Utan beredskap

De har anledning att vara nöjda med att de framställs som en politisk kraft att räkna med.

Åkessons artikel publicerades dagen efter en Sifomätning som gav SD 4,7 procent av väljarsympatierna och efter en helg med massmedialt välbevakade landsdagar i Ljungbyhed. Genast blev det ny fart på spekulationerna om vad övriga partier tar sig till om SD blir tungan på vågen mellan blocken i valet nästa år.

Sannolikt kände sig SD:s kärnväljare också styrkta av partiledarens groteska ”klarspråk”: att muslimerna ”utgör vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Samtidigt har Sverigedemokraterna skäl att vara bekymrade. Åkessons artikel – svepande, fördomsfull, illa underbyggd – bidrar förmodligen till att stöta bort en del väljare som låtit sig påverkas av partiets ansträngningar att med hjälp av tillrättalagd folkhemsnostalgi framstå som mer anständigt.

På Aftonbladets debattsida bekräftade Åkesson SD:s högerextrema karaktär och att partiet i grunden är ett enfrågeparti, som betraktar alla politiska problem i ljuset av en påstådd massinvandring som hotar den svenska kulturen. De som lutat åt att lägga sin röst på SD som en missnöjesmarkering mot det politiska etablissemanget lär nu tänka sig för både en och två gånger.

I en Sifoundersökning som genomfördes omedelbart efter publiceringen av Åkessons artikel (AB 20/10) syntes heller inga spår av positiva opinionseffekter för partiet.

Förutom att Sverigedemokraterna kan känna sig både nöjda och bekymrade så kan de nog också känna sig en aning lättade. För reaktionerna på Åkessons artikel överskuggade ett uttalande vid landsdagarna som ännu tydligare demonstrerar vilket slags parti Sverigedemokraterna är (DN 19/10).

Jonas Åkerlund, vice partiordförande, rev ned applåder i Ljungbyhed när han lanserade följande slogan:

”Ett folk, ett land, en nation.”

Det är ett klassiskt grepp som bygger på den retoriska tredelning som lyftes fram redan av Cicero: ”Talarens plikter är tre.”

Ett svenskt exempel är socialdemokraten Värner Rydén, som 1927 hjälpte C. G. Ekmans frisinnade-liberala regering att driva igenom en skolreform som bland annat öppnade läroverken för flickor. Reformen gick inte så långt som Rydén önskade, men han såg den ändå som ett försök att ”i vårt svenska samhälle förverkliga idén om en ungdom, en skola och ett folk”.

Men sedan 1945 har ingen vettig politiker uttryckt sig på det viset.

Förklaringen är uppenbar för alla med en gnutta kunskap om Europas 1900-tal.

Ett av de tyska nazisternas bärande budskap löd:

”Ein Volk, ein Reich, ein Führer.”

Ett folk, ett rike, en ledare.

Känner Jonas Åkerlund inte till detta? I så fall är det illa och då framstår hans ordval som ett kvitto på den svindlande okunnighet som griper omkring sig bland Sverigedemokraterna.

Fast troligare är att Åkerlund är fullt införstådd med kopplingen. Det är betydligt värre – och oerhört avslöjande.

Sverigedemokraternas rötter tränger djupt ner i den bruna sörjan. Partiet, som bildades 1988, växte fram ur den rasistiska och nazianstuckna organisationen Bevara Sverige Svenskt. Anders Klarström, den förste partiledaren, hade en bakgrund i nazistiska Nordiska rikspartiet och hade dömts för olaga hot mot TV-profilen 
Hagge Geigert.

Bland partiets tidigaste entusiaster återfanns ett rätt stort antal äldre herrar med nazistiskt förflutet från 1930- och 1940-talen, berättar Ekoreportern Pontus Mattsson i sin utmärkta reportagebok Sverigedemokraterna in på bara skinnet.

Att låta ett sådant parti vara en faktor i någon form av regeringsekvation är, eller borde vara, en fullkomlig omöjlighet

Både statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) har klargjort att de inte tänker samarbeta med SD om partiet tar sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Särskilt Sahlin har varit välgörande tydlig, men när hon förklarar sitt avståndstagande med att hon ”säger nej till samarbete med odemokratiska partier” får hon dess värre ett litet trovärdighetsproblem.

