uppvaktade ständigt västliga studentorganisationer och det var därför som SFS, närmast av ren artighet, skickade ett par observatörer till Östberlin. Mitt sällskap var Johan Bengt-Påhlsson, en ovanligt charmerande men lätt disträ moderat som senare skulle bli kommunalråd i Malmö och svenskt kulturråd i ett återförenat Berlin.

Min dolda avsikt var naturligtvis att skriva om IUS. Om DDR hade jag då inga djupare kunskaper, utan kände bara en instinktiv aversion mot en regim som spärrade in sitt folk bakom en mur. Jag var en produkt av 1970-talets Lund, där svallvågorna från 1968 fortfarande gjorde sig gällande: studier av förhållandena under ”realsocialismen” stod knappast överst på den akademiska agendan. Men i Östberlin – kongressen ägde rum i låtsasparlamentet Volkskammer – kunde jag på nära håll följa de mekanismer som kännetecknade DDR.

Jag gräver fram Lundagård och minnena blir tydliga – samtidigt som en svag rodnad sprider sig över kinderna när jag konfronteras med en 22-årig skribent med uppenbar ambition att vara ett Lundensiskt svar på Expressens världsreporter Ulf Nilson.

En japansk och en fransk talare dristade sig att kritisera Sovjets invasion av Afghanistan. Simultantolkningen avbröts omgående.

Jag och Johan försågs med en ”följeslagare”. Han hette Lutz och dök upp överallt, märkligt välinformerad om våra planer. Den enda rimliga förklaringen är att hotellet var avlyssnat. Men den arme Lutz kunde inte göra något åt den tryckta stämningen och de nervösa blickar som man mötte på gatan. Det gick nästan att ta på rädslan.

En kongressobservatör ansågs särskilt suspekt. United States Student Association, USSA, hade skickat dit David Sobel. David, numera framgångsrik advokat i Washington, var då nyutexaminerad jurist. Hans väskor försvann och han stötte på total likgiltighet när han vände sig till de annars ytterst välorganiserade kongress­arrangörerna för att be om hjälp. Han fick låna kläder av mig. Det blev början till en bestående vänskap.

Starkast är minnet av hur vi forslades iväg för att bevittna olika propaganda­evenemang med pompös musik, smattrande standar, paraderande soldater i preussisk stil och uniformerade tonåringar från FDJ, Freie Deutsche Jugend, som sjöng klämmiga sånger. I fackelsken. I Berlin.

Davids känsla av obehag – i Lundagård sade han rakt ut att han var ”rädd” – förstärktes av att han utsattes för ganska aggressiv uppvaktning från arabiska delegater.

David är jude.

Hemresan från Östberlin erinrar jag mig av framför allt två skäl. Dels lättnaden över att vara på väg. Dels en resignerad känsla av att detta system var så monolitiskt, så genomträngande och så kontrollerande att det skulle bestå, kanske inte för evigt, men åtminstone under min livstid. Jag kunde inte föreställa mig att jag nästan på dagen nio år senare skulle vara tillbaka i Berlin och se horder av storögda Östberlinare välla ut genom öppningarna i Muren.

Tänk så fel man kan ha.

Efter att ha läst Birgitta Almgrens viktiga bok får jag trösta mig med att andra hade mycket mer fel.