Sahlin går till val för att bilda regering tillsammans med ett parti som vägrar att helt bryta med sitt diktatursvärmeri. Det räcker med att läsa de närmast urskuldande formuleringarna om kommunistisk terror i Vänsterpartiets program – eller lyssna på Lars Ohlys rasande utfall mot ”parasiter” – för att inse att V fortfarande har ett problematiskt förhållande till demokratiska principer.

Fredrik Reinfeldt vill inte att Sverigedemokraterna skall påverka den borgerliga regeringspolitiken. Utmärkt. Men är han beredd att bilda en regering som tolereras av SD i riksdagen? Beskeden har varit ganska svävande.

Om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen 2010 krävs en blocköverskridande lösning.

De borgerliga partiledarna ser det som naturligt att då söka stöd hos Miljöpartiet (Ekot 23/10). Men att MP, efter en stenhård valrörelse, skulle sätta sig i eller aktivt medverka till en moderatledd regering ter sig osannolikt.

Minst lika osannolikt är en koalition som omfattar både moderater och socialdemokrater. Den skulle dessutom vara direkt kontraproduktiv: en så bred koalition raderar den viktigaste skiljelinjen i svensk politik och skulle därmed underblåsa de ytterligheter som regeringen är ägnad att motverka.

I denna parlamentariskt tillspetsade situation vore det bäst med en minoritetsregering i mitten med Folkpartiet, Centern och Miljöpartiet, tolererad av Moderaterna och Socialdemokraterna.

Sverigedemokraterna är inte det enda argumentet för blocköverskridande samarbeten. Sverige står inför väldiga utmaningar som kräver stabila och uthålliga lösningar. En sådan utmaning är välfärdens framtida finansiering när trygghetssystemen utsätts för växande påfrestningar från demografiska förändringar – allt fler äldre – och från globaliseringens omvandlingstryck.

Globaliseringsrådet, tillsatt av regeringen 2006, pekar i sin tänkvärda slutrapport på ett par områden där det är önskvärt med breda politiska uppgörelser: skatterna och socialförsäkringarna.

Genom sådana samarbeten har Sverige tidigare mött och hanterat betydande utmaningar: skattereformen, 90-talskrisen, pensionsreformen, EU-medlemskapet.

Men idag saknas all beredskap för den sortens överenskommelser. Politiken har cementerats i två monolitiska block. På den ena sidan står en borgerlig allians med fyra partier, på andra sidan en rödgrön med tre partier. Man kan nästan ana konturerna av ett tvåpartisystem.

Riksdagens partiledardebatt den 14 oktober var lika belysande som beklämmande. Belysande därför att den tydliggjorde de kategoriska motsättningarna. Beklämmande därför att deltagarna inte bara talade mot varandra, utan också förbi varandra, ibland med plumpa slängar.

Mona Sahlin anklagade Fredrik Reinfeldt för att fullt medvetet öka klyftorna och splittra landet med en politik som endast gynnar ”den rikaste tiondelen” och för att bagatellisera en ungdomsarbetslöshet som bet sig fast när Socialdemokraterna satt vid makten. Lars Ohly spädde på med att Reinfeldt är ”arrogant, aggressiv och obalanserad” och att statsministern strävar efter att ”öka rädslan” i samhället. Reinfeldt svarade med att Socialdemokraterna försöker föra väljarna bakom ljuset – ”koka böckerna” – med missvisande siffror och uppmanade den rödgröna alliansen att ”kollektivt söka in till psykologlinjen”.

Det är knappast retorik på Ciceros nivå. Men framför allt: här speglas inte ett klimat som tillåter det slags givande och tagande som i decennier har definierat svensk politik och underlättat Sveriges anpassning till stora förändringar. Till råga på allt har denna politiska och intellektuella låsning slagit till mitt i den djupaste ekonomiska nedgången sedan 1930-talet, en kris som mycket väl kan fördjupas ytterligare: den svaga återhämtning som har inletts bygger på gigantiska offentliga stimulanser som är ohållbara i längden.

Så Sverigedemokraterna kan möjligen göra någon liten nytta:

Blotta risken för att de kommer in i riksdagen får förhoppningsvis andra partier att fundera över om det är så klokt att riva varenda liten spång över den blockpolitiska vallgraven.

MER ATT LÄSA: Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur) av Pontus Mattsson. Bortom krisen. Om ett framgångsrikt Sverige i den nya globala ekonomin. Globaliseringsrådets slutrapport (Ds 2009:21). Riksdagens snabbprotokoll 2009/10:13.